söndag 31 oktober 2010

Vintertid

Se nu för fan till att inte ta tillvara den här extra timman vi fått.
Släpp dagen!

lördag 30 oktober 2010

"Morgonfisen - frisk som brisen, Middagsprutten - seg och rutten"

Filmstjärnan och Lillkillen stack iväg och köpte croissanter och vi hade en lång och riktigt mysigt lördagsfrukost. Ja, så mysig som det går med två sketongar som inte kan varken sitta still på sina stolar, ha ordentligt bordskick, lyssna eller ens föra en normal konversation.
Vi småpratar om ditt och datt och plötsligt minns jag något från den gångna natten som jag tycker är intressant att berätta för min familj:

- Åh, javisst ja! Jag hade mardrömmar i natt, det har jag ju nästan aldrig. Jag vaknade av att jag grät...
Då blir jag avbruten av min yngste son som krälat runt en stund på sin stol. Han deklarerar glatt och informativt, ackompanjerad av ett omisskännligt ljud:
- Och dääär fes jag!

tisdag 26 oktober 2010

Modernt kedjebrev

"I år har oktober 5 fredagar, 5 lördagar och 5 söndagar. Detta inträffar bara en gång på 823 år. Denna månad är därför kallad för pengarnas månad. Skicka detta mail till 8 goda människor, och pengarna kommer att dyka upp. Detta enligt den kinesiska Feng Shui.

Den som behåller detta för sig själv kommer inte att få uppleva rikedomen... "

Personen som konstruerat det verkar vara förtjust i helger, tja förresten, det är vi väl alla. Personligen gillar jag särskilt att vederbörande liksom hotar med "den kinesiska Feng-Shui".


En bild, tusen ord, en enda möjlig förklaring. Eller två.

I går såg jag en Dressmanreklam på tv. Precis i början drar en man handen genom håret och ler sådär som männen alltid gör i Dressmanreklamer. Det var bara det att det var Erik Haag som drog handen genom håret Jag blev enormt förbryllad en sekund, eftersom jag inbillar mig att Dressmanreklamer i tv-bissnissen är lite som diktprogram i min bissniss. Sedan kom jag på lösningen:
"Erik Haag har förlorat ett vad!" sa jag till Filmstjärnan.
"Va?" sa Filmstjärnan.
Så spolade vi tillbaka med timeshiftet och Filmstjärnan sa att det där inte alls var Erik Haag.

Se där, en icke-händelse en alldeles vanlig kväll i ett Huskors stilla liv.

"Remember your lines and don´t bump into the furniture!"

Kultur, va.
Kulturlivets administration, va.
Helvete.

Jag kan lära mig text och gå scenerier, jag hävdar i slutna sällskap (som det här HAHAHA) att jag är en sjujävla textbehandlare och jag till yttermera visso en fena på dramatisk analys (detta för att jag en gång förutsåg slutet i ett West Wing-avsnitt redan efter fem minuter. Skämt åsido:) Det är vad jag verkligen kan.

Blanketter och paragrafer kan jag inte. Likt en trulig tonåring vägrar mitt undermedvetna att släppa till de synapser och små grå som skulle hjälpa mig förstå vad och hur jag ska göra i blankettdjungeln.
Som grädde på moset tycker jag det är såååå-in-i-vassen tråkigt. Kolla på färg som torkar? Kul! Skriva ansökningar till Konstnärsnämnden? Bläh. Jag skäms för detta, men nu är det sagt.

Jag har har under hela min nuvarande anställning på Borås Stadsteater haft en livlig mail-telefon-TAKhemsidesmeddelande-trafik med A-kassan. Det gäller deras fantastiska och sagolikt snåriga och likaledes underbara regler (så att illvilligt folk inte ska kunna dra dem vid näsan), som gjort att jag deklarerat några timmar fel i juni för att det är fruktansvärt snårigt att deklarera rätt.

Jag har dessutom haft arbetsgivare som varit sega med arbetsgivarintyg.
Jag tror jag ska hitta på ett straff till alla arbetsgivare som är sena med arbetsgivarintyg.
Jag hatar att dom är sena med arbetsgivarintyg.
Jag kan inte säga att jag hatar dom. För dom ger mig jobb. Det är bra.
Men jag hatar när dom vill slinka undan sina förbannade skyldigheter som arbetsgivare.
Alldeles för ofta vill dom dessutom att jag ska skriva intyget själv (!) så att de bara kan sätta sin kråka på det och skicka tillbaka det. "Det stod det inte i mitt kontrakt att jag skulle göra" ska jag börja säga åt dom. Med snorkig skådespelarstämma.

Jag jobbar ju för höge farao med det här för att slippa fylla i blanketter! Och med dagens system känns det som om det allt jag gör.
Ett bisarrt skämt är vad är.
Och så en ny A-kasse-sväng på uppsegling. Mer blanketter. Mer formaaaalia.
Det är inte säkert att jag och A-kassan är färdiga med varandra beträffande den förra perioden innan den nya börjar om två veckor.

söndag 24 oktober 2010

Har jag en blogg också?

Nu är det bara sex föreställningar kvar i Borås. Det är skitkul att köra föreställningen och känns sådär att det är så kort spelperiod. Men men, sån´t är livet ibland. Dessutom ska jag, Blomman & Frumpen göra en extragrej för teatern på Borås Konstmuseum. Ett dikt- och sångprogram, helt enkelt. Det blir kul!

Vill ni komma? Det är nästa söndag, den 31/10. Vi startar kl 15 och om man vill kan man hoppa på den guidade turen runt utställningen (som är superbra) kl 14 och sedan slå sig ned för att få lite
"Höstlove i ord och toner"
Det är vad vi (hrm...jag. Jag måste intala mig att stå för det) valde att döpa programmet till när marknadsavdelningen krävde ett namn på uppträdet för två månader sedan och vi inte hade en aning om vad vi skulle göra. Nu vet vi lite mer. Både Blomma och Frump är finfina musiker och jag sjunger iaf inte falskt. Mellan låtarna pratar vi. Dels saker vi skrivit, dels lånade texter. Det blir underhållning som inte skaver någonstans utan kanske mer är kul och fint, lite tröst i hösten typ.

Ni ska veta att i min bransch är dikt-och sångprogram något som i status ligger snäppet under att dubba tecknat för Cartoon Network. Detta för att det är tiofalt mer jobb och tiondelen betalt. Fast det är roligare. Som Dolly säger om bluegrass: "double the speed, half the money and twice the fun".

Jag jobbar vidare på min barnbok också. Det går bra.

Det är därför jag ter mig gles häromkring.

onsdag 20 oktober 2010

The rules are there ain´t no rules

Måns Mårlind & Björn Stein är två svenska filmregissörer som sliter hund för att lyckas, bl.a. i Tinseltown over there. Filmstjärnan har jobbat mest med dem, men även jag var med en sväng i för ett par år sedan i en liten men asbra roll i Snapphanar på SVT.
Jag är en stor beundrare av deras liksom lekfulla målmedvetenhet och ännu mer av deras intensiva idiotintresse för sitt medium. De är två stencoola nördar med enorm kunskap och ett aldrig sinande intresse för goda historier.

tisdag 19 oktober 2010

Hej och välkommen till medelåldern

Nu börjas det. Tandtråd förslår inte längre, utan det är dags för de tyngre grejorna:


Jag köper väl stödstrumpor i veckan. Dockstatofflorna kom med posten i jåns. Jag tycker att Sveriges kreddigaste magasin är tidningen Vi.
Fler tips?

fredag 15 oktober 2010

Going down that oll´road again

En anonym, rolig och på alla sätt underbar ny kommentator ("rolig och underbar" givetvis för att vederbörande öste beröm över mig) fick mig att minnas den här trevliga bagatellen:
Gudfadern
var det länge sedan jag nämnde. Han har en helt fantastisk familj, innehållande bl.a. en mormor. Om henne vill jag berätta lite, trots att jag aldrig träffat människan:

1. Hon har löständer.
2. Hon uttrycker gärna - likt många andra mormödrar i vårt avlånga land - sin beundran/oro/avsky/häpnad/whatever genom att exklamera några små "oj" i rad, såhär:"ojoj-ojojoj!"

Nu kommer vi till det där med löständerna. Löständer får ju inte under några som helst omständigheter göra något annat än att sitta bergfast på plats. De får icke lossna, fara på sniskan eller (gud förbjude) ut, men tydligen är vissa av vårt språks ljud så avancerade att de kan utgöra en fara för äldre människor med löständer - varför den rara gumman har utvecklat ett sätt att prata där tungan inte gör alltför ystra krumsprång vid artikulerandet av vissa vanskliga konsonanter.

T.ex. är "j" just en sådan högriskkonsonant (Ljudandet av den sker i övre delen av munhålan med tungan i en slags skål under. Jag uppmanar ivrigt er att pröva själva!). Dess ljudande verkar, har det visat sig, orsaka en luftspalt under tantens lösgom som får den att frigöra sig och halka omkring. Inte bra. Damen i fråga har därför empiriskt (antar jag) kommit fram till ett sätt att uttala bokstaven "j" på som inte gör att löständerna lossnar.

Allt väl? Nja, jo.

Det är bara det att hennes sätt att uttala "j" ligger väääldigt nära alla andra människors sätt att uttala, vad vi språkljudsexperter kallar, ett "tjockt l". D.v.s. ett "l" uttalat långt bak i munnen där tungans sidor trycks lätt mot överkäkens kindtänder och tungspetsen är avslappnad. Lite som i spanskans dubbel-l- ljud, kan man säga (jämför: Mario Vargas Llosa).

Kära vänner, uttala nu högt för er själva den rara gamla mormoderns sätt att visa (t.ex. sina barnbarn) uppskattning med ett innerligt-och-med-tjocka-l:
"Ojoj-ojojoj!"

måndag 11 oktober 2010

Vad doktorerna inte berättar om barn-EEG


Jag och Åttaåringen gick alltså upp 04.00 i morse.
Vi duschade, eldade i spisen (rätt spis den här gången), gick på arlamorgonstundpromenad runt Jonsered vid fem-snåret när mörkret var alldeles mjukt fast det var så kallt. Tystnaden var liksom luddig och vi pratade om alla som sov fortfarande. Vi kom hem, bakade småkakor och hela tiden ville han bara, bara sitta eller ligga och inte vara vaken alls. Han hade ju varit uppe sent med sin far, medan jag lade mig tidigt. När vi som bäst stod och kletade med kakdegen kom Lillkillen nedlallandes, yrvaken och grymt baksugen. Det var en jädra mysig morgon.

När vi begav oss till Östra sjukhuset och EEG-kliniken började den där konstiga pigg-tröttheten ta över hos honom, ni vet - den som gör att man beter sig som en drucken (Det är lika delar komiskt och skrämmande, eller kanske mer 70-30, mest komiskt - för det går ju över):
Han får stirrande blick, går egenartat, rör sig överhuvudtaget väldigt märkligt, det är som om lemmarna inte har någon kontakt med koordinationen. De kan fara iväg lite hur som helst och likadant är det med associationsbanorna. Han pratar för sig själv, kryddat med citat från filmer och barnprogram, sjunger underliga låtar, något som någon sagt för tre år sedan dyker plötsligt upp ackompanjerat av ett vrickat fniss. Han drullar omkring som en första klassens byfåne och gud, vad jag älskar honom för att han är så rolig och underbar och skör samtidigt.

Väl inne i undersökningsrummet får han elektroder fästa med en vit, fet kladdkräm över hela skallen och somnar sedan på fem-tio minuter. Han är proffs på sömnundersökningar vid det här laget. Tjugo minuter tar mätningen under sömn, sedan väcks han och får uthärda en stroboskoplampa under fem minuter, i olika blinkhastigheter, med ögonen öppna eller slutna, allt på kommando från sköterskan borta vid datorn.

Efteråt ser han både ut och låter som en väldigt liten rockstjärna på speed. Övertröttheten tar rent ljuvliga proportioner och håret står på ända av kladdkrämen. Han är komplett bortkommen, fastän kristallklar i sin galenskap och beställer på kondiset i Sävedalen, efter ett långt helsnurrigt övervägande, prompt en Napoleonbakelse.

Förr om åren somnade han som en sten när vi kommit hem. Så inte idag. Vi hade en helt galen eftermiddag i hans rum, jag var/är inte långt efter honom i trötthet, men jag är ju vuxen.

Jaaa. Jag får väl gå och lägga mig nu. Eller kanske ta en Napoleonbakelse. Det är 70-30 på det.

söndag 10 oktober 2010

Måste sova måste sova måste sova

Hej kära bloggvänner som svarat så rart och önskat äppelfilmer bl.a. i kommentarsfälten till inläggen härunder.
Jag ska hitta på trevliga svar till er en annan dag för nu måste jag sova eftersom jag ska upp klockan 03.30 och duscha min Åttaåring så han vaknar och blir alldeles lagom outsövd till EEG-undersökningen i morgon kl 10.00.
Phew-phew, love U!

Ett gott dagsverke


(man kunde ju inte låta bli att datummärka, särskilt eftersom man igår glömde bort att förbeställa ett inlägg till tio över tio i morse som man hade tänkt)

Uppsnurrad och frälst


Filmstjärnan har denna höst gjort en investering som jag inte visste att jag alltid velat ha. En äppelsvarv. "Fjantigt livsstilsmagasins-crap" haver jag förr om åren föraktfullt fnyst åt dylika. Jag gör icke så längre. Den är alldeles vidunderligt praktisk! Skalar, kärnar ur och delar i ett enda - mjapja, några få i alla fall - snurr! Nu gör jag båd' paj och mos, mina vänner, och jag känner mig som värsta provençalska madamen. I sanning ett ypperligt hushållsverktyg, på min ära.

tisdag 5 oktober 2010

Läs Lotti!

Kollegan och tillika fettaktivisten (fantastiskt bra ord!) Lotti Törnros bloggar om fett som politik. Klok människa, grym konstnär.
Klicka nu då!

Om att få äta upp saker

På kanelbullens dag, på väg i bil från hiphopkursen mot hemmet där lillebror och faderskapet bakar kanelbullar, muttrar Åttaåringen surt:

"Orättvist att Sara ska starta bageri... Vad ska vi starta då. Cirkus eller."

Feng shui - Schmeng shui

Jag har äntligen tagit itu med underklädesdelen av den nya garderobsordningen. Det visade sig att jag tydligen behövde fyra lådor (om 30cm x 20cm x 15cm) och tre hattaskar i stigande storlek - enbart till mina strumpor.

I de tre hattaskarna finns steps, sockor och knänylonstrumpor.
I de lite större lådorna ligger nu:
* knästrumpor i ull eller bomull
* raggsockor och tjocka stickade strumpbyxor
* färgade och mönstrade nylonstrumpbyxor
* svarta och bruna nylonstrumpbyxor

Egentligen helt självklart, när man ser det så här nedskrivet. Sju lådor med strumpor torde vara ett minimum för var och en.

fredag 1 oktober 2010

"Jag är lilla Oda. Jag är den dynamiska flickan."

Det här är en pressbild till "Snart kommer tiden" tagen av the one and only, mästerteaterfotografen: Ola Kjelbye

Line Knutzons underbart knorkiga text om tiden som rinner, livet som pågår medan man planerar det och om människorna som tar hand om varandra på det ena eller det andra sättet. Eller inte alls. De flyr, ljuger, bedrar, älskar, sörjer. De består här av två par, ett av det ena parets två barn och så deras hembiträde. Sex roller.

Men! I Pepparkornsregissörskans bearbetning av texten spelas de två paren av åtta personer. Fyra karaktärer således, men en ung och en äldre av varje. Det är roligt när de pratar med sig själva. Eller inte alls håller med om vad deras yngre jag gör.
Skruvad - och fantastiskt välskriven - dramatik med existentiella funderingar i botten, stor humor, absurda situationer, och så jag då. Lilla Oda.