Lite musch(alltså ett visslande "s")ik i mellandagarna?

Jag slappar och läser Börje Ahlstedts memoarer. Det ni. Det kräver sin marsipan.

Nioåringen har tappat två kindtänder tack vare årets omgång knäck. Lillkillens två övre framtänder vickades glatt loss så blon flöt, någon vecka före jul.

"Vådan av att låta barnen vara med och klä granen" del III

Nya läsare kanske tror att det är riggat, men ni som känner mig vet att jag aldrig ljuger (För så vitt det inte förbättrar historien jag berättar. "Never hesitate to make a good story better" som vi brukar säga här i huset. Detta är dock alldeles sant).
Tro det eller ej - från och med i år är det tradition och följaktligen något att värna om:

Förra året
Året dessförinnan

*

F.ö. gjorde ongarna varsin klassiker i kväll vid sängdags, som säkert otaliga andra ongar gjort före dem:
Nioåringen hoppade upp och ner, vägrandes att somna för att han ville se när tomten kom, om han fanns (inte för att han tror på tomten precis - men det säger å andra sidan något om barns vilja att tro på den gamle skäggnissen).

Lillkillen blev sjungen julsånger för och frågade sömnigt: "Heter han Jesus Krister?"

God jul vänner!

Modell 2011

Årets pepparkakshus, alltså. Köpcentret Allum i Partille.

Det blev - helt ok. Faktiskt. Jag har varit rätt sur på det och det var precis så svårt som jag trodde och alltså bra mycket svårare än ett pepparkakshus bör vara om man har bestämt sig för att barnen numera måste få vara med (när de var små fick de inte det för att jag visste ju hur fult barn gör).

Notera den vise mannen som med sin skuldra håller upp rampen till parkeringen på taket. Så kan det gå när man inte kokar karamellklistret tillräckligt starkt. Då får julkrubbestatisterna rycka in.

Det är inte skalenligt på något vis, delar av bygget fick strykas och nivåerna stämmer inte. Jag är inte lika nöjd och mallig som vanligt, det kan man inte vara när man gör ett konsumtionstempel i pepparkaka. En pepparkakshusreplika gör man av kärlek till orginalet. Jag har inget sådant förhållande till Allum, det är snarare det motsatta.

Men. Det är petitesser. För ongarna var lyckliga, höll sams och samarbetade. Det här bygget kvalar in under rubriken "Saker man gör för sina barn". Och det är väl så gott som något. Det är ju ändå jul.

PLAY är tillbaka!

PLAY Teaterkonst (FB-sida), vars fina logga ni ser ovan, återkommer med en dåres envishet med en ny produktion i vår: "The Famous Swedish Projekt". De är en av de riktigt bra fria teatergrupperna i Göteborg och att de inte har en egen scen är helt enkelt inte klokt. Det är så dumt att det liknar ingenting. Jag är sedan ganska länge ett stort fan. Här skrev jag om dem i ett ganska känslosamt inlägg om teater-Göteborg. Jag minns att jag ville skriva att öronen var Angered och ögonen Operan och inte tvärtom, men det tordes jag inte. Men det törs jag nu, haha.

Sedan typ mitten av förra decenniet hyr de in sig lite var som helst eftersom. Där det finns plats. Där det passar. Jag har sett dem på Aktör vid Masthuggsterassen, Atalante & Pustervik. De har säkert varit på fler ställen, jag har inte sett allt de gjort. (Däremot var jag med om en workshop en gång.) De har varje gång presterat något antingen bra, knäppt, intelligent, kul, intressant, tankeväckande, konstnärligt eller underhållande. Eller alltihop på en gång. Oftast alltihop på en gång.

Ge dem en scen nu för hundan, Kulturnämnden! Vad mer ska de bevisa?

Until then, här är trailern till föreställningen som denna gång kommer att spelas... På ett kontor:

Missa inte! Biljetterna släpps idag: Julklappstips!

Orkar inte

Suziluz och Sandra Gustafsson skriver om filmen Drive. Läs gärna kommentarerna också, där fick jag bensin till det här.

Ok. Bra, då vet jag att jag inte behöver se den. Grundhistorien är högst troligt den gamla vanliga, om än snyggt sminkad:

Känslomässigt skadad man möter/har mött kvinna, men struntar i henne till fördel för olika tuffa mansuppdrag och filmen slutar dåligt för dem båda.

Plus eller minus några ingredienser som barn/inte barn, misshandel/inte misshandel, rik/fattig, humor/ingen humor etc etc.

Jag har sedan många år svårt att njuta av - ehuru välgjorda på alla sätt - filmer med detta tema. Eftersom: Man kan inte, jag upprepar, KAN INTE, göra tårta av bajs. Hur snygg sprits man än har.

Dessa filmer berättar i mitt tycke om fel konflikt, den mest intressanta är inte "mannens" utan "kvinnans" (oavsett vilket kön de har, vi kan väl lugnt komma överens om att det i nio fall av tio rör sig om en man) - alltså den som "väntar och längtar", inte den "oförlöste". Detta görs för att göda myten, eftersom man tjänar mer pengar på den än på att berätta historier som på riktigt stärker människor.

Jag orkar inte höra en enda historia till om en man som inte kan kommunicera sina känslor eller ens hantera dem. Känner igen de orden, letar lite i bloggen och hittar dem här. Hmm. Filmen Mammut gillade jag tydligen. Dock! Jag minns att jag var skitarg när jag kom ut efter filmen, diskuterade den på lokal och blev övertygad att tänka att det var precis vad regissören menat: Att åskådaren skulle bli arg - och därpå ändra sitt liv.

Mmm, tänker jag nu skeptiskt. Om åskådaren är en MAN, ja. Gör en historia om en kvinna som åker till Gambia och ligger runt, då! För jag upprepar:

JAG ORKAR INTE.

Eller som Tom Lehrer sa, redan på 60talet:

"If a person can´t communicate, the very least he can do is to SHUT UP!".

På väg hem från Skåne

Nyheterna i radion berättar att två män gripits i Norge för att de smugglat ut tvåhundrafemtio kg smör från Sverige för att sälja dyrt i grannlandet.
"A-haaa!" gastar Lillkillen från baksätet,

"Det är DÄRFÖR det är smörbrist i Sverige!"

Årets Julskiva!

När vi flera dagar efter att det först sänts såg första avsnittet av Nordstan på svtplay (se det, se det, se det!) , grubblade jag mig blå över vem det var som sjöng de släpigt jazziga jullåtarna. Jag kände så väl igen rösten. Det var inte M A Numminen, det var inte Bo Åkerström i Torsson, vem fasen var det???

Så plötsligt skymtade ett bekant ansikte i bild ett par sekunder. Inte som musiker, bara som en person i vimlet. Då visste jag! Det är ju Matti! Matti Ollikainen, som jag jobbade med på Backa för 6 år sedan! Matti och Franska trion! Så klart!

(Lustigt nog var det heller inte ens en vecka sedan som Memoarerna tipsade om just Franska trion.)

Så igår fick jag en present av Filmstjärnan. Jag lyssnade i bilen hela vägen till den sista föreställningen av underbara 1 Drömspel på Stadsteatern i Borås och jag skrattade flera gånger högt av lycka.

Matti sjunger som ett gammalt bälgaspel, gnälligt men klockrent och med ljuvligt enkel frasering. Som musiker är han... Obeskrivlig. Jag är inte själv förtjust i att bli liknad vid gamla döa skådisar så om du läser det här Matti ber jag om ursäkt men det hjälps inte:

Jag hör en pianist som plockat upp och börjat fingra på Jan Johanssons fallna mantel. Alla tre är de sagolikt fina musiker och skivan kommer att varvas med Ella Fs Swinging x-mas här hemma i jul, det kan ni hoppa upp och klappa er i er söta lilla ändalykt på.

Och än är stämningen god

Den efterlängtade pianostämmaren kom och halade upp vad som såg ut som... Hammare och spik? Lillkillen har aldrig varit så lång i fejan o klaveret lät som en brunstig val när melodimannen bankade, vred och drog åt strängarna.
Diagnos: Han får lov att komma tillbaka i mellandagarna, med ytterligare verktyg och banka ännu mer och förhoppningsvis håller då stämningen ett längre tag. Som det är nu kommer det inte att hålla. Men det lät prima då och när han rev av "Put another nickel into that nickelodeon, all I want is loving you and music music music" var lyckan fullständig. Sedan visade Lillkillen att han minsann kunde både sjunga och spela "Persien är ett land och en sorts gardiner".
Det blir nog bra det här.

Steg II *tillägg

Ihopfogning medelst sirap/socker-klister av Partilles köpcentrum Allum i pepparkaka.
Men Huskorset har onda aningar. Det är mycket svårt pga det där med att bygget vilar på olika nivåer och i nedförslut. Dessutom, och det är nästan det värsta: Hon har inte bränt sig en enda gång på det heta sockret och det är - som ni alla väl vet vid det här laget - ett mycket dåligt tecken.

*tillägg: Strängt taget borde väl steg II vara själva utbakningen av bitarna. Men det glömde jag tydligen fota, jag skyller på att barnen numera får vara med och baka och då blev det så mycket annat att tänka på.

Gomorron

kl 05.34:

"Mamma. Mamma? Mamma!"

"...Mmmh..."

"Är du vaken?"

"...Ääe..."

"Vakna Mamma!!!"

"...Aah... Ok. Va ere?""

"Mamma! GÄST rimmar med MEST!"

Epilepsi - en kort historik

Jo, Sparring frågade hur man får ett barn som har epilepsi att somna inför en EEG-undersökning. Jag tänkte att det kanske är fler som undrar, så här kommer en lång drapa om det. Förlåt Snokis, som aldrig läser långa inlägg.

Vår Nioåring har alltså enligt vår underbara doktor Bobo: "en form av primärt generaliserad epilepsi, fast ursprunget är fokalt". Det yttrar sig så att han får s.k. absenser/frånvaroattacker, men kan fortfarande röra sig, gå, stå och sitta. Han får ett speciellt uttryck i ansiktet och blir okontaktbar. Det kan rycka lite i ögonlocken på honom. Detta går över på 3-10 sekunder och kommer mellan 20-50 gånger per dag, har vi uppskattat.

Det tog ett tag att lära sig att känna igen frånvaroattackerna - vilket barn hamnar inte i en tankerymd och svarar inte på tilltal på några selunder? Dessutom har han sedan 1 1/2 års ålder haft 8 eller 9 stycken feberkramper, en stor frånvaroattack som varade 3-5 minuter en gång och nyligen ramlade han i skolans matsal.

Under några år har han ätit mediciner i olika kombinationer och nu har doktorn funnit några som verkar fungera, vi har inte sett någon frånvaroattack sedan han började äta dem i juni och en sömnundersökning i somras visade inget sprak i hjärnan. Det är fallet i matsalen härom månaden som är anledningen till gårdagens sömn-EEG. Doktorn och vi inte säkra på om fallet var ep-relaterat eller en högst ordinär svimning.

Det kan vara en knepig sak att få ett barn att somna på kommando och det korta svaret är att barnet vänjer sig - förutsatt att det är med om flera undersökningar. Det långa svaret kommer nu.

Första gången var det svårt. Då var vår nuvarande Nioåring en fyra-femåring. Situationen var ny för både honom och oss. Det tog mellan en och två timmar för honom att somna där i undersökningssängen med alla elektroder på huvudet, men somnade gjorde han så klart till sist, han var ju heeelt slut. Man fick nämligen instruktioner till förberedelserna i kallelsen:

"Barnet ska vara upp till kl 23.00 och sedan väckas och hållas vaket från kl 03.00"

Hur detta skulle gå till var och är det dock ingen som upplyser om, och därför tänker jag att det är dags för Huskorset att skriva ett blogginlägg om saken, för alla er nyblivna, googlande ep-onge-föräldrar därute.

Nu är min personliga åsikt att "kl 03.00" är ekvivalent med "kl blod, snor och svart galla" medan "kl 04.00" är mer "kl rôv", ergo något mer humant ehuru feruketansevärt tidigt. Därför går jag upp kl 04.00. Det är ju inte så att ongen är mindre sömnig då. Barnets far och jag alternerar f.ö. med att vara uppe med honom till kl 23.00, respektive gå upp tidigt.

För att klara den tidiga uppstigningen bör man som vuxen gå och lägga sig absolut senast kl 21.00, gärna tidigare. Jag resonerar som så att jag inte måste sova, men jag måste ha släckt, ligga stilla och tänka på ingenting. Då brukar jag till sist få så tråkigt att det går, även om det kan vara segt. Öronproppar och mörkläggning rekommenderas och om hushållet erbjuder ett extra rum, kan man med fördel sova i det för att inte störa i onödan när man brötar upp missinassen.

När man själv kommer upp där i ottan är utmaningen att få liv i ett nattvarmt, lealöst köttpaket till onge som inget hellre vill än att somna om. Där har vi empiriskt kommit fram till att det allra bästa är att ta honom till badrummet och låta honom vakna till i lugn och ro i en varm dusch. Hur man gör med barn som hatar att duscha kan jag tyvärr inte svara på. En promenad kan funka.

Efter det krävs aktivitet som intresserar både den vuxne och barnet. Annars smiter barnet iväg och somnar i soffan och den vuxne börjar gäspa och tråkna och sura. Det som funkat bäst för oss är just promenader samt bakning och sällskapsspel. Tv, film eller dataspel avråder jag från utifrån följande sällsamma insikt: Vid den tiden på dygnet bör man strunta rejält i vardags- eller hushålls-måsten. Det enda man de facto ska göra är att hålla sig och barnet vaket. Om man då som vuxen är någorlunda utvilad orkar man ge barnet hela sin uppmärksamhet. Detta märker barnet och börjar umgås. Vi har haft rent ljuvliga morgnar, han och jag, när det bara är vi och det känns som att vi har all tid i världen.

Kl 07.30 är det dags att få liv i resten av familjen och få iväg Lillkillen till dagis. Kanske, kanske att den som varit uppe på natten får gå och lägga sig igen. Den andre vuxne tar över och tar med barnet till EEG-avdelningen på sjukhuset. Vi har genom åren haft möjlighet att välja tid för undersökning så att vi är lediga den dagen. Kan man inte det eller har en oförstående idiot till chef så kan man förmodligen vab:a för en sådan här sak, alternativt ta ut en föräldraledighetsdag om man har någon kvar.

När man kommer till själva undersökningen får barnet lägga sig på en skön undersökningsbrits och sköterskan börjar fästa elektroderna på dess huvud med hjälp av en kladdig kräm, När det är klart får barnet en filt och en kudde och äntligen lov att slappna av och sova. Några gånger har jag eller Filmstjärnan suttit bredvid, hållit handen och sjungit, men nu är Nioåringen van och somnar ganska fort.

I 20 minuter sover han och datorn registrerar aktiviteten i hjärnan. Sedan blir han väckt och får göra två övningar:

1. Hyperventilera i tre minuter.

2. Bli belyst med en stroboskop-lampa och omväxlande blunda och titta in i den, allt efter sköterskans order.

Själva undersökningen tar alltså någon halvtimma, men kan då inte göras förrän barnet somnat.

Efteråt finns det inte ens chans i helvete att man kan köra barnet till skola eller dagis. Det är uttröttat bortom all ära och redlighet, fjättrat i en sorts ofarlig galenskap. Det är bara att ta sig igenom dagen som gäller, och mitt tips är att fortsätta på den inslagna vägen utan måsten. Är det ett litet barn kan det kanske sova middag när man kommer hem igen. Den lilla powernap som undersökningen utgör har dock visat sig nog för att vår Nioåring inte ska kunna få någon ro att vila när man kommer hem vid lunchtid. Han kör sitt race resten av dagen och det är bara att gilla läget.

Här är några av mina tidigare betraktelser de gånger han varit på undersökning:

Gissa vem som lekte med Indianan Jones-lego mellan kl. 03.00 och 06.00 i morse?

Crazy hazy dayz

Vad doktorerna inte berättar om barn-EEG

Just one of those days

La Nizzo

Vilken tur att jag är så bombis på Lottens lucka idag då, eftersom jag ska gå och lägga mig nu.

Det är en Nioåring som återigen ska på EEG-under-sömn-undersökning i morgon nämligen och då får som ni vet föräldrarna vackert se till att barnet kan somna på kommando kl 10 i morgon fm. Därför ska Filmstjärnan och han nu starta en omgång Bondespelet som de ska spela färdigt (det har aldrig hänt här i huset och Nioåringen är mycket exalterad) och jag gå och knoppa för att orka upp och baka lussebullar med ongen kl 03.00 i natt. Eller, nej - det är för blodigt vid närmare eftertanke - det blir kl 04.00.

Årets Ljudklapp

Kära Tomten!

Jag vill att du ger en sådan här apparat till William Orbit, en var till Florian och Ralf och så en till Green Gartside i Scritti Politti, min tröst i jämmerdalen. Och varför inte en till Söderberg också, när vi ändå är igång!

Sedan kan du bara slå dig ner och invänta sjunde himlen som jag beräknar bör ankomma Spotify någon gång i april-maj.

Bästa julhälsningar / Huskorset

Men LOL på det här pianot va!

Vi gjorde nog precis allt fel när det kommer till anskaffandet av detta familjeklaver. Men nu står det i vardagsrummet.
Flyttgubbarna ville komma med det en dag tidigare så jag fick hasta hem från jobb och missa träningen. Resten av dagen har jag varit så uppspelt att jag missat Lottens kalender, kan ni bara tänka er.


Det bars på plats av två män varav en var Den Ojämförligt Största Människa Jag Sett I Hela Mitt Liv.
Det är lika svart som den där rockstjärnans skepp som står på rymdskeppsparkeringen vid Restaurangen Vid Slutet Av Universum i Liftarens guide-trilogin; man kan alltså knappt fästa blicken på det. Det har milt sagt skavanker: En ljushållare saknas. Det är rent bedrövligt ostämt. Faneren flagnar. Träet är trasigt på flera ställen. Det har otaliga ringar på locket efter glas. Dessutom, en dörr måste bort och hyllor flyttas upp om det alls ska få plats.
Ja herreje. Men ändå vänner: Huskorset har ett piano, och det har hon velat ha sedan hon bara var ett litet... Husplus!
Hon har redan kontaktat en pianostämmare och hon är fullkomligt lycklig.
Men det kan också bero lite på att det idag är 180 månader, alltså 15 år, sedan hon första gången hånglade upp sin Filmstjärna.

Säsongens kryddor

Inte bara Lottens julkalender är beroendeframkallande!

Hos Lilla Blå delar den alltid lika knorkfilosofiske Pål Pommac med sig av sina decembergrubblerier. Huskorset funderar på att tatuera in dem lite varstans bland valkarna, så hade hon alltid något intressant att bläddra i.

Mer ff än pi

Googlade "piano med kandelabrar" och se här, vad jag fann:

foto:Mrs Li!

Inte konstigt kanske? Månntro Tant Google känner av vad som rör sig i hjärnans och fingrarnas vindlingar och krokvägar? Jag har nämligen tänkt på det inlägget i flera dagar nu - ända sedan det blev klart att vi ska få adoptera.

Adoptera?

Ja.

Ett piano.

Plötsligt måste hela skänken rensas ut och flyttas, för där den stått ska ett gammalt tröskverk pryda sin plats och vart fanken ska skänken stå då? Jaaa - under fönstret längs med norrväggen, bredvid kökssoffan i matrummet så det ser riktigt tråkigt uppradat och trångt ut.

Varken Filmstjärnan eller jag har ens sett det. Det enda vi vet är att det är en kompis kompis som är musiker och producent som tydligen har haft det i sin studio. Enligt Huskorslogik är det då ändå någon sorts garanti för att det går att spela på det. Enligt sunt förnuft och hälsosam skepticism betyder det istället att det låter förjävligt och det är just därför han vill bli av med skiten. Den som lever får se. På onsdag em/kväll, när pianoflyttarna kånkar det förbi postlådan, nedför vår sneda stentrappa, genom grinden och uppför förstutrappan.

Någon som känner en pianostämmare?

Det ska enligt den förste kompisen vara en vacker pjäs också, med ljushållare und so weiter. Men svart eller brunt? Ålder på pjäsen? Träslag? Storlek? Ingen aning.

Herregud, så här gör man ju bara inte. Det borde jag förstå. I alla fall efter att ha läst om Mrs Li och hennes pianovedermödor.

Lottens julkalender!!!

Skynda, skynda! Vid midnatt kommer facit och en ny lucka!

Denna (som jag själv enormt fyndigt formulerade det förra året:) oefterhärmliga efterhärmliga julkalender är ett av de allra finaste december-irrblossen att se fram emot under gråa november. Och resten av året med för den delen. Och nu är den äntligt här!

Klicketiklicka bara!

Den grabben, han är min

Nioåringen har idag varit med skolan till en ishall på friluftsdag för att åka skridskor:

"Åh, det var jätteroligt! Men jag tycker inte OM att spela ishockey! Jag vill bara åka och känna känslor!"

Did I raise a figureskater vid min barm?

Steg 1, anno 2011

Vänner! Det krävs grundlig research för ett äkta pepparkakshusköpcentrum.


Man googlar lite, skissar lite, räknar på skalenligheten, flurar på hur stor plats det färdiga bygget ska få ta. Sedan är det dags att börja rita, klippa och tänka i 3D. Det är det svåraste, roligaste och det som i slutändan nästan alltid visar sig ha varit en omöjlig uppgift i vilket fall. I år har vi till på köpet valt en förlaga som inte bara vilar på olika nivåer utan även i nedförslut. Hur jag löser det vet jag inte riktigt än. Man får inte vara för noggrann. Perfekt är tråkigt.

Vad ni ser ovan är ett sorts vitt tredimensionellt pussel där många av bitarna är förvillande lika. Mallarna kan man skriva på var de ska passa in. Det är värre med de färdiggräddade bitarna. Dörrar som misstagits för skorstensbitar och dylika fatala sammanblandningar söker jag alltid förtränga men jag kan inte glömma känslan vid upptäckten. Usch. Annars? Jovars. De sista äpplena blåste ner i natt så då blir det mos. Gôtt mos.

Till berörda parter

Jag har den sorgliga plikten att meddela att julkaffet inte blir av i år.

Det har sin förklaring i att Nioåringen ska på sömnundersökning måndagen efter den söndagen vi tänkt ha det och ingen annan adventssöndag funkar riktigt, tyvärr. Jag/Vi hinner inte få i ordning allt. Ni anar inte vilka mängder kakor det tarvas när folk blir varma i kläderna.

Det ingår, som någon kanske minns, i förberedelserna inför ett EEG-prov under sömn att barnet ska gå och lägga sig tidigast 23.00 och gå upp 03.00.

Det kan man inte utsätta ett barn som ätit sig mätt på enbart kakor hela dagen och stimmat runt med huset fullt av folk för. Det är nästan så att det står i Barnkonventionen att så får man verkligen inte göra.

Icke desto mindre blir det ett pepparkakshus, jag håller som bäst på att konstruera mallarna till modellen. Egentligen är det ändå mest mig det är synd om. Dels för att det är min tur att gå upp kl 03 med Nioåringen och dels för att jag inte kan malla mig med PepparkaksAllum inför sextio sockerchockade gäster. Boo-fekkin-hooo.

Jerry, Kurtan och Brita Borg

Jerry Williams intervjuas i dagens SvD och även om rockabilly inte är Huskorsets mest delikata kopp te så svänger det onekligen en hel del om både den och Jerka själv. 70 bast, över 50 som artist (!!!) och snacka om att han enkom genom att envist göra det han älskar har (som det heter nuförtiden) "vårdat sitt varumärke" till att bli ett av de mest tydliga i vårt land. Det är både tankeväckande och inspirerande.

Sedan det här citatet om julprydnaderna i hans barndomshem. Gotta love:

Hans ståkkolms-lingo med engelskspråkiga inslag är genomsyrad av svunna tiders folkhemstrygghet och inget mindre än fantastisk. Han är gift med tre barn och "snackar aldrig om familjen för de har egen power och är inget bihang till mig" och medger att Beatles hade "flonk när de lirade".
Gotta love det med.

När Lasse Brandeby avled härom dagen lade många av mina FB-vänner upp klipp med Kurt Olsson, här är ett med just Jerry Williams:

I och med det övergår vi till Lasse Brandeby och hans stundom geniala förmåga att fånga och utveckla en halsbrytande ögonblickshumor. Var snälla och överse med de pålagda skratten, minns att det var åttiotal och på modet var att tv-ljudet skulle tala om för människor när det var dags att ha roligt:

Till sist vill jag traktera eder, denna fredagsförmidag, med ett smakprov på varför Brita Borg är en av mina förebilder:

Trevlig helg! Nu ska jag rita upp Allum.

Kära ErikA och andra ärade intressenter av komplett ovidkommande ehuru irriterande information om förhållandena kring Huskorsets badvanor

Jag vill gärna redogöra för hur Foppatofflorna hamnade här i hushållet.

Jo, ser ni - de är här av en anledning som stavas: Vass å-bädd.

I Säveån nedanför oss finns ett ypperligt badställe, där man kan kliva ut i strömmen och sedan låta sig föras med en 25-50 meter. Härligt, kul och lite farligt. Bottnen i strömmen täcks av vassa stenar och det är avgjort bekvämare med plastskor på fötterna.

Sålunda införskaffade jag efter fyra somrar i Jonsered till sist ett par, därtill var jag helt enkelt (enligt korkad men elementär barnfamiljslogik) nödd och tvungen. I den klatschiga färgen turkos för att jag riktigt skulle stå för mitt inköp, typ. "Jag har minsann gjort mitt val rejält jag!"

Något jag fått äta upp. P.g.a. källarrenoveringen hade min nya baddräkt från sommaren dessförinnan varit puts väck, stod inte att finna någonstans. Jag hade använt min gamla svarta ett par veckor, köpt mina turkosa tofflor, badat och haft roligt - så dök den nya upp igen. I samma sekund som jag fann den mötte jag även mitt badmode-Waterloo: Den är också turkos. Lite lila också, men mest turkos.

Jag badar numera i Säveån (bland barnfamiljerna i denna lilla by där alla känner alla och framför allt apan) extremt välmatchad.

Vilse på Frölunda Torg, förolämpad och med ogjort ärende

Vårt vackra loppisfynd till väggur kostade en spottstyver att införskaffa och en smärre förmögenhet att återställa för tre-fyra år sedan. Nu "förtar" (korta vokaler där, det är mormors uttryck som jag hoppas finns. Det betyder förstås att klockan går för fort) den sig och behöver justeras. Alltså begav jag mig till den urmakare på Frölunda Torg som fixade klockan förra gången. Där brukar jag aldrig vara annars, det är fel sida om stan för mig.
Köpcentret är stort och tämligen svårnavigerat för en nybörjare. Väl framme visade det sig att den butiken jag sökte kursade för flera år sedan.
Då närmade sig min ringa person en präktigt bedagad och av oklar substans påverkad dam.

-"Har du tvååå kroner?"
-"Tyvärr, det har jag faktiskt inte. Tack (?) ändå." sa jag, varpå hon betraktade mig uppifrån och ner och slog högljutt fast på stadig göteborgska:
-"Idiot!"

Och det kunde hon ju ha rätt i. Vad hade jag att tacka henne för?

Nu ska det bli spännande att se var jag parkerade bilen.

Presentupdate

Eftersom Filmstjärnan köpt sin present i förväg hade jag inte mycket val inför dagens uppvaktning (gårdagens, hon är över midnatt nu): Han ville ha en Onepiece. Han fick en Onepiece.

Nu vill jag också ha en Onepiece.

Foppatofflor har jag redan.

Det här går åt helvete med musik.

1 Dröm Spel

Kära vänner, om det är någon som undrar så gick premiären lysande, de vars omdöme jag litar på gav tummen upp och därför gör det mindre att Beoreåås Tejning (gissa om dom googlar!!!) tyckte att föreställningen var en trött suck. Det är natuuurligtvis aldrig recensentens fel när dom inte fattar.

Sanningen är att det här kan vara den snyggaste föreställning jag varit med i. Madame Svobodas ljusdesign vill man bada i. Kardas lådor vill man bygga med. Ornitologens värld vill man bo i.

Strindbergs växande slott på scenen som metafor för livet på jorden, i vår föreställning illustrerad av ett berg av sopsäckar och allmänt crap eftersom allt vi drar in på scen stannar där. Precis som i riktiga livet. Det man plockar upp får man vackert asa på. Det är synd om människorna, men man kämpar på. Tristessen är också livet. Ibland är det härligt också, men inte jätteofta och korta stunder i taget, haha. Det är en jädra fin inställning.

Melankoliskt skönt kan även det fula, trista vara. Se bara:

(klicka här för större bild)

Bara 17 föreställningar, folkens. Boka nu!

Det är inte synd om människorna!

På lördag begår vi premiär på det troligen mest knorkiga Drömspel världen skådat. Vi har (med Ornitologen i spetsen) struntat rätt fett i gamle Ååågusts prettotendenser och tagit fasta på de insikter han faktiskt hade i den mänskliga naturen och dess krumsprång och later. Det är inte mycket i de existentiella frågorna som skiljer sig nämnvärt idag från hur det var att vara människa för hundra år sedan. Rekvisitan är lite annorlunda bara, kan man säga, så den har vi ändrat på.

Idag hade vi vårt första ordentliga kostymgenomdrag (dock icke mask-dito, så det kommer att komma till peruker och läppstift också, puh) och jag som spelar typ sju roller springer som en oljad blixt bakom kulisserna. Det är fan på håret ibland att jag får med mig rövhålet in på scenen. Nä, ursäkta. Det här ska vara en familjeblogg. Mamma läser ju.

Jag gör i nu nämnd ordning:

Modern

En skådespelare

Glasmästaren

En polack

Hon/Bruden

Den blinda

En drickaförsäljare

Magistern

och sist

Glasmästaren igen.

Åtta roller var det visst. Nio kostymbyten. Om ni som kan ert Strindbergska Drömspel undrar vem polacken är eller om det verkligen finns någon drickaförsäljare i den ursprungliga rollistan eller liknande så gör ni alldeles rätt i det. Det är en rätt rejäl bearbetning vi gör - lite som att man nyöversätter Shakespeare ibland. Nyöversätta Strindberg låter sig icke göras, vilket var och en kan förstå.

Det är rent vansinnigt roligt att jobba. Ornitologen som regisserar, scenografen Karda och ljusdesignern Madame Svoboda är ett fantastiskt team och jag känner mig alldeles väldigt välkomnad av den övriga personalen på Borås Stadsteater. Tippentoppen.

Som skådespelare har jag dessutom fått en entré som är så rolig att det är som att jag har fått en skitstor tårta av regi-, scenografi- och ljus-personerna:

Jag ska åka in på en enorm svan, iförd brudklänningen Anna Book skulle burit om hon gift sig 1983 inklusive pillerburk med flor, vita höga pumps och... wait for it... Flytväst! Alltmedan jag sjunger i mikrofon tillsammans med min nyblivne man om vår lyckliga kärlek - i dansbandstakt.

foto Tobias Walka - tror jag...

Jag kommer att vara rätt mycket på teatern i veckan som kommer, låt oss hoppas att jag kan få ur mig lite mobilblogg, det var länge sedan. Happy trails!

Säsongspysslet framför alla

Vid den här tiden på året brukar jag ta upp samtalsämnet "Årets pepparkakshus" i familjen. Nu är ongarna så stora att de kan förstå grejen med att göra en pepparkaksreplika av en byggnad som betytt något för oss under det gångna året.

Jag tänkte att det skulle vara svårt i år. Temple Expiatori de la Sagrada Familia från förra året går liksom inte att toppa storhetsvansinnesmässigt. I alla fall inte med mindre än att jag typ ställer mig och bakar hela Jonsereds by med de gamla fabrikerna och allt - och riktigt så megaloman är jag inte (än, kanske jag bör tillägga för alla eventualiteter).

När vi började prata om vad som varit familjens husupplevelse i år kom vi först med några halvhjärtade och vesna förslag. Jag började ställa in mig på att göra vårt eget hus igen - men då lyste Nioåringens ögon upp och han ropte:

"Allum!"

Allum är det stora köpcentrat i Partille, med ICA Maxi och Clas Ohlsson och H&M och otaliga andra butiker, fejkdagsljusbelysning och fågelkvitter i högtalarna och fan och hans moster. Det är byggt tvärs över E20 och kan vara den fulaste och tråkigaste byggnad som finns i hela världen. Han älskar att åka dit.

Jag skrattade tills att Lillkillen allvarligt såg på mig och tyckte att nu fick det räcka med munterhet, så roligt var det faktiskt inte.

Men det tyckte jag. Inte minst för att det känns som rätt väg att gå efter förra året, men också för att jag kände det välbekanta nödvändiga pirret som kommer av att det är litelite för svårt eller stort eller dumt eller ...tja over the top helt enkelt.

Så det får det bli. Allum. Fyffan, haha.

( 2006, 2007 & 2008 års byggnationer. 2009 gjorde jag inget)

Brons - det nya Guld

Läste om att åldras med värdighet hos Jonas-AD. Det slår mig att det är med själva livet som med tv4:s Idol: I det långa loppet är det bättre att komma tvåa. Kanske t.o.m. trea.

(förresten - minns ni min gamla konspirationsteori?)

Just nu spelas pjäsen Astronauten som inte fick landa (ja, det är Ornitologen som regisserat och nej, jag har inte sett den men är ändå övertygad om att den är ljuvlig) på Backa Teater i Gbg. Från början är det en barnbok av Bea Uusma Schyffert som handlar om Michael Collins, den tredje snubben i raketen som for till månen. Ja, de var tre. Neil Armstrong klev ner först och Buzz Aldrin blev alkis - det vet vi.

Men det fanns en till. En som fick sitta kvar och vakta rymdraketen medan de andra två skuttade kring och spelade golf på lätta fötter. Det var Michael Collins.

Han cirkulerade kring månen rätt många varv innan kollegorna behagade komma upp igen och - nu kommer det intressanta - varje gång han rundade månen och hamnade på baksidan så var han i total radioskugga. Total. Radioskugga. Helt avskärmad inte bara från sina astronautkamrater på månen utan även från raketbasen nere på jorden - och därmed alltså från hela det kända universum.

Sug på den. Det är ensamhet på riktigt, det.

Tydligen åkte Michael Collins hem till sin familj och sin ranch i Texas efter den lyckade landningen och har fan inte åkt därifrån sedan dess. Han sitter och sippar martinis och pillar med sina rosenbuskar.

Komma trea is da shit.

Göteborgare! Missa inte! För bövelen!

Nu är den här igen, den underbara föreställningen Undermän med Cirkus Cirkör. Den spelas på Stora Teatern även denna gång, urpremiären begicks ju där för något halvår sedan om ni minns.

Dessa urstarka, konstnärliga och känsliga män (!) har nu varit runt i Europa och spelat in sig ordentligt. Men det är brådis, föreställningen körs till den 10:e, så rappa på!

Tjyvtitt:

Och "Prutten räknas om"? Varför då? Och hur?

Om ni undrar (eller inte, jag säger det ändå) vad det var Filmstjärnan köpte åt sig själv så kan jag berätta att det var en GPS till bilen. Sedan började han programmera den. Tillägna vissa adresser specifika namn.

När Ornitologen fick veta och höra var han genast på det klara med att detta måste förevigas. Så...

Jag filmade med hans mobilkamera och nu ligger den på youtan. Jag fick se visning nr 1, det kändes fint.

Barnsligt? Ja.

Roligt? Enormt.

Husfridsmajestätsbrott

För vilken gång i ordningen vet hon inte (han säger tre, hon säger fler) har Filmstjärnan gått och köpt åt sig själv exakt vad Huskorset planerat ge honom i födelsedagspresent ungefär tre veckor före sin födelsedag.

Huskorset sätter en ära i att vara Drottningen av Överraskningar. Detta håller på att gå hennes ära på tok för när.

Lång dags färd mot natt

I går var jag på resa. Det ska jag berätta om, men först lite bakgrundsinformation:

Under de senaste åren har jag förstått hur mycket min mammas kusin Ingegerd betydde för mig under min barndom. Hon hade nämligen en riktigt gröna fingrar, och det var det ingen annan i min omgivning som hade - eller rättare sagt, ingen odlade (!) det intresset. Hon gick nyligen bort hastigt. Hon hade varit sjuk länge, men att hon skulle få så bråttom på slutet var det nog ingen som förstått.

När jag var kanske fem år köpte hon och hennes man ett sommarhus i vår by i Skåne. Därefter firades alla påskhelger och midsommaraftnar i deras sällskap, inklusive deras barn, barnens respektive, barnbarn, kusiner, kusinbarn och annat löst folk i bortåt femton-tjugo år. Det var underbara kalas för ett lillgammalt Huskors som älskade att höra vuxna skoja, sjunga och debattera. Somna under bordet, ni vet, till sorlet av trivsamt umgänge.

Så. I går gick jag alltså upp klockan røv för att åka tåg till hufvudstaden på besök över dagen, med anledning av hennes begravning. Jag hade gjort en ruska av torkade Judas Silverpenningar, eller Penninggräs som Ingegerd kallade det, som handbukett. Hon hade sådana i trädgården, hon torkade och prydde sommarhusets fönstersmygar och det var en av de växter jag visste att jag ville ha när vi flyttade hit. Det är en tämligen oansenlig tvååring som första året enbart är en bladrosett och sedan blommar med lila blommor först andra året:

Det roliga börjar när blommorna blir fröbaljor:

Man klipper då av hela kvistar och hänger upp och ned att torka en månad eller två, beroende på torkställe. Sedan plockar man försiktigt bort skidorna/skalet och finner att de platta fröna sitter på en flortunn, pärlemorfärgad, silkespappersliknande hinna. Jag som i vanliga fall har lite svårt för torkade blommor älskar den här:

Timmarna mellan den sällsamt trevliga begravningens avrundande och kvällstågets avgång tillbringades på en synnerligen mysig och kul visit hemma hos ingen mindre än Suziluz, där jag bjöds på middag och en precis lagom stor whiskypinne. Man blir ju lite omtumlad av begravningar. Att hon till på köpet körde mig till stationen efteråt var en rejäl gräddklick på det redan delikata moset.

Little did I know... Jag skulle komma att hamna på en vidunderlig SJ-trip som involverade bl.a. räddningstjänsten, östgötska bussgubbar med ficklampor, och Magnus Uggla (han ÄR verkligen kort). Några timmar senare blev tåget nämligen stående strax norr om Hallsberg, i Pålsboda. Där hade Huskorset aldrig varit. Inte Magnus Uggla heller, troligen.

Halv fem kom jag äntligen hem. Jag insåg att jag skulle vara en regelrätt trafikfara på riksväg 40 om jag åkte till jobbet dagen därpå (idag, alltså) och meddelade berörda personer detta via sms, varpå jag gick och lade mig. Då kom Lillkillen över till vår säng och startade sin morgonrutin som innebär att han väcker mig en gång i halvtimman för att gosa eller prata fram till kl 7 när det är dags att gå upp.

Efter nattens eskapader föreföll mig detta gränsa till tortyr, till slut fick jag frossa (?!) av sömnbrist. Man är verkligen inte tjugo längre, sömnlösa partynätter är sannerligen ett minne blott.

Men. Slutet gott, allting gott. Filmstjärnan forslade ongar till dagis och skola, sig själv till teatern och jag rafsade fram värmedynan och sov till klockan tre på eftermiddagen. Det ska bli spännande att se om jag kan somna ikväll.

Det var vackert väder idag.

Så vi ställde undan utemöblerna. Eller, ja, det var väl mest Filmstjärnan som bar. Jag får så ont i en dum handled, har väl lyft tunga hantlar fel och så ett gammalt karpaltunnelsyndrom som spökar. En riktigt präktig tantåkomma, eller hur? Det är en souvenir från min andra graviditet som är skitjobbig att ha t.ex. när man gillar att spela Arga Fåglar i sängen just innan man ska somna. Händerna somnar och man kastar fjäderfäna fel och blir inte alls sömnig utan lika ilsk själv. Som fåglarna, alltså.

Det vinterbonades i trädgården, se. Sådant är alltid trevligast att göra vid tjänlig väderlek.

Bort med trasiga leksaker, tomma krukor, vattenkannor, redskap, hängmattan och annat allmänt skräp. Skönt men ack, så definitivt.

Dahlian står dock där den står. Som en påminnelse om att både den och jag är dödlig och inte klarar av precis jävla allt.

Är det för sent att sätta glöggen tycker ni?

Första steget mot mental gasmask...

... Är att läsa denna Lena Anderssons goda krönika.

Det här kommer att dra folk ska ni se

Evenemangsstaden Göteborg tar steget fullt ut och satsar på det senaste - Katastrofturism.

Huskorset på utrotarstråt

På grund av att avloppet i köket flyttades i samband med källarrenoveringen uppstod två hål i golvet som båda går ner genom bjälklagren till källaren. Ett i matrummet, där det gamla avloppet satt och ett under vasken i köket.

Möss i krypgrunden till ett så gammalt hus som vårt är väl inte så mycket att orda om, tyckte en Herr Skadedjursbekämpare som idag var på besök. Det går knappt att förhindra, vad jag förstod. Men in i själva huset ska de så klart inte.

Han var här för att jag i förra veckan såg en liten mus kila runt i vaskskåpet när jag öppnade dörren. Vi kan inte ha katt, Filmstjärnan är allergisk, som gamla läsare av bloggen kanske minns. Ännu en gång har jag sett en mus, och vi har numera komposthink och sopkorg utanför vaskskåpet.

Herr Skadedjursbekämpare avrådde från gift, för då ligger mössen och dör, ruttnar och luktar helvete. Så vi fick tre fällor, som ska utrustas med en klick Nutella(!) och vittjas en gång om dagen.

Nog är jag frimodig och stark i båd´ barm och arm men jag vill ändå tillstå att jag tycker det hela är tämligen oaptitligt. Filmstjärnan filmstjärnar sig hela veckan i Trollhättan, spelar dessutom teater på kvällarna och är knappt hemma alls. Jag skulle kunna göra det om han var hemma, så fjöntig är jag. Vi har ingen Nutella hemma. Det är min ursäkt för att det inget blir i kväll. De får leva ännu någon dag.

Ongarna tyckte att fällorna var jätteroliga att leka med just för att de var lite farliga - tills Nioåringen insåg att vi de facto ska mörda mössen.

"Det är inget vanlitt äpple, mamma. Det är äpplepsi" -Nioåringen, då åtta

Jamen ep-helvete. Inte alls bortmedicinerat, som både vi och doktorn trodde samt det senaste sömn-EEGt dessutom visade. Nioåringen fick ett anfall i bamba idag och ramlade. Men han mår ok nu. Ligger o kollar "HELP" och käkar macka.

Tur att jag är så vansinnigt avslappnad efter spahelgen för damn! vad skakis man blir av att ha en ep-onge.

Tillbaks på ruta ett igen, bob hund.

Ursäkta, spa du nåt?

Lillkillen trodde att det var tänger som användes vid tångmassage. Han undrade lite oroligt över om det inte gjorde ont.

Gulligt.

Ja, jag har varit på spa ett par dagar, med mina grrrls i Hästgänget.Det var givetvis alldeles ljuvligt, jag blev vederbörligen skrubbad och rengjord och avslappnad så till den milda grad att jag lätt tar ett lågt E. Frumpen tyckte i en kommentar på FB att jag kunde sjunga med basarna på körrepen i framtiden.

Långa, ingående, sköna och livsviktiga samtal med Araben, Shetlandsponnyn och Det Engelska Fullblodet (de andra kunde inte vara med, Islandshästen river ut köket vet jag och då gör man nog inte mycket mer). Livsstilsporr på riktigt. Promenader vid havet, glimrande väder. Och en hejdundrande buffé. Man var konstant mätt. Araben hörde två äldre damer konversera inför lunchen:

- "Gu´va ja e mätt fortfarande! Man äter visst hela tiden här."

- "Ja, det är konstigt ändå - för det är inte mat, allt är ju vegetariskt!"

*

Nu är jag hemma igen och har fortfarande inte grävt upp dahlian i år heller.

Apropå Juholt

Kristina Kjellsson säger det så bra.

Fem år, sju månader och si så där fjorton dagar tog det

Jag hade väl tänkt att det skulle dröja till tonåren kanske:

"När du dör då ska jag säga 'Äntligen'!"

och

"Jag hatar dig"

Det känns dock väldigt gott att ha fått en fin hållhake på honom inför framtida skuldbeläggningssessioner.

Föremål för beundran

Jag tror att det i Sverige finns en man som heter Anders Tempelman.

Han är i så fall reklamare samt bloggar. Det är därför jag tror att han finns. För att han bloggar på sin reklamfirmas blogg. Men jag kan inte vara säker, för ibland är han liksom bara för jävla genial för att finnas på riktigt.

Ponera att han finns.

Jag är inte helt säker på huruvida jag alls skulle tycka bra om honom ifall jag mötte honom. Å andra sidan: Jag kan föreställa mig att det finns några få, men inte jättemånga, saker Anders Tempelman skulle bry sig mindre om, än vad en liten skitbloggare anser om hans person. Och när jag tänker så, då gör det lite lite ont i mig. Så bra är han.

Se här bara.

Eller här.

Det är synd om människorna och med "människorna" menar jag i synnerhet en människa: Huskorset

Ja, EM-fotbollshallabalojet var väl kul för alla som gillar fotboll, men vi som plötsligt fått ett jädra irriterande ont i ryggen skiter rätt långsamt i det, särskilt om man som t.ex. jag bryr sig väldigt lite om fotboll i vanliga fall.

Men jag jobbar på 10-17, som den Ardenner jag är.

Filmstjärnan är sedan igår på annan ort och filmstjärnar sig och dessa filmstjärnerier drar ut på tiden och han kommer inte hem i natt som det var sagt och inte heller i tid i morgon för att hämta barnen som planerat. Barnvakt fanns det ingen att uppbringa, eftersom detta uppdagades vid 20.00 i afton och jag skulle lägga två ongar också och inte hade tid och sitta och ringa runt till hela Jonsered. Jag ringde halva och dom kunde inte. Jag ringde Ornitologen och bad att få sluta tidigare i morgon. Det kändes inte bra. Han sa "Så klart".

Mer gnäll?

Jag har verkligen rent förbannat ont i ryggen. Det kom efter två träningspass, i lördags och igår, måndag. Efter det första sket jag i värken och efter det andra... Är typ nu.

Längst ner i slutet, där nämnda rygg just går över i stjärt. Ilar och har sig gör det om jag krummar höften det allra minsta fel. Jag tänker verkligen inte ha varken ischias, ryggskott eller diskbråck så kom inte med några tips. Möjligtvis "ett fall av ovanligt svår träningsvärk, den botas med spa och tångbadsmassage på Varbergs kurhotell". Vilken tur - det är dit jag ska i helgen. Araben fick det i 40-årspresent och jag och Shetlandsponnyn hakar på. Sällan har ett Huskors sig själv att tacka på dylikt vis.

Åh, färdiggnälld! Vad skönt, nu känns det bättre.

... Fast inte i ryggen, då.

"Vad får det lov att vara?" "Anticimextra allt, tack"

Det kilade en liten mus i skåpet under vasken när jag tidigare i kväll öppnade dörren för att slänga något i slaskhinken.

Det var egentligen bara det jag ville berätta.

*

Jag kände inte den så tragiskt förolyckade filmregissören, men har vänner som även var hans. Det gör att det kryper närmre, det ofattbara i att en människa plötsligt bara kan vara - borta.

Jag tänker på hans familj, som jag inte heller känner, och försöker sända någonting, någon slags hjärtekraft eller vad jag ska kalla det, till dem. För någon tröst lär inte finnas att tillgå. Inte på länge än. Det är hemskt. Hemskt är det.

Nu blev jag riktigt glad!

Tomas Tranströmer som årets Nobelpristagare i litteratur. Det var en bra present! Jag grinar en skvätt av rörelse åt motiveringen, för ungefär så tycker jag också det är att läsa honom, även om jag aldrig satt ord på det:

”för att han i förtätade, genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga”.

Fint!

Vilket instrument blir mest upprört över orättvisor mot djur?

Jag jobbar och jobbar och sedan åker jag bil. Rätt mycket bil. Det tar 50 minuter enkel väg men skulle kollektivt ta 1,5 timma och om morgnarna och kvällarna är de extra minuterna med barnen värda tredubbelt mot, säg samma 45 minuter en genomsnittlig söndagseftermiddag. JA, jag skäms för utsläppen, men jag samåker i princip alltid med Ornitologen.

Väl hemma tvättar jag och viker sedan den tvätten. Jag skäller på barnen och pussar dom. Handla hinner jag inte. Men nästan 50 lökar minitulpaner och 3 kejsarkronor kom i jorden i helgen. Bara 18 vanliga tulpanlökar kvar. Jag förkyld och hostar så jag gråter och fiser samtidigt. Det ni!

Svar: (mycket affekt för rätt effekt) Kasta´n getter???

Är det här rätt "under bilen" Godiva?

Vår vintagetumlare kan bli din! *SÅÅÅÅLD!!!

Nu ligger torktumlaren på blocket.se.

Först till kvarn!

Den som i mitt öra väser kodorden "jag läser Huskorsets hemliga liv slaviskt" får 300 spänns rabatt, prutat o klarrt.

*Jädrar vad det gick undan, jag lade upp annonsen igår afton och nu ikväll var det en go´ västgötabonde här och hämtade den. Han ville ha just en "Inspire" eftersom han hade en dylik tvättmaskin. De skulle passa så bra ihop, tyckte han. Rart.

Avsändare okänd

Kära Brorsilverbow!

Jag är just utkommen från rehab och kan därför inte feuda med dig. Tyvärr vet jag inte, och kan inte gissa, vem du är och kan följaktligen inte avböja på ett hövligt sätt. Jag konsulterade Magdalena Ribbing, eftersom hon skriver en WF-appendix till senaste utgåvan av Vett&Etikett, men hon hade inte blivit klar till Bokmässan (detta pga för mycket eget WF-ande) och ville absolut inte inte läcka några råd på det världsomspännande datornätverket.

Tack och förlåt! All lycka! Må triple-triplarna regna över din stig!

mvh

Huskorset

Avbön, tack- och brännoffer

FÖRLÅT AKADEMIEN! Hur KUNDE jag någonsin tvivla?!

Tack Karin, i kommentarsspåret till förra inlägget, för denna upplysande länk! SANNINGEN - direkt från vår svenska litteraturkulturs aorta Peter Englund.

Gud så skönt att man tryggt kan återgå till att vara en ohejdad beundrare av Akademien, underdånig, rättrogen, så grammatiskt korrekt man bara klarar av tills man spyr på sig själv och skriver ned alldeles för långa meningar precis som tankarna flyger i hjärnan. Eller slänger in, bara för att man vill vara lite crazy, olika utrikiska uttryck - för att inte tala om alldeles onödiga bisatser i dessa alldeles för långa meningar eller, för att vara ännu mer krejsy stavar kåmplätt bort i tok. Eller struntar helt i subjekt och predikat eller - FÖR TUSAN - alla regler om versaler och gemener. Ska jag fortsätta, eller har ni fattat skämtet?

Jag vill härmed hedra Akademin med ett musikstycke.

Tack och förlåt.

Jag lade ju av? Vad är det med mig? Rättshaverist? Javisst! *EDIT

Enligt obekräftad uppgift hos en vän på Fejan (*EDIT: senare bekräftad av självaste DN Kultur) fick inte Wordfeuds spelutvecklare tillgång till SAOL och därför tillåts istället ord från den här ordlistan.

...a-HA! Det är alltså Akademins fel! De småsnåla bakåtsträvande kulturstjärtarna! Där fick de! De kunde ha knutit ännu en underdånig, beundrande och grammatisk korrekt generation till sitt bröst, men nä-äh! Mobilspel behöver man tydligen inte bry sig om när man värnar det svenska språket. Rätt åt dem.
/hälsar Vän Av Ordning (...som snedtände på alla orimliga ändelser och lade i protest av - wow, the impact! - i helig litterat ilska efter blott en veckas feudande.)

Bonusinfo:
En rolig kamrat till nämnda Fejankompis svarte då:

"Aha! Då ska jag snabbt som satan lägga till ordet "zchdddd" i listan och dess böjda form "zchdddds"!"

(vilka två ord f.ö. numera står att finna i Huskorsets mobils autocorrect...)

Femma på bollen, typ...

...men det här heminrednings-"reportaget" är roligt.

Tomas Ledin på heroin

Näe, det har inte hänt något särskilt.

Hösten har börjat.

Jag har kaklat lite vid handfatet i källaren, helt kall-kalkon slutat med wordfeud, fyndat på Rosengaragets höstrea, fackelblomster, höstanemon och solbrud:

Sedan i tisdags repar jag med Ornitologen som regissör, det är första gången vi jobbar ihop. Jag tycker så bra om honom så det är inte klokt, det är det många som gör. Han är en sådan där person man liksom inte kan låta bli att gilla.

Vi kom, i bilen på väg hem häromdagen (det ämnas nämligen samåkas när tillfälle gives) att prata om ett klipp han lade upp Fejan för en tid sedan, men sedan tog bort. Folk förstod inte vad det var han tyckte var så roligt. Någon tyckte det var nätmobbing. Jag missade både diskussionen och klippet när det var på tapeten, men nu var jag så pass nyfiken att jag fick lov att stanna bilen vid en P-ficka för titta ordentligt.

Och vänner... My Sweet Lord!

Det var som när man åker på en motorväg och ser på långt håll att i mötande fil, där jevvvlar har det hänt en olycka. Blåljus, båd snut, ambulans & brandbil. Kanske en kranbil också och en vält buss. Människor i filtar. Kilometerlånga bilköer. När man passerar kan man inte slita ögonen från scenen. Man kollar ordentligt så att det inte finns något där som man för sin sinnesfrids skull inte ska se.

Behold:

EDIT: Rubriken är givetvis en hommage á saligen insomnade Lou Reed i tweed, med ett vidhängande hjärtligt tipstack till Mrs Li, som kläckte den.