I morgontidningen läste jag en blänkare om Al Gore. Att det bakom hans inledning i An Unconvenient Truth ("Hi, I´m Al Gore. I used to be the next president of the United States") ligger ett avsevärt mått av självbehärskning, och att hans dotter har beskrivit hans förlust i det spektakulära presidentvalet som "the heartbreak of a lifetime".
Men hörni. Tänk om han hamnat i Vita huset, Al. Ponera. Det kanske inte blivit något Irak-krig. En bra sak. Men jag undrar om han som president haft tid/tillåtits att låta klimatfrågan ta så stor plats som han nu - på annat vis - ser till att den gör. Filmen har, vad jag förstår, i USA på allvar väckt frågan om global uppvärmning och vad vi gör med vår värld och vårt klimat. Den satt jävligt långt inne. Klart som fan att karln ska ha Fredspriset. (Tidningen rajerar också över att GWB knapast kan ha kommit på tal...hihi)
Tänk om - knepig tanke eftersom verkligheten också inbegriper kriget i Irak - det var det bästa som kunde hända Mamma Jord, detta att Al Gore fick sitt politiska hjärta krossat. Dessutom - vem skulle ha varit ett lika genomslagskraftigt ansikte utåt för An Unconvenient Truth?
Hollywood styr våra liv. Och plötsligt var det en bra sak.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar