onsdag 31 oktober 2007

Äras den som äras bör

Har just fått reda på att beträffande Pusterviks Lunchteater så är det inte enbart Smitterberg som ska ha credit, utan även Ljungman.
You go, girls!

tisdag 30 oktober 2007

Att umgås över generationsgränserna

När jag berättade om Blodssvågern och Ingiftassvågern häromsistens slog det mig aldrig att det ju finns en svåger till. Lillsvågern. Att jag glömde honom beror på att han inte är så svågeraktig ännu, med sina snart nitton vårar på nacken.

Nu är han och hälsar på och fick däng av Femåringen i Wii-bowling. Men eftersom Lillsvågern är ett barn av sin tid, alltså i princip född med joystick i näven, lärde han sig snart hur det låg till och så fort det blev skjuta-prickspel var det Filmstjärnan som fick däng så det visslade. "Ha-ha!" sa jag.
Sen fick jag däng, jag med.

måndag 29 oktober 2007

Fan.

Manuset jag pitchade för några veckor sedan tackades vänligt, men oerhört uppmuntrande, nej till av Filmproducenten.
Som dock ansåg att jag skrev bra, men att plotten var inte tillräckligt angelägen.
Det värsta är att det stämmer. Inser jag nu. Det är sannerligen ett hantverk att snickra ihop en historia. Ooooh, vad jag vill lära mig det hantverket ordentligt. Jag har ju blott nafsat lite i kanten på den dramaturgiska kaka jag så länge känt doften av. (!)

Och nu slår det mig: Det är min nya livsdröm! Så klart!
Förklaring: Sedan jag kom in på scenskolan har jag saknat livsdröm, eftersom den jag dittills närt blev min vardag. För man kan, som bekant, inte leva i en dröm.
Någonting så ouppnåeligt och så åtråvärt att blod, svett och tårar känns som ett billigt pris.
Någonting jag absolut inte kan förvänta mig - och ändå gör det. För att det är så underbart kvillrande att tillåta mig att tro så in i bänken på mig själv.

Någonting som, om/när jag lyckas, slår världen med häpnad.
Japp...

Undrar om det har nåt med Jante att göra. Fast bakvänt, då.

Nu kan han!

Femåringen har varit på gång länge men ikväll hände det:
Han läste! Högt för mig ur den Bamsetidning han valt att jag skulle läsa för honom till godnattsaga. Han stavade sig långsamt och metodiskt igenom hela första sagan och mycket riktigt - jag somnade.

Halloween på dagis

Femåringen vill vara Batman, men den dräkten köper jag icke och jag har mina skäl:
När han var två år satt jag uppe i tre nätter och klippte till och sydde en Bamsedräkt, för han ville vara "Bassen" på dagisets Halloweenmaskerad.
Jag snodde metervis av brunt garn runt ett par dubbelvikta Lisebergskaninöron och sydde på en blå mössa i samma tyg som de blåa brallorna vars gula knappar den dåvarande Tvååringen fått vara med och välja.
Jag hällde lite flytande honung i en söt och sparad minihonungsburk från en hotellnatt för länge sedan och textade "Dunderhonung" på exakt likadant sätt som det står på Bamses burkar.

Tror ni han bar dräkten? Öronen? Viftade det allra minsta med burken?

Det hänger en aldrig använd, svindyr, Stålmannen-dräkt i sin sorgliga plastpåse i garderoben. Capen leker han med. Resten "KLIAR!"

Förra året var första gången han var utklädd på dagis Halloween maskerad. I en kvart, sen åkte det av fick jag höra av fröknarna på eftermiddagen.
Så - Batman? No way Ebola Bay.
Det blev en ny huva med tillhörande plastyxa för tjunie spänn och den recyclade skelettdräkten från i fjol. Jaaaaa den är lite för kort i benen.



Gissa vem som är precis lagom stor för Bamsedräkten i år och som inte har något att säga till om?

Sopp-succé!

Pusterviksteatern har dragit igång lunchteater. Det enda jag kan säga är: WHAT TOOK YOU SO LONG???

Jag var idag och såg Kalle Westerdahls monolog Man i djungeln. Det var en strålande bra föreställning, soppan var maffig och mustig, brödet måste varit från Fraggan (så heter Franska Bageriet i vår familj), en termos med (gott!) kaffe och en 3:a med riktig mjölk stod på varje bord och det var lika knökat som Systemet på Linnégatan var i fredags.

Hurra för Smitterberg och hennes anhang!

söndag 28 oktober 2007

Från "Äsch" till "I´ll sue your ass off"

Jag blev hundbiten av okänd hund på gatan för en tid sedan.
Mina hundkunniga vänner sa att jag skulle polisanmäla - "Sådana människor ska inte ha hund!"
Jag gjorde det - för att Konstiga Hundkvinnan som ägde hunden var verklighetsfrånvänd (Hon trodde inte på att hunden bitit förrän jag visade såret, bad inte om ursäkt, sa inget om ersättning av ev sjukhuskostnader eller annat som en normalt funtad person skulle ha utbrustit i haranger om) och jag ville...typ...göra min samhälleliga plikt.

Efter att en ordentlig polisdam sökt mig arton miljoner gånger i två månaders tid, fick jag äntligen tag på henne i torsdags (hon lämnade samma nummer som hon själv sitter och ringer in förhör på, d.v.s. det var upptaget hela jävla tiden) och hon håller ett omständligt förhör med mig per telefon som börjar med att jag säger att jag inte har fått några men, jag vill lägga ner och absolut inte mana på åklagaren att driva ärendet vidare. Absolut inget för sveda och värk.
Vi pratar en liten stund och maken till envis polistant... Konstiga Hundkvinnan är nu skyldig mig 500 spänn. Inte ligger den svenska poliskåren på latsidan, inte.

Var inte snällhet det nya svarta?

Jag lackar ur på att Alex Schulman nu verkar göra avbön, ska gå i terapi och bli en fin människa. Att han egentligen alltid varit en fin människa, men att han skaffat sig ett alter ego med samma namn men som är någon helt annan. För att göra underhållning. Och det har inte alls varit något konstigt, alla chefer han smädat har vetat om när de skulle få skit, han själv är inte ovän med dem han drev med, tvärtom. Han gör, och har gjort, modern humorjournalistik.
Jag känner mig dragen vid näsan, jag tycker det är mer sympatiskt med någon som försöker framställa sig som den människa den faktiskt tror sig vara. Hans texter om saknaden efter sin far är jag inte den enda som prisat (det var en sån text som fick mig att börja läsa honom) .Jag vill inte bli ljugen för i underhållningssyfte om jag inte har okejat det först (As in: Film är inte på riktigt, inte teater heller, etc.).

MEN.
Det är komplicerat. Om jag drar parallellen med min teatervärld så avskyr jag t.ex. det stiffa teaterutövande som har som en påle i stjärten och som aldrig i helvete kan skratta åt sig själv. Varför blir jag då så sabla provocerad av AS? Han gör förmodligen i MediaSverige exakt det jag skulle göra i TeaterSverige om jag bara vågade.
Så jag är väl allra mest arg för att jag är avundsjuk. Han har vågat sticka ut hakan och göra sig ett namn på att vara the mean-green-åsiktsmaskin, elak, rolig, hämndlysten... Fast jag låter också bli att vara elak utifrån en respekt för de människor jag i så fall skulle göra narr av. Jag har en aslökig, men benfast, tro på att alla har sina kors att bära, alla gör så gott de kan och folk inte är elaka med vilje om de kan hjälpa det. Och vem fan är då jag att...yada-yada-yada. Den feges försvarstal? Inte enbart, tycker jag inte.
Svensk medias enfant terrible och så ska han nu få ångra sig bittert, säga att det bara var lattjo, bli förlåten - och lika rumsren som någonsin jag själv.

Haja att jag tycker det är orättvist.

torsdag 25 oktober 2007

Huskorset kanske inte vidtagit god publicistisk sed

Det här med att Facebook äger det jag laddar upp. Otäckt.

Jag har t.ex. lagt in min bloggbyline från andra stället som bild till en group jag startade.
Jag minns att jag fick korsa i en ruta där det frågades om jag var säker på att jag fick använda bilden. Det gjorde jag, utan prut. Jag är inte lika säker längre. Har jag sålt en annans egendom till fejan gratis?

Fakebook.

Myten om den lyckliga regihoran

Det var inte helt oproblematiskt, detta att överlämna sig i händerna på komplett oerfarna regielever. Naturligtvis hade de begåvning och vilja och idéer om vad de vill få fram - men hur de skulle nå dit hade de i flera fall inte en susning om.

Första dagen var rolig och charmig.
Andra dagen var satt kvar i mig på ett obestämbart obehagligt sätt så att jag fick ringa och prata av mig med kursledaren. Det hjälpte lite.
Den tredje och sista dagen kände jag mig som en Stradivarius som ett gäng bergatroll fått tag i och försöker spela på.
(ödmjukhet är en av mina främsta egenskaper)

tisdag 23 oktober 2007

Den lyckliga regihoran

Tow me backwards ´n´ dipp me in oilgrease, vad kul det är att jobba! Jag älllllskar mitt yrke.
Jag är också liiite kär i snubben som håller i den här regikursen som jag jobbar med nu under några dagar. Han var snäll fast jag lyckades försova mig första dagen.
Nu ska jag plugga repliker, hurra! (sagt utan en enda gnutta ironi)

Huskorset gör äntligen skäl för sitt namn

Vi har köpt ett hus.
Därav den radiotystnad som rått här under ett par dagar. Jag har inte kunnat tänka på annat än den rara lilla kåken och har därför heller inte kunnat få till nåt inlägg värt att publiceras. Inte för att jag inte försökt.

Vi skrev på igår, pröjsade handpenning idag, ska besiktiga på fredag och får tillträde den 21december. God jul!

Det är falurött, kanske hundra år, nationalromantiskt så det förslår och det har bergvärme och trevliga säljare och gäststuga på tomten, liten bäck med bro över, gamla äppleträn, hallon och jag vet inte vad. Jo. ett växthus också. Ett växthus!
Vad. Vad? VAD?? Har jag gjort för att förtjäna detta?

Folk säger: "Va! Ska ni lämna stan?"
Som om Göteborg vore en oemotståndlig nöjesmetropol som man icke kan ta del av om man bor tio bilminuter från innerstan. Som om det vore konstigt att längta efter en egen daggvåt gräsmatta, kvällssol som inte försvinner bakom höghus och morgonkaffe på förstukvisten i bara nattskjortan.

Och jag ber att återigen få citera The Godfather (Femåringens alltså):
"Stockholm, Göteborg, skitsamma - det är ändå inte New York."

Darlings, vad lycklig jag är!

lördag 20 oktober 2007

Det går undan i svängarna

...och nu händer det grejjer må jag säga...
Inget är klart, så jag ska inte säga nåt mer än...jevvlar i havet vad glada vi är, Filmstjärnan och jag!

Och nu över till något helt annat:
I veckan ska jag - kors i taket - jobba lite! Jag har fått ett knäck som regihora åt en regissör som ska hålla i en kurs på en utbildning för film/TV-regissörer. Det låter värre än vad det är, han ska undervisa regielever och då behöver han en slagtålig skådis att låta dom oerfarna raringarna öva på. Lite som Pigge, hästen på ridskolan i Jonstorp som alla fick börja på. Den snälla, som gick runt runt i hagen utan att man gjorde nåt.

Nu vet jag inte om det var en så lyckad liknelse egentligen.

torsdag 18 oktober 2007

Länk till Mats Blobb...Blogg

Jag önskar att det var jag som kom på det.

Al Gore i all ära...

Blodssvågern (det finns en Ingiftassvåger också) kom och övernattade.
Han är högt älskad av Femåringen och Lillkillen.
Han träffar dom tre gånger om året - dom älskar honom. Även Lillkillen. Som jag inte trodde var begåvad med långtidsminne riktigt ännu.

Han lajade med ungarna på morgonen så Filmstjärnan fick en stunds extra morgonsnooze.
Han lagade diskmaskinen som diskat crappy i ett års tid. Vi har visst rengjort alla konstiga trummor - men tydligen är de snurrande armarna som sprutar vatten också löstagbara och behöver en genomgång då och då. FYI - om ni har diskmaskin.
Ungarna och jag skrek lite i vanlig ordning, men tack vare honom var det som om vi gjorde det i lugn och ro.


tisdag 16 oktober 2007

Mer halvtrist vuxenhumor















Fyra stycken vadå?
Är sånt här lagligt?
Om det är det är det i alla fall ganska äckligt.
Och trångt.
Men himla billigt.


måndag 15 oktober 2007

Om att kunna sitt yrke

Filmkrönikan, om aftonen, dennes.

1. Navid Modiri ger skådespelarna kritik för överspel, alltså ett minus i skådespelerirutan, i filmen Curse of the Golden Flower av Zhang Yimou.

2. Andrea Reuter påpekar att Peter O´Toole fått mycket beröm för sin röst åt den tecknade matkritkern i Råttatouille, och han är rolig, säger hon, "men - han har också fått de roligaste replikerna".

3. Sedan får David Lynch skit för sin nya film, men skådespeleriet är mycket bra, säger Navid.

Sedan orkade inte jag med mer.
Och jag orkar inte chatta med dom och höra deras lama ursäkter om att dom sett jättemycket film och därför vet vad dom pratar om. Because they don´t.

1. Är skådespeleriet att betrakta som överspel är det regissören som ska bannas. Det är han/ hon som säger "tack, jag är nöjd" och släpper igenom det som Filmkrönikan betecknar som dåligt skådespeleri.

2. Manuset är säkert mycket bra i Råttatouille, det tvivlar jag inte på. Men äras den som äras bör: Peter O´Toole är Peter O´Toole för att han ÄR PETER O´TOOLE. FATTA!
Många är de finfina manus till Pixars & Disneys filmer som pajjas av inkompetenta svenska dubbare. Vi har så många, så braaa skådespelare! Ta nån av dom! Ta inte den senaste, snygga musikalartisten. Han ska för fan inte synas, han ska prata!
(Dock, birollerna brukar vara bra besatta - Rolf Skoglundh och Claire Wikholm i Cars, t.ex. Som "det resande bilparet" - som jag är säker på är en blinkning till alla oss som gillar Vi hade i alla fall tur med vädret)

3. Är skådespeleriet bra i Lynchs film - så betyder det att han inte är helt fel ute. Han har måhända kört vilse i sin historia, men han kan sitt jobb som personinstruktör och borde i alla fall få kredit tillsammans med skådespelarna.

Deras jobb är att tycka, men när de gör det på det här viset blir jag inte förvånad när, i kritiken av programmet, folk mest retar sig på hans frisyr. För det är vad det är värt. Det var du som började, Navid! Diskussionen om Orvars hårfäste varade vad - en vecka? Sedan sögs man in i hans kunskaper.

Det är så lätt att tycka om skådespelarkonst. Jag blir förbannad.

"Try it yourself, Einstein!"

som Gudfadern en gång på fyllan sa till en idiot. Det skulle jag också sagt nu, om jag inte kände till eftermälet på den lilla historien.
Som involverar ett knäckt näsben och en natt på Sahlgrenska

I have a dream...

...om boende.
Och vi är många vars vardagsdagdrömmar handlar (till en närapå idiotiskt stor del) om boende. Kolla bara i tidningshyllorna. Jädraranacka vad det säljs magasin om det ultimata stället att slå ner bopålar på.
Sin hank och stör.
Sin borg.
Sin dröm om att höra hemma.

Hur vill man att det ska se ut?
Var det ska ligga är viktigt. Stan eller förort eller landet?
Atmosfär.
Närhet till bra skola och dagis (uh, tråkigt men nödvändigt att beakta).
Kommunikationer.

Vuxenbeslut. Uff.

Mina och Filmstjärnans alternativ har utkristalliserats till:
* Behålla vår (hyres-)lght och (hyres-)pörtet-på-landet?
eller
* Hus och jävlar-inte-ett-öre-till-att-behålla-något-pörte?

Trädgård, uteplats, klätterträd, öppen spis, grannar (trevliga, givetvis. De otrevliga ingår inte i den här fantasin) puttrigt kök, syrénberså, växthus,
topplån, rörlig och fast ränta, amortering, driftskostnad, kontantinsats...helve där sprack det. Oftast. För vi är många. Och då springer priset iväg.

...som Filmstjärnan så genialiskt uttryckte det:

"Drömmen om den perfekta kaffebrickan har en väldigt hög månadskostnad"

vuxenhumor

Femåringen drog en rolig historia till frukost:

" Det var rysken, norsken, torsken och en Bellman..."

lördag 13 oktober 2007

So what!

Jag tycker dock att han har lite problem med diktionen - ett alltför vanligt problem bland ungdomar i popbranschen. Slutkonsonanterna, människa! Slutkonsonanterna!

Inget ont som inte...

I morgontidningen läste jag en blänkare om Al Gore. Att det bakom hans inledning i An Unconvenient Truth ("Hi, I´m Al Gore. I used to be the next president of the United States") ligger ett avsevärt mått av självbehärskning, och att hans dotter har beskrivit hans förlust i det spektakulära presidentvalet som "the heartbreak of a lifetime".

Men hörni. Tänk om han hamnat i Vita huset, Al. Ponera. Det kanske inte blivit något Irak-krig. En bra sak. Men jag undrar om han som president haft tid/tillåtits att låta klimatfrågan ta så stor plats som han nu - på annat vis - ser till att den gör. Filmen har, vad jag förstår, i USA på allvar väckt frågan om global uppvärmning och vad vi gör med vår värld och vårt klimat. Den satt jävligt långt inne. Klart som fan att karln ska ha Fredspriset. (Tidningen rajerar också över att GWB knapast kan ha kommit på tal...hihi)

Tänk om - knepig tanke eftersom verkligheten också inbegriper kriget i Irak - det var det bästa som kunde hända Mamma Jord, detta att Al Gore fick sitt politiska hjärta krossat. Dessutom - vem skulle ha varit ett lika genomslagskraftigt ansikte utåt för An Unconvenient Truth?

Hollywood styr våra liv. Och plötsligt var det en bra sak.

torsdag 11 oktober 2007

I vildvittrans tid

Blev tipsad om Schyfferts tacktal på Standup-galan. Han kastar skit på folk, på sitt alldeles egna kärleksfulla vis, i drygt tio minuter och publiken jublar. Det är för all del ganska kul, men desto mer är det ett tecken i tiden.

Det är viktigare att det talas om dig än vad som talas om dig.

Fundera på vilka han inte nämnde, så får du fram vilka HS inte tycker förtjänar något strålkastarljus. Alls.
Fler exempel?
*Skvallerpressen. Deras devis är ju sedan länge att om någon inte vill att det skrivs om dem, är det bara att låta bli att dyka upp på gratistillställningar. Så om man går dit får man skylla sig själv. Men vilket fönster, kära vänner, vilket fönster!
* Dokusåpastjärnor. Kommentar överflödig, väl?
*Alex Schulmans saligt insomnade blogg, med säkert både äkta och påhittade vendettor. Att bli dissad i Schulmanbloggen var den bästa reklam man som medieperson/artist/whatever kunde få. 250 000 besök i veckan I tell you! Men vilka skrev han inte om?

I ett försök att illustrera min tes ovan ska jag nu referera till
en slags icke-händelse som tog plats på nätet för några veckor sedan:

I diverse (Stockholms-)mediapersoners bloggar snackades det för en tid sedan mycket om "Moniques fest". Alla skulle dit, jag har förstått att hon är advokat och framgångsrik och hon skulle fira 50 med dunder och brak. Det verkade viktigt att vara inbjuden.

Efteråt snackade det om vilken bra fest det var - men också om ett debacle (tänk att jag äntligen fick använda det ordet) som utspelade sig mellan Katrin Schulman (fru till AS, om ni missat det) och Fredrik Virtanen (numera tv8-personlighet och f.d. Aftonbladare, vars blogg var legendarisk. Han var EMO innan det fanns). Egalt är vad de käftade om - högst intressant är efterspelet:

1.På Studio Virtanens blogg skrev en av medarbetarna (minns inte vem) om vad som hänt och sa att han hade foton på incidenten.
2.Katrin Schulman skrev att hon mött en idiotisk och konstig karl som sa han hette Fredrik och hon frågade sina läsare vem miffot var.
3.Alex Schulman - den av dessa med flest läsare - nämnde det inte med ett ord.

Jag är medveten om att resonemanget haltar en aning. Dels är AS nu är ständig gäst i Studio Virtanen, och dels finns det shitloads of människor AS inte skrivit om - men på det stora hela, som tecken i tiden är det är fortfarande tänkvärt.

Syns inte! Finns inte!

Magnus Ugglas singstar-tävling avgjord!

Och den grymma sanningen uppdagas. Stackars Magnus.

Nobelrekord?

Hur i hela helvetet kunde SVTs Kulturnyheterna - exakt tre minuter efter att Horace kungjort att Doris Lessing fått årets Nobelpris - i soffan placera Ann Wiktorin - den journalist som 2005 gjorde ett tv-program om och med Doris Lessing???

Jobbar hon på kulturredaktionen? Att hon fanns i TV-huset, menar jag.
(Eloge till sminkavdelningen!)
Ringde hon själv och sa "Hej, jag kan! Jag vet! Ta mig!"
(Bra gjort Wiktorin!)
Ringde - ve och fasa - Horace till Hamilton och gjorde en deal? Så K-nyheterna kunde vara snyggt förberedda i detta snabba mediasamhälle.
Det sista vill jag inte tro.
Akademin har ju alltid varit bra på hemlisar.
Det är trååååkigt om det var en läcka. Det är mysigt med något som går sådär oldschool-långsamt. Typ brev. Och att man får vänta till kvällen innan SVT rotat fram en skakig dokumentär från ´87 om årets Nobelpristagare.
Allt som går fort, snyggt och smidigt, som om det var tillrättalagt är ofta just - tillrättalagt.

Men jag vill inte att det ska vara det.
Jag vill att det ska vara såhär:

Sagan om när Ann Wiktorin kom på TV den 11:e oktober 2007:
Ann Wiktorin satt i TV-huset på sin våning och kollade på Kanal 1 för att kolla Horace på börshuset. Hon skrek när Horace läste Doris Lessings namn på lappen, slängde allt hon hade för händer och älgade upp på en helt annan våning, till producenten för Kulturnyheterna som pussade hennes fötter i pur glädje. Ann fick en pudervippa i fejan och en lånad tröja att ta på. Bildproducenten fick sitta i bh och köra showen för Ann hade tagit på sig en för skrikig tröja i morse.
Ann damp ner i soffan exakt två sekunder innan sändningen lämnade börshuset och kom tillbaka till studion, och kunde leverera en nyanserad bild av Svenska Akademiens val av Nobelpristagare i litteratur år 2007.

Now THAT´S public service for you.

Fab eller fake?

onsdag 10 oktober 2007

Jag rekommenderar trätofflor med stålhätta

I fredags såg jag det eminenta kletzmerbandet Östblocket spela på ett ställe i Stockholm. Snorbra, men det var högt ljud så vi ställde oss lite längre bak, lyssnade, snackade lite mellan varven, drack öl. Himla trevligt.

Kapet presenterade mig för en tjej, också skådespelerska, och det visade sig att hon ska jobba med en snubbe vars högst tvivelaktiga kvinnosyn är omvittnad bland de skådespelerskor jag känner som jobbat med honom. Inte för att han är en utpräglad manschauvinist, han tillhör den där farliga sorten som bara inte tänkt efter ordentligt. Så jag halvgastar (pga ljudnivån) i hennes öra:

"Akta dig för hans kvinnosyn! Han är inte elak, bara ogenomtänkt. Se till att du har bra på fötterna när han sätter igång!"

Hon tittar mycket konstigt på mig och nickar. Och går.
Senare sa Kapet att hon kommit fram till honom och undrat varför jag bett henne akta sig för hans skrivmaskin och varför hon skulle ha bra på fötterna när han satte igång.

"Kastar han den på folks tår?"


hade hon frågat Kapet, och det var tydligt att hon tvivlade både på mina uppgifter och mitt mentala tillstånd. Både Kapet och Araben ansåg detta vara kvällens höjdpunkt.
Sorry, Östblocket.

Dagens bakverk:

* Judebröd

Det är inte lagligt. Men...

Nu är jag på gränsen att sälja ungarna på blocket.se.
Vad tror ni om tag-linen:
"Do you want New Kids on the blocket?"

Detta att frilansa...

Jag vill jobba, skriva, blogga, söka jobb - men jag har annat som går före:
Det tar sådan evinnerlig tid att hålla reda på och efter kontrakt ( och kopior) blanketter (och kopior), arbetsgivarintyg (och kopior) och arbetsintyg (och kopior - obs, inte samma sak som arbetsgivarintyg). Plus kontakten med af - som måste underhållas ordentligt.

Varför ska det vara så?

Jag undrar vad allt jag inte hade kunnat uppnå om jag istället lagt all den tiden på att starta ett eget företag och jobba utav helvete för mig själv istället för att hela tiden desperat bevisa mitt existensberättigande som skådespelare och skribent för f-& a-kassan.

Kanske det är ett mer tilltalande alternativ - trots att jag då går miste om tryggheten i en a-kassa. Men jag pinkar ju ihop till en deltidslön med mina ströjobb - och vi vet alla vad som då hände med a-kasseersättningen förut: Den krympte så att jag sammanlagt tjänade mindre än om jag inte jobbat alls. Undrar om det är så nu, med de nya moderaterna? Att man straffas, när man väl får lite jobb. Det verkar väldigt o-Reinfeldtskt.

Har jag blivit en ny moderat?
Det ville jag ju inte.

tisdag 9 oktober 2007

Ljuvlig Stockholmshelg

För fjorton år sedan kamperade jag och Araben ihop rätt ofta i hennes etta på Lundgrensgatan. Mycket party, jag orkade inte alltid ta mig hem till Majorna.
Andrahandaren i Hornstull hade spooky likheter med den förstnämnda och flashbacksen avlöste varann som fyrverkerier. Underbart.

Jag fick:
* shoppa på Stadsmissionen.
* syn på kändisar:
Anna-Lotta Larsson
Han-den-silverhåriga-som-sjöng-i-Barbados-förut
Anders Ahlbom-Rosendahl
och - faktiskt:
Calle Schulman!!!
(Det funkar egentligen inte att vara kändiskåt i min bransch, men jag har löst det så att jag bara räknar dom jag inte känner som kändisar.)
* åka tunnelbana.
* gnugga geniknölarna med Tuffa Smarta Regissörskompisen över lunch.
* träffa SSB, Smärtsamt Söta Bäbisen, se Fotografens sketsnygga fotoutställning, samt fika med underbara Druvsockret från Vårberg
* skita och duscha ifred.
* macka, te och prat av Araben på fredagnatten och hon slog mig inte med en bok i huvudet kl 06.00 och krävde välling, utan jag fick sova tills jag vaknade. Halv tio på lördagen, elva på söndagen. Pääääääs.
* gå på middag med bortåt trettio trevliga, spännande, begåvade, roliga, intressanta och inspirerande kvinnor i min ålder. Då fick jag också dricka vin. Ganska mycket vin fick jag dricka då.
* fika & gå Söder-promenad med Toppstylisten R plus inspektera deras lght. Tremendously smakfull, åff kårs.
* fika av Kapet i hans lght och sedan gick tåget.

Det kändes precis som om jag fanns igen. Och då kom jag på att jag ju gjorde det och då blev jag så glad.

Kapet är singel, det är nog det konstigaste jag vet. Undantaget att Araben också är det. (Om dom inte varit polare sedan ´94 och inget rasslat till än mellan dom hade jag tussat hop dom för länge sedan)

Men jag fick träffa en "fika-kompis" som hon har hittat i Hornstull.

"Han är helschysst, det är ingenting, vi fikar bara!"

PAH!
Han satt där och såg ut som en katt som funnit ett gräddfat som husmor glömt. Både Toppstylisten R och jag var eniga efteråt om att "fika-kompisen" hälsade på mig på det där sättet som man gör när man vet att man träffar bästisen till föremålet för ens ömma låga för första gången. Man vill göra ett gott intryck - men inte för gott, som kan misstas för flirt. Fin balansgång. Han skötte det bra. Och var faktiskt väldigt snygg.

Men du ger attan i att göra henne ledsen, "Fika- kompis"! Då får du Huskorset efter dig, lika säkert som att Béan skär sig första gången.

Tack Någon, för reikin!

Jag var inte nervös, hade väl på fötterna (bildligt talat) och virrade inte bort mig i handlingen utan fann en tankens klarhet någon jävla stans och genomförde detta 1,5 timme långa pitchmöte med en glans värdig Häxans gamla putsmedel.

Jag gick på moln resten av dagen, filade på guldbaggetalet och tänkte på hur roligt det ska bli att spela in film med alla strålande skådisar jag tänkt mig i rollerna.

Sedan kom jag på att hon ju faktiskt inte ens läst manuset än. Hon ska höra av sig inom tre veckor. Vi får se om mina naglar räcker.

måndag 8 oktober 2007

Tomorrow, tomorrow...

I morgon kl 10.00 kan väl någon som kan skicka sådan där reiki-healing till mig. Jag ska pitcha mitt långfilmsmanus på Filmbolaget på Andra Långgatan (visst behöver man ett ställe att rikta sig till när man ska skicka reiki?).

Just nu suger nämligen möget finsk balle, i min hjärna.
Karaktärerna är förutsägbara, dialogen översvämmande och hela historien är bara trist, lam, tillrättalagd och dumputslustig.
Jävla skit.

Varför kan jag inte känna som på tåget till Stockholm?

Ödmjukhet tillhör mina främsta egenskaper

På tåget upp var jag så lycklig att jag skrev en dikt. Behold:

JAG - EN CYBERNS JULIA CAESAR

Är hellre cool än skön
Är hellre Gud än bön
Är hellre suck än stön
Inspiration - ställ dig i kön

Hård och len som bärnst-
en, mjukare än Ernst,
en eterns starka värnsten
är jag, din trogna vän

Sopar med stora borsten
Är mera flink än Thorsten
Your personal Huskors, den
du kan lita på

Det bara kom till mig.

Horace! Horace? Är du där?

I´m Back!

Hemma igen från storstaden.
Allt är som vanligt, förutom att Lillkillen börjat...typ...prata och Femåringen tydligen "inte äter gulliga djur" längre. Detta kom fram nyss när Filmstjärnan deklarerade att vi ska ha kyckling till middag.
Återkommer i frågan. För jag vet precis varifrån han fått det.

torsdag 4 oktober 2007

...funderar jag på för ögonblicket...

...packat pilletten har jag gjort...tänker för död och pina inte upptäcka att den fortfarande sitter fast på kylen när X2000 rullar ut ur Göteborg i arla morgonbittistund...
...tänker heller inte ta med mig datorn...faktiskt...
...hur det nu ska gå, kan man undra...har inte haft en datorfri dag på...många månader...abstinens, bombsäkert...vet faktiskt inte om Araben har nån burk hemma....jag tror inte det...har fått för mig att hon inte brukar läsa det här, nämligen...
...undrar vilka som kommer till Östblocketkonserten på Södran i morgon...kanske jag hinner fika med...

AAAAAAAAAAAAJJJJJJ där fick ni en intresse-pil i ögat.

Önskar er en trevlig helg.
Återkommer efter den.

onsdag 3 oktober 2007

Det hjälpte faktiskt lite att kolla på den här.

Den har varit med ett tag men håller än. Skönt att vissa saker inte ändras.

Kära vänner

En annan grej som inte funkar är att kommentera den här bloggen. Trots att jag vrålkollat alla mina inställningar och tillåtit alla möjliga saker för att det ska gå.
Jag sliter mitt hår och river i tangenterna och ska mailbomba supporten om dom inte fixar det.

Bear with me, please, ni i Västerbotten och Strängnäs och även du i Arvika, på Etnografiska.
Tack.

T.G.I.(soon is) fuckin´F.

På fredag morgon åker jag till Stockholm med första tåget.
Jag kommer att komma fram innan affärerna ens har öppnat.

"Jag reser inte till någonting, jag reser ifrån" Adolphson&Falk

Jag ska hälsa på Araben. Som jag längtat så efter. Jag ska få se hur hon bor och hur hon byggt sig en tillvaro, där vid Hornstull.
Jag ska träffa goda vänner.
Äta lunch på italiensk restaurang.
Umgås på krogen med sthlmskompisar. Se en konsert, ta några öl, bli lite bladig.
Jag ska gå på middagsbjudning hos Succéregissören och träffa vänner och intressanta kulturpersonligheter och nästan bara prata kultur med dom, men jag ska prata vanligt också.
Jag ska framför allt prata färdigt. Om något ämne jag själv valt att prata om.
Och lyssna färdigt.
Jag ska få tänka klart min tankar till slut.
Jag ska sova ostörd tills att jag vaknar av mig själv. Två nätter.
Jag ska äta frukost i lugn och ro, stillsamt ackompajerad av bildat samtal med Araben.

Jag ska bara tänka på mig själv och andra vuxna människor.
Jag ska få sitta på muggen ensam.

Jag är så trött på det här. Hur gick det till? Hur hamnade jag här?

Dagens bakverk:

* Paj. Vilken jävla paj som helst. Total-Paj.

(...och mamma eller pappa, när ni läser det här:
Jag håller varken på att dö eller bli galen. Det känns bara så.
Ni behöver inte ringa och vara oroliga och tro att det enda
stället där jag yppar sanningen är bloggen.
Kom
för fan ihåg att jag är skådespelare. Statligt utbildad.
Jag har 240 universitetspoäng i att skilja på privat och personligt.
Det, kan jag tala om, hade Alex Schulman haft nytta av.

I´m just your average little Drama Queen, appointed by the government.)

Magsåret är nära

Ingenting funkar.

Barnen sover inte på nätterna, jag luktar nästan för jag hinner knappt sköta min personliga hygien, inget jobb har jag, snart är det deadline/sista ansökningsdag för flera roliga saker jag vill göra/skicka in (och som kaaaanske kan, någon gång i framtiden alstra jobb men det är ooooosääääkert) men som jag inte gör för att tvätten, legobitarna, lämningen, på-&avklädningen av barnen, mathandlingen, potatisen, disken, lagningen av maten, hämtningen, ifyllning av idiotisk blankett, läggningen, fejsbookandet - det förbannade fejbookandet, ihågkomning av biopeng till dagis (glömde) och ihågkomning av morfaders födelsedag (mindes och ringde), planering av möte med Strumadamen & Karaktärsskådespelerskan V, köpning av ilsket röd Toyota Corolla (hurihelvete kunde det ta fyra timmar att köpa en biljävel?), komma ihåg att äta lunch, träna med PT gu´be´vars och kanske kanske hinna få klämma en kyss på Filmstjärnans ljuvliga läppar i DenDärDags lånade bil.

Så bröt jag också ihop i måndags och tisdags. Började båda dagarna med att gråta förtvivlat. Gå ut hårt och öka, är mitt ångestmotto.

"Tvivla på mitt förstånd" hojtade jag åt Filmstjärnan när det var som värst.
"Tvivla på mitt förstånd! Men aldrig på min kärlek till dig!"

tisdag 2 oktober 2007

Huskorset som Webmaster

Det har tydligen varit lite mackel med att kunna lämna kommentarer här, har jag förstått.
J
ag har dock varit inne och pillat runt på instrumentpanelen nu, och jag tror det ska vara åtgärdat. Skriv nåt, vetja! Jag undrar så vad det är för en det är som sitter nere i Tai-pei och läser...
Och du i N.Y., på - kan det vara ett judiskt sjukhus? Vad gör du där?
Och ni i Uddevalla, Strängnäs, Västerbotten och Finland! Jag ser er och är så glad för er! Ni är inte så många, men ni finns och mitt hjärta värmes.

Hur fan kan hon...??? ...tänker ni. Jo, ser ni. Jag är ju f.n. teateränka. Mina kvällar är långa - så när jag insåg att jag via min besöksräknargrej kan se var i världen mina läsare finns, satt jag en stund och förundrades över informationssamhället.

Och så har jag äntligen länkat till kära Jemalex, min hjältinna i etern, till höger. Om ni inte hittat mig genom henne så klicka er genast dit och läs!

måndag 1 oktober 2007

Filmen, ja...

Citatet några inlägg ner kommer från Bröderna Mozart av Susanne Osten.
En underbart rolig och kärleksfull, men också elak och fruktansvärt träffande film om iscensättningen av Mozarts Don Giovanni vid ett stort svenskt operahus.
Enligt vad jag hört, baserad på verkliga erfarenheter.
Det finns, och detta vet jag, fortfarande folk på Göteborgsoperan med vilka man inte kan skoja om filmen.

F.ö. också den sista filmen Olof och Lisbeth såg innan Sverige blev av med oskulden.

Homers pappa

Dagens bakverk:

Tysk gubbighet kryper längre ner i åldrarna

Vi såg De Andras Liv igår. En fantastiskt bra och grymt välgjord film, som tyvärr lämnar en däven eftersmak. Men bara om jag börjar tänka.

Det fanns i extramaterialet intervjuer med bl.a. regissören och manusförfattaren Florian Henckel von Donnersmarck, som är född 1973. Han anses vara något av ett underbarn, har jag förstått. Men hans beskrivning av det ömsesidiga behovet hos kärleksparet stank av gubbighet. Jag minns det inte ord för ord, men detta var andemeningen:

"Författaren är så livskraftig, stark och absolut inte märkt av det system han lever under medan Skådespelerskan är sjuklig och knäckt av diktaturen, äter psykofarmaka, har förlorat både tron på sig själv, sin konst och sitt människovärde och knullar därför i hemlighet med en partipamp för att vinna fördelar. Hon behöver författarens styrka. Han ser inte hur mycket under isen hon är och detta ger en oerhörd erotisk laddning till deras förhållande."

VA??!! Om inte det är en kvinnoskildring man baxnar åt så vet inte jag.
OCH FILMEN FICK EN GULDBAGGE AV DEN SVENSKA JURYN!!! (...medan Filmstjärnan inte ens blev nominerad för sin huvudroll i tuffa storstadsfilmen - som dessutom hade en tjej som actionhjältinna...)(...han har släppt det för längesen, men inte jag...hm.)

Lägg till att den enda andra kvinnorollen var en prostiuerad, båda visade f.ö. friskt tuttarna och det var rätt många duschscener med Skådespelerskan bakom omotiverat totalgenomskinligt duschdraperi.

Filmen är underbar. Den är gripande, hoppfull och vacker. En mästerligt berättad historia. Huvudrollen görs briljant av Ulrich Mühe (som tragiskt nog gick bort i cancer i januari i år). Snyggsnyggsnygg scenografi. Bra fotad. Varsamt regisserad.

Och fullkomligt förkastlig, in terms of att skildra kvinnor som något annat än offer för sitt kön. Kunde inte en av de intellektuella som omgav konstnärsparet fått vara av kvinnokön - bara för att bättra på statistiken? Hur svårt/otrovärdigt hade det varit? INTE ETT DUGG.
Jag blir så jävla arg.
Tyskland, va.
Och ingen föräldraförsäkring har dom heller.