lördag 31 januari 2009

No trial but error

Hart när alla artiklar om långlivade parförhållanden, som den här t.ex., innehåller tipset att man aldrig ska gå och lägga sig osams för att äktenskapet ska hålla riktigt länge.
Om de aldrig provat motsatsen, hur vet de då att det var just det som gjort att äktenskapet höll?
Om de provat, hur kommer det sig då att de fortfarande håller ihop?
Måhända ett luddigt argumenterande här, men jag undrar.

fredag 30 januari 2009

Inte utdöd

Jag har under de senaste åren vid ett par biobesökstillfällen utstött:
"Men ooooorka se en enda film till om emotionellt störda män som inte kan kommunicera med dem som de påstår sig älska!"
Eller det ironiska:
"Mmmm, en kille runt trettio som söker efter sig själv genom att knulla runt - det känns som en fräsch och ny historia!"
It turns out att jag orkade.
Det behövde berättas en gång till.
I synnerhet för mig.
Filmen Mammut sitter kvar.
Det känns som om Lukas Moodysson har återuppfunnit hjulet för min skull.

torsdag 29 januari 2009

Men någon gång ska ni få se Huskorset som dockvarelse.

Mask- och kostymgenomdrag idag, det första. Min grisrosa prinsessklänning är klar men tyvääääärr är mobilen är så trasig så trasig såå, inklusive kameran. Kan bara ringa till något av de tjugo senast slagna numren samt ta emot samtal. Jävligt irriterande, jag fick igår be Fransan ringa och väcka mig i morse, eftersom jag visserligen får igång larmet, men fanskapet larmar i två sekunder och stänger sedan av sig själv.
Nu börjar vi om fem. Jag sa ju att jag bor 100 meter från allt här i Sundsvall.

onsdag 28 januari 2009

"Jasså...jaha. Jaja! Hm."

Vi har just varit och sett Mammut och jag kom ut från biografen arg som ett jävla bi. Vilken tur att de yngre och vaknare arbetskamraterna Fransan, Tanders, Luke Skywalker samt (hans höggravida flickvän) K var med på biografen. De kunde upplysa mig om att det med allra största sannolikhet är precis den effekt regissören önskat uppnå.

måndag 26 januari 2009

Bloggkavle & Blaiku No 1

Jag promotar åter Anders Med En Kniv!
Han är tammefan genial.

Jag uppmanar all att klicka in till Anders och läsa hur han tänkt och sedan sprida ordet.

Min 575:a (eller "blaiku" som jag hoppas att det kommer att kallas):
Ensam snösöndag i främmande stad
Tid och ork fanns att utföra stordåd
Jag gick och hyrde film


söndag 25 januari 2009

Talk the talk or Walk the walk

I kölvattnet av anorexi-diskussionen dök den här gamla artikeln från Arena upp.
Den är fantastisk, nästan ett och ett halvt år gammal och har lämnat väldigt lite avtryck, så vitt jag kan se, i övriga samhället.

Det är artiklar som den här som får mig att dels tappa modet fullständigt och dels ta mig i kragen och tänka att jag inte fan ska ge upp: Tjata om det, tjata tills det jävlar i mig går hål i huvudet på folk. Aldrig hålla käft, säga samma sak tusen gånger för vi är bevisligen inte tillräckligt många som tjatar för det händer ju fan ingenting.
Därför tar jag mig i kragen och fortsätter. Borstar av mig och kämpar vidare.

Men vadå kamp? Vad är det för kamp? Hur ser min kamp ut? Min kvinnokamp?
Jo:
Vi kan snacka feminism, demonstrera, diskutera hur mycket vi vill på bloggar, i forum och i tidningar men om vi inte gör feminism till vardags har det inte hänt ETT JÄVLA NÅGE.

Varje gång jag begår våld mot min varelse, söker behaga min omgivning eller kör med tjyv- och rackartricks bär jag hand på Feminismen. Det blir i den stunden MITT FEL att vi har det som vi har det, vi kvinnor.
Slaven bekräftar att det är rätt att hon är slav, hon är inte värd mer.
Jag gör det ändå. Jag skäms, och jag gör det. Inte allt, men stötvis och då och då.
Du gör det troligen också, kanske inte allt du heller, det kan jag strängt taget inte veta, men jag tror det - och jag hoppas och tror att du skäms, du också. Varförvarförvarför gör vi det då, i Herrans namn?
Därför att vi lärt oss, by trial and error sedan barnsben, att vi har att vinna på att stympa oss.

Nu målar jag med breda penslar och här kommer nu Stora Borsten så att det inte ska råda något tvivel om vad jag menar. Några väldigt enkla exempel, kom gärna med fler i kommentarsfältet:
När begår jag våld på min varelse för någon utomståendes skull?
- När jag bantar/svälter/hetsäter.
- När jag låter mitt välmående bero av någon annans humör/omdöme/åsikt.
- När jag av olika anledningar går med på att göra något jag inte vill.
- När jag underlåter att stå upp för något jag tror på för att inte framstå som besvärlig.
- När jag håller käft, fast jag helst skulle vilja prata.
- När jag skuldbelägger mig för att jag inte tycker att jag duger i jämförelse med andra.
- När jag bär formande eller opraktiska sexiga underkläder.
- När jag bär höga klackar/andra opraktiska kläder.

När behagar jag min omgivning på bekostnad av mitt välmående?
- När jag skrattar åt ett dåligt/rasistiskt/sexistiskt skämt min make/manlige vän/kollega/chef har dragit.
- När jag ler utan uppenbar anledning, lägger huvudet på sned, talar med ljusare röst än jag egentligen gör eller på andra sätt försöker låta andra förstå att jag är en vän och ofarlig person.
- När jag gör mig dummare än vad jag är. (Kunde egentligen vara det enda exemplet här. allt ryms under den rubriken.) Ofta för att en/flera män inte ska känna sig korkade/utpekade. Men gör de det får de ta ansvar för den saken själva.
- När hår/kläder/skor/make up hindrar mig från att röra mig ordentligt/göra saker eftersom de skulle bli förstörda då.

När använder jag tjyv- och rackartricks mot mina kvinnliga medmänniskor för att få en fördel?
- Givetvis när jag pratar illa eller nedlåtande om henne eller smutskastar henne, men också:
- När jag underlåter att ge kredd/uppmärksamhet till en kvinna för något hon gjort som jag tycker är bra.
- När jag ger mer kredd/uppmärksamhet än vad som behövs till en man som gjort något bra.
- När jag använder mitt utseende och min klädsel för att vinna fördelar.
Att sluta bete sig på det här viset gör att jag får tid över till att ordna saker istället för att fundera över hur jag ska vara/se ut/låta/ göra för att behaga någon eller några vars omdöme om mig som person jag verkligen inte behöver.

Att sluta bete sig på det här viset betyder icke-sa-nicke att man blir ett misantropiskt as. Ej heller att man aldrig får flörta mer. Man kommer fortfarande att få ligga. Kanske till och med mer - och bättre! Men man måste hitta sitt sätt att jobba sig till sin egen feminism. Det är svårt. Jag letar efter mitt sätt varenda jävla morgon.

Att sluta bete sig på det här viset innebär bl.a. att man behöver identifiera hur de sociala smörjmedlen ser ut där man bor och verkar, vilka man använt sig av och sedan välja att fortsätta jobba med ett genusgenomtänkt ett.

Att sluta bete sig på det här viset betyder att man utmanar sig själv att duga som man är, t.o.m tycka att man är riktigt bra. Det är bland det mest skrämmande man kan ta sig för. Det är INTE Jante. Det är inte säkert att någon kommer att tacka dig, (utom möjligtvis du själv och kanske kanske dina barnbarnsbarn, om de överhuvudtaget kommer att kunna förstå hur indoktrinerade vi var i början av tjugohundratalet).

Men du måste. Jag måste. Vi måste. Det är viktigt nu. En bit i taget. Kom igen.
Du måste inte kasta bort din garderob av högklackat - men ge faaan, nästa gång, i att garva åt ett surt skämt.
Ok?
Walk the walk.
Peace, sisters.

Väl rutet Sonja!

Min blommiga bulldozer vart tvärförbannad och läxade upp tv4 i DN häromdan.

Sådärja

Nu har vi sett Episod III, IV, V och VI.
Det var jag, Duschen på Parkgatan, Tanders Och Luke Skywalker.
Jag är stolt över mig själv och mina kamrater.
The Force was strong within us.

lördag 24 januari 2009

Huskorset svängde sina lurviga igår



Ja, jävlar i havet. Kalas på teatern. Jag bockade av punkterna i matrikeln Personalfest, Formula 1A:
Italiensk buffé (check).
Lådvin (check).
"Hemlig aktivitet" (check) i repsalen,
nämligen en bugg-kurs (check).
Sedan skulle det traskas det ner till Casinot.
Förklaring: Under våren spelas en pjäs på teatern som heter "Sockerdagar". Den handlar om ett gäng människor som spelar på trav och gillar att gå ut och dansa till dansband. Teatern har ordnat ett samarbete med Sundsvalls Casino, är man medlem där får man ett teaterpaket till förmånligt pris osv. Det känns extremt udda att som kulturinstitution samarbeta med ett casino, men också i sann kulturentreprenörsanda så som tiden bjuder.

Framme på trevånings-casinot fick den som ville gå en spel-skola, vilket jag och några till avböjde. Vi ville dricka drinkar i baren däruppe. På mittenvåningen fanns alla enarmade banditer, ett BJ och ett café (arbetarklassavdelningen), på övervåningen fanns en tjusig restaurang, en whisky-, en vin- och en vanlig bar, poker, roulette och BJ-artade spel(medelklassavdelningen). I källarlokalen var det dansbandsfestival med två band: Zlips och Jannez (obsklassavdelningen) (närå, skoja helt ba).

Duschen på Parkgatan, jag och scenografen Fransan gick ner "bara för att kolla lite". Vi var lite danssugna efter buggkursen - inte på att bugga just, men att dansa lite.
Mistake number one. Fortare än man hinner säga Kurt Sunes Med Berit var vi uppbjudna alla tre. Och så mycket har Huskorset begripit, att nej det tackar man inte. Så är det bara, och två låtar dansar man. Fransan blev uppbjuden sist, varför hon fick dansa styrdans med tre handväskor, haha. Och damn, vad folk dansade! Det var knökfullt.

Eftersom jag är en sann filantrop var jag glittrande och trevlig mot den stackars lågpannade, men glada och pratiga, veritabla padda med fullständigt omöjligt namn som med total renons på musikalisk taktkänsla spottade mig i ansiktet varje gång han artikulerade konsonanterna p, t, f, s, k och b under två danser till Zlips.

Jag insåg att vi inte skulle kunna överleva i källarvåningen utan Luke Skywalker, Tanders och den tredje ensemblemedlemmen Funny Bones, killar alla tre och då kunde vi turas om. Då visade det sig att Luke Skywalker minsann stod kvar i entrén utan att bli insläppt - för han hade inte något leg med sig. Kalla handen. Han fick snopet vända, vi stämde träff på att annat ställe och lovade komma dit så snart vi tömt drinkarna. Ett gäng krångelvändor senare dök han i alla fall upp i baren på övervåningen och vi satte igång på allvar med ett imponerande målmedvetet drickande. Plus allmänt lall, gurgeltävling, Jag-har-en-etta och annat kul man gratis kan ha för sig på lokal.

Runt om i lokalen fanns diverse spelbord med illa partyklädda, allvarliga människor som spelade bort lönen. Ingen såg ut som om de var ute och roade sig. De vid Texas hold em-borden såg ut att ha det värst. Men det var väl pokerfejsen kan jag tro, som lurade mig. De hade säkert underbart roligt. Jag tror det. Verkligen.

Hur som haver, vi körde vidare i vår egen fil, s.a.s. och blev t.o.m. ombedda att ta det lite piano av en vakt när vi blev för högljudda. Man får ju inte störa människorna vid spelborden så att de slutar spela för att det verkar roligare att jiddra och dricka drinkar.

Huskorset hostade efterfesten där Luke Skywalker bidrog med sitt Guitar Hero.
I allt en särdeles lyckad, om än helt jävla skruvad, afton.



Nu är det dags för Episod III i vårt Star Wars-maraton, gotta go. De väntar på mig.


New and improved



Ni kanske inte tycker att det var något att bråka om, men då begriper ni ingenting. Skillnaden mellan halmgul och platina är milsvid.

onsdag 21 januari 2009

Äntligen!



Ikväll ska vi i ensemblen börja kolla på Star Wars-filmerna tillsammans, det har känts oundvikligt ändå sedan vi började repa. Luke Skywalker refererar konstant till filmerna och det finns ändå så pass få kvällsnöjen i den här stan. Jag har sett färst, bara två stycken av de sex som finns. Vi kör kronologiskt, hinner kanske två ikväll och börjar med den som tydligen anses sämst.
Dagen till ära bar
vår käre regissör den här tröjan på repetitionen.

Vinn biobiljetter från Andra sidan Sundet!

Nu jädrar är det strid på kniven.


Fasen att jag inte är hemma i Jonsered. Filmstjärnan är en fena på sån´t här. Jag är inte riktigt färdig att skicka mitt svar än, men det kommer, tyvärr måste jag jobba också. Fast generöse Börge låter en vara med i utlottningen ändå, om man länkar - så länka på! Jag undrar om man får två lotter om man både länkar och svarar? Hm...så måste det vara. Man har i nuläget en vecka på sig.
Get down, folks!

tisdag 20 januari 2009

Där ser man

Jag tänkte förut att det värsta vardagsväder som finns, finns i Göteborg.
Det är när det regnar från sidan.

Så dumt av mig.

I Sundsvall kan det snögloppa från sidan. Och ganska hårt också.

måndag 19 januari 2009

Fast på Midlanda

Om det finns en flygplats i Västernorrland för att folk ska kunna komma till Västernorrland så tycker jag att det borde ses till att dessa resenärer till Västernorrland även kan ta sig från flygplatsen i Västernorrland till andra platser i Västernorrland där de kan göra de där sakerna som de har kommit till Västernorrland för att göra.
N´est-ce pas?

fredag 16 januari 2009

Jag är absolut ingenting På Spåret här.

Jag väntar. Jag ska packa. Jag ska diska.
Det är fredags-tåg-underhållning i tv.
Alla älskar den utom jag. Jag kan inte motivera varför. It just gives me the creeps.
Det är allmänbildande frågor. Intressanta gäster, ofta väldigt kunniga, spirituella och tv-vana in the good way. Mina olika favoriter Jessica Gedin och Hans Rosenfelt är visst i samma lag.
Men jag fixar det inte.
Jag borde naturligtvis stängt av. I vanliga fall skule jag gjort det, men tv:n stod på efter Rapport, som sällskap (ta-ant!) medan jag läste bloggar och det liksom bara rann in i örat som malört.
Dansbandsdrottningen lånades in för att sjunga... Pugh. Pugh! Fina fina Pugh!
Och the final insult:
Musikproducenten valde att illustrera Västerås (!) med en låt som i tjugo års tid varit min främsta bästa sorglåt, alla kategorier och den är ohotad i sin allomfattande tröstande skönhet:
Orfeus med David Sylvian, från fantastiska Secrets of the Beehive. Det kunde ju inte den stackars musikproducenten veta, han tycker väl också om den kan jag tro.

Nu medan jag skriver det här är Göran Persson Och Anitra Steen gäster hos Skavlan, han med den nya talkshowen. Hur pratar människorna? Vad är det de säger? De är ju för fan-i-våld helt osannolika! Med en kniv!

Nu får jag stänga av. Jag har så osannolikt tråkigt och jag är putt på allt för att klockan inte är dags att gå på tåget hem än på ett par timmar.
Skärpning.
Jag går och diskar och letar upp Secrets of the Beehive på Spotify istället.

Trevlig helg!

Huskorset, post-op


Närå. Jag har bara fått en gördel.
I några scener i föreställningen ska jag ha en måttsydd, grisrosa prinsessklänning med puffärm. Det är lika delar gräsligt och kul, och för att klänningen ska sitta bra gick vi och handlade ändamålsenliga underkläder häromdagen.
Om en liten stund ska vi ha ett genomdrag av pjäsen. Understället är för bängligt att ta av och på i mina fjortonsekundersbyten så det får sitta på under hela föreställningen. Idag sitter det på under hela dagen. Pust. Nu är det dags att ta fram min gamla tallärares "andas-med-fittan"-tips.
Men jag får akta mig. Mina tuttar är ett jävla vapen.

Ur barns och dårars mun

Filmstjärnan ringer och väcker mig halvåtta på morgonen, den enda tiden som riktigt funkar för dem om vi ska Skypa, och det vill jag så gärna, även om jag är nyvaken och lite mosig.


Sexåringen, så fort han ser sig själv i lilla fönstret: Välkomna till nyheterna!
Lillkillen stirrar: Mamma. Du har gult hår nu.
Filmstjärnan: ...hihi...du ser ut som Elisabeth Höglund.

23.25 ikväll, I´m on the night-train to Gothenburg.

Normalment, j'aime bien des fromages



Alldeles nyss, i en lägenhet nära en porrbutik i Sundsvall: Huskorset ska gå och knyta sig. En besynnerlig doft av ...kan det vara ost?... svischar sig förbi hennes näsa några gånger innan hon riktigt fattar att den existerar. Hon söker källan och finner - sina kära gamla morgontofflor. De är inte använda på evigheter men togs med till Sundsvall för den händelse det skulle vara kallt på golvet i lånelyan, något som visat sig vara ett korrekt antagande.
Urk.

torsdag 15 januari 2009

Huskorset borde plugga text


Varje repetitionsdag inleds med att vi lirar några rundor Hacky Sack.
Så här gör man. Om man är duktig.

Det är i allfall så ini-helve-kul. Vi blir bättre och bättre. Ibland blir det nääästan en dubbel-hack (en hack är när alla varit på hackysacken).
I går när Duschen på Parkgatan var hemma och spydde gjorde vi en trippel-hack-plus. För en enda jävla gångs skull är jag nämligen inte sämst. Det är Duschen, som skelar och därför saknar djupseende. Jag är hennes synfel djupt tacksam.

Luke Skywalker regisserar (han har givetvis fått sitt alias eftersom han är ett Star Wars-fan av enorma proportioner). Den här hittade jag till honom. Gud så dumt.

.

onsdag 14 januari 2009

Jävligt oruttat

Saknade barnen väldigt idag.
Ringde ikväll för att få höra deras röster.
Mitt i Bollibompa.

Erika. Alltid denna Erika.



Han föreslog Brian Connolly, gitarrist i Sweet. Den var på pricken!
Det rakfönade är dock ett minne blott, nu är det burr igen.
Ungefär som en blond Merry eller Pippin:

http://imagecache2.allposters.com/images/pic/ADVG/557~Merry-Pippin-Posters.jpg

Men jag är van.
Jag minns när vi i Hästgänget, en gång alldeles i början av vår bekantskap, satt och hittade på vilka kändisar vi liknade till utseendet. Oh, det var La Camilla och Isabella Rosselini och Pernilla August och jag vet inte vad. Tills det var min tur att bli liknad vid någon. Då blev det lite pinsamt tyst en stund till Islandshästen klämde ur sig ett halvkvävt:
"Göran Stangertz!"


Är det verkligen ingen som vill retas?

...nynna lite på Sommartider Hej Hej Sommartider?

Rakfönad back to 1982

...låta påskina att jag inte enbart liknar en ung Per Gessle utan även Mojje?
Vilket, btw, är helt sant:



...eller undra om jag börjat låta lite som Ludmila?

Give it to me! Det är okej, kära vänner, ni kan inget säga som jag inte redan sagt mig själv. ...eller ja, inte vad för skräp som helst men det skulle lätta lite om någon drog till med nåt vasst så jag känner att jag lever - även i anden. Lekamligen vet jag att jag gör det, emedan hårbotten gör sig påmind å det bestämdaste.

måndag 12 januari 2009

The bare necessities



Äntligen bor Huskorset möblerat igen (för att använda ett kärt gammalt utryck).
Skulle vart en whisky också, men det får bli efter nästa lön.

söndag 11 januari 2009

Circle Square thanks to Sundsvall eller Man måste åka bort för att kunna komma hem

Måhända att jag tjatar nu, men jag har fått en uppenbarelse det senaste dygnet.
Jag fann The Wonder Stuff på Spotify. De har gjort två plattor till, 2004 och 2005. Plus en samlingsskiva 2000 och en live-dubbel 2007.
Jag hittade dem på Wikipedia.
Jag läste på den officiella hemsidan.
Jag läste på den inofficiella hemsidan.

Jag har förut tänkt att bandet stod kvar och stampade och det var därför vi gled ifrån varandra, då i början på 2000-talet. Jag kunde inte varit mer fel ute. Inget är beständigt, utom förändring. Det var inte de som inte utvecklades, det var jag. Eller snarare, jag klarade inte av att ta med mig bandet i min egen personliga utveckling.
Igår lyssnade jag riktigt ordentligt för första gången på femton år och fann att det fortfarande finns hopp. Jag måste bara växa lite som människa först. Tillåta musiken att ta plats i mitt liv som jag gjorde då. Ironiskt att jag tydligen var tvungen lämna min familj och det liv jag älskar och känner till för att opåkallat hitta tillbaka till den som var jag. Är jag, nu.
(För nytillkomna läsare: Jag bor i Jonsered utanför Göteborg, men jobbar i Sundsvall ett halvår. Jag har alltså inte lämnat min familj för att bli ihop med ett band.)

Redan 2000 1991, på skivan Never loved Elvis, finns det så tydligt i texten till låten Mission Drive. Miles Hunt är på väg någonstans, och den rutten var jag ännu inte villig att följa. Han blev väl vuxen, precis som jag skrev i förra inlägget om dem. Men då hade jag en resignerad ton. Det har jag inte nu. Nu är den respektfull och stillsamt glad över det faktum att en arg, ung man kan övergå till en arg, klok vuxen utan att bli bitter.
Snodd från hemsidan:
Yeah my Mission Drive
Is to open up my eyes
Cut the wicked lies and all the shite you say...

I'm not losing my mind
No I'm not changing my lines
I'm just learning new things with the passing of time...

I'm looking on the bright side
I wear it like a bruise
I've never loved Elvis
And I've never sung the blues
I'm thinking of another man
I remind myself of him
I wear him like a hairstyle
Or a stain upon my skin
But my flesh is getting cleaner
And my hair is growing thin


Blog enhances your brain

Vår anorexi-festival häromdagen gav ringar på vattnet till Challs blogg borta i Amerikat. Hon ställer en fråga som jag, i min ovetenskapliga enfald, aldrig ägnat en tanke.

fredag 9 januari 2009

With all due respect I´m telling all the secrets you kept

http://assets.mog.com/amg/pic200/drp100/p181/p18122m04u3.jpg

Äntligen finns The Wonder Stuff på Spotify.
Äntligen.

Jag lyssnar och njuter som var jag tjugo igen. Jag kan den här musiken. Den är jag. Harmonierna och soundet är så oerhört välbekanta trots att jag inte hört flera av låtarna förut. Texterna går rakt in och jag känner hur jag saknar att ha ett favoritband som jag kan lyssna på vilket humör jag än är på.
Kanske att det jag egentligen saknar är att ha tiden att ha ett favoritband som man kan hålla reda på allt om. Jag vet ju fan inte ens om The Wonder Stuff finns längre. De sprack någon gång i början på 90-talet, men har visst haft återföreningsspelningar och annat krafs, jag skulle kunna googla om jag tyckte det var tillräckligt viktigt. Men det har jag tydligen inte gjort. Jag köpte en soloplatta med Miles Hunt. Den var fin. Men inte var det som förr, inte. Och så en skiva med hans nya band The Miles Hunt Club. Den var en besvikelse.
Suck.
Han blev väl vuxen han med.

En tanke slår mig: Undrar om det verkligen är så bra som jag känner att det är? Eller är det bara The soundtrack of my life? Alltså så intimt förknippat med den perioden i mitt liv där jag tog mina första kliv som egen person och vuxen kvinna att jag inte kan se skillnad på lort och pannkaka? Jag vore i så fall inte den första som det har hänt.

Och jag tänker att det är så fruktansvärt mycket skitsamma.

torsdag 8 januari 2009

Jättesvårt, faktiskt.

Nu har jag (eller ja, supporterkillen på 3) fixat mitt mobila bredband och jag kan skärpa till mig lite i kommentarsfälten throughout the internet.

Utom hos Mongot, då.
Vadå?
Jaha. Skulle jag "sluta tjata om det"?
Har jag sagt så?
Men det är ju jättesvårt när han jämför Gessle med Balkan så jag skrattar på mig.
Jättesvårt.

"Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra". Det tror inte jag. Sån´t skiter väl Fan i, han är ju karl.

Elin (här och här)och Another Cyborg Manifesto snackar ätstörningar.

Jag vill berätta att jag som inte utvecklade anorexia ändå fått min lilla släng av sleven. Och jag tror inte att jag är ensam. Jag tänkte i samma banor som Elin och AMC gjorde när jag var tonåring, men visade mig vara så stark att jag inte klarade av att pressa mig till ett sjukdomstillstånd. Fast jag tyckte förstås att jag var svag som inte kunde låta bli att äta eller tvinga mig själv att spy. Jag var the pits. De anorektiska var royalty. Vi som inte hade sjukdomen visste vad som gällde vi med. Vi kunde reglerna. Och reglerna sa att vi var sämst. Jag uppskattar att få ta del av den delen av ätstörningsbeteendet jag inte själv upplevt, den livshotande.
Jag ser naturligtvis också vad pro-ana-konstellationer springer ur, de strukturer och värdesystem som genomsyrar alltalltallt, och påverkas av det. Det gör alla, den som inte tror att den gör det förnekar något mycket väsentligt hos sig själv; sin perceptionsförmåga. "It´s everywhere, folks!" skriver ACM och det är helt sant.

Detta att människor (kvinnor främst) konstant tränas i att kritiskt betrakta oss själva utifrån är ett av feminismens största problem. Det splittrar hela rörelsen inifrån individen. Det är svårt att orka kämpa emot. Säkert för att det kostar att ta upp det, diskutera det och kämpa emot det och ingen tackar en egentligen heller om man gör det. Ingenting blir ens bättre känns det som, man blir tvärtom rätt deppad av att konstant ha feministglasögonen på. Inte minst för att man gärna blir stämplad som hysterisk konspirationsteoretiker.
Men jag har märkt att många kvinnor ändå tycker det är skönt om någon annan tar upp problemet. Gissa varför? Det innebär dels att de slipper och dels att den som sagt något halkar ner några pinnhål i hierarkien. De kan då slinka framåt/uppåt utan att egentligen ha engagerat sig och – häpp – obemärkt glida fram och köra om den där kvinnan på insidan och kanske få ett fint försprång till henne som sagt något, i den osynliga kapplöpningen (på den efter männens villkor upprättade imaginära kapplöpningsbanan) om en plats bredvid männen.
I sammanhang utanför den uttalat feministiska sfären förefaller mig en kvinna så gott som alltid förlora på att vara uttalad feminist, debatterande och engagerad.
Det kräver så mycket ork.

Något man som småbarnförälder verkligen inte har (för att hoppa till något helt annat. Jag är ju trots allt inte tonåring längre. Jag är trettionio år, har man och två barn). Då, när man som allra bäst skulle behöva sin hjärna, sin erfarenhet, sitt förstånd, sitt intellekt och sin kraft för att orka kämpa för jämställdhet. När man kämpat sig igenom de vidriga tonåren och de slitsamma åren därefter, kommit ut levande, hittat och valt sin väg i livet, funnit sin själs älskade, valt sina vapen, slipat sina argument. Då ska man ta hand om och vara glad för och nöjd med ”det lilla livet”, som till på köpet är det som kastar en tillbaka i tiden på ett extremt enerverande, könsollskonserverande sätt om man inte ser upp jävligt mycket och dessutom har en partner som också har ögonen på skaft. "Det lilla livet", va? PAH! Faan! Jag älskar mina barn.

*
Kära alla unga kvinnor! (om det nu är någon av er som läser den här bloggen):

Råd nummer 1: Skaffa barn! Du växer som människa på ett sätt du aldrig trodde var möjligt och som du inte kommer att göra demförutan. Att få barn får dig att upptäcka sidor hos dig själv som du verkligen inte trodde fanns. Du blir klokare, lugnare, mer harmonisk. Din syn på dig själv och din självkänsla förändras radikalt till det bättre. Men se för fan till att skaffa dem med en människa det går att prata med. Annars kan du titta dig i månen efter allt det där positiva.

Råd nummer 2: Skaffa INTE barn! Det tar tid, enorma mängder kraft och tankeverksamhet som kan användas till andra världsförbättrande saker. Det är kladdigt, dyrt och fruktansvärt opraktiskt. Du prioriterar barnen fastän du själv inte vill det. Du tvingas omvärdera allt du tidigare trott dig veta. Att ändra på sig är arbetsamt och tidsödande. Du vet redan ungefär vad du tycker om saker och ting. Sätt inte fler liv till världen utan ta ordentligt hand om det liv som redan finns där, nämligen ditt eget.
*

Sådant här kommer jag sannerligen inte att ha tid med när jag kommer hem från Sundsvall. Jag har skrivit på det här i över tre timmar nu. Och inte har jag några svar.

Sent lavendelbad straffar ut lugg dagen efter



Kniv-Anders skrev en rolig kommentar om Bondepraktikan till det här inlägget. Rubriken ovan fick mig att önska att Jessica Gedin och Susanne Ljung skulle slå sig ihop och skriva en Modepraktika med upplägget snott från Bondepraktikan. Så man t.ex. kommer ihåg vad som händer när man lägger sig med vått hår.
Badhairday är liksom inte ordet. Weirdhairday passar bättre.

Idag ska vi ha mask-möte, något som är roligare än det låter. Det ska alltså mer i detalj bestämmas hur jag ska sminkas och hur håret ska se ut när vi spelar. Just det där med hår är speciellt, eftersom det påverkar en privat. Vem till gå omkring i en töntfrisyr bara för att man spelar tönt i en pjäs? Jag spelar inte tönt den har gången, men förändring i Huskorsets vanliga uppenbarelse blir det, vill jag lova. I feel chaaange is a-comin'!

onsdag 7 januari 2009

Ett hett lavendelbad

En av få fördelar med att ha familjen 80 mil bort.
En av många nackdelar är att det är Filmstjärnan (och Mormor faktiskt, haha) som brukar se till att det finns alkohol hemma, liksom omutifall.
Det blir ett torrt bad, m.a.o.

tisdag 6 januari 2009

Tack tack tack, kära alla snälla människor!

Era trevliga gratulationer i kommentarsfältet vid tårtan lyser verkligen upp min dag som ett regn av tomtebloss i detta Sundsvalliga mörker.
Jag är ju van att vara ledig på min födelsedag, det känns corny att inte vara hemma eller ens med familjen, men mina snälla kollegor har firat mig, tårtan var kalasgod (Dom kallade den Magnifiken på konditoriet och man fattade varför) och det har formligen öst in meddelanden från alla möjliga håll (Fejan, inte minst. Heja Fejan och dess födelsedagspåminnelsefunktion! Man blir glad!). Jag känner mig sannerligen inte bortglömd - något som jag lätt fruktade, när vi det bestämdes att vi skulle kompjobba under trettonhelgen.
Nu ska Luke Skywalker och jag fortsätta fira med att äta Västerbottendadlar, dricka överbliven julöl och kolla på Tre Solar. Yee-haa!


måndag 5 januari 2009

Och här uppe i höga nord sitter jag och ylar om ett jävla mobilt bredband, det är så jag skäms * tillägg

Dette sterke ropet kommer fra Mads Gilbert, den norske legen som hjelper til ved et sykehus i Gaza: De bombet det sentrale grønnsakmarkedet i Gaza by for to timer siden. 80 skadde, 20 drept, alt kom hit til Shifa. Hades! Vi vasser i død. blod og amputater. Masse barn. Gravid kvinne. Jeg har aldri oppleve noe så fryktelig. Nå hører vi tanks. Fortell videre, send videre, rop det videre. Alt. GJØR NOE! GJØR MER! Vi lever i historieboka nå, alle! Mads G
Jag fick det här på sms idag, av flera personer. Sprid det du med.

* Tillägg:
Via mail från StruMadamen fick jag från hennes kompis kompis en uppsjö av aktioner man kan taga för sig i sin fredliga maktlösa nordiska förtvivlan:
"- Se till att få olika typer av mediabilder, tex
http://www.youtube.com/user/AlJazeeraEnglish
http://www.youtube.com/watch?v=buR7KuQMKCs

- Demonstration för Gaza
Lördag 10 januari kl 13.00 på Sergels Torg
Arr: Gaza Solidaritet
I söndags var vi ca 2000 personer (enligt arrangörerna, 700 enligt media), nu på lördag hoppas arrangörerna på minst 10 000 - slut upp! Även om demonstrationer kan kännas hopplösa (samma gamla slagord, samma människor, samma konfikt - inget händer) och allt känns nästan löjligt förenklat när det ska kokas ned till några slagord (Carl Bildt hycklare!), så tror jag det är viktigt att vi visar stöd genom att vara där.

- Skriv under upprop på http://www.avaaz.org/en/

- Skriv till riksdagsledamöterna i Utrikesutskottet:

- Skriv till regeringen:
Fredrik Reinfeldt
Utrikesdepartementet

- Fundera över hur företag i Sverige ställer sig
http://jinge.se/allmant/connex-bryter-mot-folkratten.htm

- Stöd människorättsorganisationer:
http://www.ism-sweden.org/index.php
http://net19.amnesty.se/ed/hem/xml-pressnotiser-latest/EE9E1621F59E33EAC1257531006676FA/

- Glöm inte alla de konflikter, ockupationer i världen som inte får samma mediala uppmärksamhet
https://secure.avaaz.org/en/congo_europe_must_act/"

söndag 4 januari 2009

Huskorset är tillbaka i Sundsvall och primalskriker sig i protest in i dataåldern

Hur fan är det möjligt att göra något som borde vara relativt okomplicerat till en jävla blöttrasslig snårsörja av hemladdade pdf-er, installationsprogram, pinkoder, simkort med medföljande steg-för-steg-instruktionspapperspapper, sladdar och allmänt crap?
Varför är det ingen jävla stans beskrivet, varken i papperen eller på datorn eller på 3s hemsida, exakt vad min dator kallar den sortens modem som jag vill plugga in?
Varför är alla pedagogiska instruktions-pdf-er illustrerade av skärmdumpar från PC? Jag har Mac.
Det SKA bara funka! Så är det. Det är väl det man köper, eller? Utan att man måste sitta här och känna sig dum i huvudet.
"Näe. Det är inte det"
suckar Filmstjärnan på telefon från Jonsered. Han känner sitt envisa, bångstyriga Huskors.
"Det är fortfarande så att man måste kunna litegrann om datorer för att klara sig själv, utan att ringa supporten. Men ring dom i morgon, vetja!"
Jo.
För jag vill inte lära mig HUR en dator fungerar.
Jag tycker det är tråkigt.
Jag vill ATT den ska det, punkt.
Det här är precis samma jävla sak som att jag inte lagar min egen bil. Fast tvärtom. Typ...Äh.

Så. Jag kommer att få mobilt bredband, bara inte idag. Jag hatar inte 3. Jag tycker att 3 är ett toppenbolag. Men dom borde sparka dom som skriver installationsinstruktionerna till mobilt bredband hårt rätt opp i USB-porten.

Tänk så lätt det är att resa nuförtiden


Man bara ger dom fingret så får man åka med.

Last call for Our man in Denmark

Rule number 1: Att ljuga enbart för den som vet att man vet att den inte går på det men som inte heller synar bluffen.

Ovanstående skrev jag just i kommentarsfältet till det inlägg jag länkat till.
Varför då ett eget inlägg? Jo, för det publicerades inte. Jag har med jämna mellanrum försökt lämna andra enormt skarpsinniga och kvicka kommentarer hos The Midnight Mongo sedan han startade. Det har inte fungerat.
Jag har även hintat här att jag inte kan det. På ett fint sätt, jag måste ju räkna med möjligheten att han blockat mig eftersom han tycker jag är en uppblåst subba som ska hålla käft (iaf på hans blogg), men jag har liksom inte fått intrycket att det är TMM´s way. Han är mer rakt på sak. Dessutom länkar han till mig, vilket får mig att antaga att gillandet är ömsesidigt.
Anyhooo, nu tänker jag inte tjata om det mer.
Han kan ju försöka stoppa mig från att läsa där.
Jag är där som en grå eminens i kulissen, dag som natt.
Mooooaaaaahaha-hahaaaaaa!

torsdag 1 januari 2009

What´s brown and sounds like a bell?


DUNG!


Vi tackar Monty Python för den engelska vitsen, som alluderar till dels det här roliga skämtet, dels nyårsklockor och dels att Sexåringen blev magsjuk på nyårsaftons dag. Ain´t life grand. Som om det skulle stoppa honom från att vara med och skjuta raketer.
Lillkillen vaknade av allt pangande och fick rödgråten komma ut, inlindad i täcke och betitta skådespelet på himlen. Han kom alldeles av sig och ögonen började lysa. Efteråt berättade han lyckligt att han "vaknat av panget och bommet och så var det smällkarameller på himlen!".