söndag 11 januari 2009

Circle Square thanks to Sundsvall eller Man måste åka bort för att kunna komma hem

Måhända att jag tjatar nu, men jag har fått en uppenbarelse det senaste dygnet.
Jag fann The Wonder Stuff på Spotify. De har gjort två plattor till, 2004 och 2005. Plus en samlingsskiva 2000 och en live-dubbel 2007.
Jag hittade dem på Wikipedia.
Jag läste på den officiella hemsidan.
Jag läste på den inofficiella hemsidan.

Jag har förut tänkt att bandet stod kvar och stampade och det var därför vi gled ifrån varandra, då i början på 2000-talet. Jag kunde inte varit mer fel ute. Inget är beständigt, utom förändring. Det var inte de som inte utvecklades, det var jag. Eller snarare, jag klarade inte av att ta med mig bandet i min egen personliga utveckling.
Igår lyssnade jag riktigt ordentligt för första gången på femton år och fann att det fortfarande finns hopp. Jag måste bara växa lite som människa först. Tillåta musiken att ta plats i mitt liv som jag gjorde då. Ironiskt att jag tydligen var tvungen lämna min familj och det liv jag älskar och känner till för att opåkallat hitta tillbaka till den som var jag. Är jag, nu.
(För nytillkomna läsare: Jag bor i Jonsered utanför Göteborg, men jobbar i Sundsvall ett halvår. Jag har alltså inte lämnat min familj för att bli ihop med ett band.)

Redan 2000 1991, på skivan Never loved Elvis, finns det så tydligt i texten till låten Mission Drive. Miles Hunt är på väg någonstans, och den rutten var jag ännu inte villig att följa. Han blev väl vuxen, precis som jag skrev i förra inlägget om dem. Men då hade jag en resignerad ton. Det har jag inte nu. Nu är den respektfull och stillsamt glad över det faktum att en arg, ung man kan övergå till en arg, klok vuxen utan att bli bitter.
Snodd från hemsidan:
Yeah my Mission Drive
Is to open up my eyes
Cut the wicked lies and all the shite you say...

I'm not losing my mind
No I'm not changing my lines
I'm just learning new things with the passing of time...

I'm looking on the bright side
I wear it like a bruise
I've never loved Elvis
And I've never sung the blues
I'm thinking of another man
I remind myself of him
I wear him like a hairstyle
Or a stain upon my skin
But my flesh is getting cleaner
And my hair is growing thin


11 kommentarer:

Sara sa...

Visst är det märkligt att man mitt uppe i det glada vuxenlivet kan plötsligt när man har en annan slags ro än i vardagen (tex ligger ute på inspelning ex.) upptäcka och återupptäcka band och känna sig som en cool 21-åring igen. På det bra sättet då...Lite en rebellisk känsla i minityr. Energi?

sara sa...

En bekant till mig har en blogg där hon efter nästan varje inlägg skriver vilken musik som spelas just för tillfället i hemmet, i övrigt en av de tre bloggar jag läser på regelbunden basis.
http://omstil.blogg.se/

Godiva sa...

Älskar det här inlägget! Hur hjärnan behöver syre och bort från det statiska. Hur bra än det statiska känns och kanske är ibland, så krymper ens kapacitet, tror jag. Man glömmer så lätt att man kan vara så där komplex och mångsidig; besatt, lite galen – och klok och ansvarsfull i samma kropp.

Heja dig!!

Malinka sa...

O o o o! Nu måste jag ju börja lyssna ordentligt igen! Hur ska jag hinna det? Eller, more to the point, hur ska jag kunna övertyga mina lokalkollegor om att det ska bläras Wonder Stuff i högtalarna hela dagarna?

(Jag har sett din favvolåtar-fråga. Återkommer när jag tänkt efter noga.)

Anders sa...

Förlåt nu en kalenderbitig yngling hära, men när JAG klev på Wonder Stuff-tåget ett par stationer i samband med singeln The size of a cow, så hette fullängdarna Never loved Elvis och Construction for the modern idiot. Och jag må vara lite yngre än du, men inte faan gick jag på gymnasiet 2000 inte. Rotade alltså fram sagda skiva. 1991 kom Never loved Elvis. Rätt ska vara rätt, tycker

/Vän av ordning

Huskorset sa...

Anders: NÄÄÄ! Självklart har du rätt. Jag skäms och skulle utgöra en usel journalist eftersom jag inte dubbelkollade årtalet som står vid skivan på Spotify. På den finns ett gäng extraspår som inte finns på min CD, så det kom väl en utökad release 2000 kan jag tro. Icke desto mindre var detta en pinsam fuckup, särskilt eftersom det är i ett sammanhang där jag så prompt hävdar mig vara på hemmaplan. Att jag inte ens reflekterade? Hur som haver: Jag ändrar på stubben.

p.s.
Godiva & ÖH: Nog såg ni att Kniv-Anders skrev under med "Vän av Ordning"? :D Apropå debaclet hos Figge som man inte kan länka till längre, annars skulle jag. Vad var det mer för signaturer som efterlystes?
Arg skattebetalare och Idiot?
Hahaha!!!

Godiva sa...

Ha ha, ja de där aliasenarna... eh... ja, jävla Figge att ta bort sin gamla blogg! Ett otyg!

Men jag minns nog att Vän Av Ordning var med och att jag trodde att Idiot var ledigt, och ÖH fyllde på med Arg Skattebetalare.

Fint att jag inte mindes några fler än du men ändå skrev en kommentar på det, hmm. Drömmer jag eller var inte Mrs Li med också?

Huskorset sa...

Haha, jag minns inte, men säkert. Vi var en hel skvadron som rusade till barrikaderna där.

Erik Ahrnbom sa...

Jag hade mycket smalare hals 1991.
Och blicken hos en utrotningshotad gnagare.
Nu är jag äldre, tröttare, tjockare och vågar slåss.
Tänk vad tiden ställer till med.
Här, t.ex, en liten rund farbror med sidbena: http://www.youtube.com/watch?v=9tzThneoUEo

Huskorset sa...

Tack Erika! Vilken fin present.
Jag minns att jag dammsög youtube för ett tag och hittade nästan ingenting.
:)))

Huskorset sa...

Förresten, Erika!
1991 är bara två år från 1993.
Ah, the bliss of blogg.