torsdag 8 januari 2009

"Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra". Det tror inte jag. Sån´t skiter väl Fan i, han är ju karl.

Elin (här och här)och Another Cyborg Manifesto snackar ätstörningar.

Jag vill berätta att jag som inte utvecklade anorexia ändå fått min lilla släng av sleven. Och jag tror inte att jag är ensam. Jag tänkte i samma banor som Elin och AMC gjorde när jag var tonåring, men visade mig vara så stark att jag inte klarade av att pressa mig till ett sjukdomstillstånd. Fast jag tyckte förstås att jag var svag som inte kunde låta bli att äta eller tvinga mig själv att spy. Jag var the pits. De anorektiska var royalty. Vi som inte hade sjukdomen visste vad som gällde vi med. Vi kunde reglerna. Och reglerna sa att vi var sämst. Jag uppskattar att få ta del av den delen av ätstörningsbeteendet jag inte själv upplevt, den livshotande.
Jag ser naturligtvis också vad pro-ana-konstellationer springer ur, de strukturer och värdesystem som genomsyrar alltalltallt, och påverkas av det. Det gör alla, den som inte tror att den gör det förnekar något mycket väsentligt hos sig själv; sin perceptionsförmåga. "It´s everywhere, folks!" skriver ACM och det är helt sant.

Detta att människor (kvinnor främst) konstant tränas i att kritiskt betrakta oss själva utifrån är ett av feminismens största problem. Det splittrar hela rörelsen inifrån individen. Det är svårt att orka kämpa emot. Säkert för att det kostar att ta upp det, diskutera det och kämpa emot det och ingen tackar en egentligen heller om man gör det. Ingenting blir ens bättre känns det som, man blir tvärtom rätt deppad av att konstant ha feministglasögonen på. Inte minst för att man gärna blir stämplad som hysterisk konspirationsteoretiker.
Men jag har märkt att många kvinnor ändå tycker det är skönt om någon annan tar upp problemet. Gissa varför? Det innebär dels att de slipper och dels att den som sagt något halkar ner några pinnhål i hierarkien. De kan då slinka framåt/uppåt utan att egentligen ha engagerat sig och – häpp – obemärkt glida fram och köra om den där kvinnan på insidan och kanske få ett fint försprång till henne som sagt något, i den osynliga kapplöpningen (på den efter männens villkor upprättade imaginära kapplöpningsbanan) om en plats bredvid männen.
I sammanhang utanför den uttalat feministiska sfären förefaller mig en kvinna så gott som alltid förlora på att vara uttalad feminist, debatterande och engagerad.
Det kräver så mycket ork.

Något man som småbarnförälder verkligen inte har (för att hoppa till något helt annat. Jag är ju trots allt inte tonåring längre. Jag är trettionio år, har man och två barn). Då, när man som allra bäst skulle behöva sin hjärna, sin erfarenhet, sitt förstånd, sitt intellekt och sin kraft för att orka kämpa för jämställdhet. När man kämpat sig igenom de vidriga tonåren och de slitsamma åren därefter, kommit ut levande, hittat och valt sin väg i livet, funnit sin själs älskade, valt sina vapen, slipat sina argument. Då ska man ta hand om och vara glad för och nöjd med ”det lilla livet”, som till på köpet är det som kastar en tillbaka i tiden på ett extremt enerverande, könsollskonserverande sätt om man inte ser upp jävligt mycket och dessutom har en partner som också har ögonen på skaft. "Det lilla livet", va? PAH! Faan! Jag älskar mina barn.

*
Kära alla unga kvinnor! (om det nu är någon av er som läser den här bloggen):

Råd nummer 1: Skaffa barn! Du växer som människa på ett sätt du aldrig trodde var möjligt och som du inte kommer att göra demförutan. Att få barn får dig att upptäcka sidor hos dig själv som du verkligen inte trodde fanns. Du blir klokare, lugnare, mer harmonisk. Din syn på dig själv och din självkänsla förändras radikalt till det bättre. Men se för fan till att skaffa dem med en människa det går att prata med. Annars kan du titta dig i månen efter allt det där positiva.

Råd nummer 2: Skaffa INTE barn! Det tar tid, enorma mängder kraft och tankeverksamhet som kan användas till andra världsförbättrande saker. Det är kladdigt, dyrt och fruktansvärt opraktiskt. Du prioriterar barnen fastän du själv inte vill det. Du tvingas omvärdera allt du tidigare trott dig veta. Att ändra på sig är arbetsamt och tidsödande. Du vet redan ungefär vad du tycker om saker och ting. Sätt inte fler liv till världen utan ta ordentligt hand om det liv som redan finns där, nämligen ditt eget.
*

Sådant här kommer jag sannerligen inte att ha tid med när jag kommer hem från Sundsvall. Jag har skrivit på det här i över tre timmar nu. Och inte har jag några svar.

18 kommentarer:

Fredrik sa...

Men det var ändå djävligt bra skrivet, med eller utan svar. Och man kanske måste svara själv för att kunna riktigt förstå och växa.

Duschen på Parkgatan sa...

Hörru Huskorset. Jag är jävligt glad att du är just i Sundsvall och kan skriva sånt här nu. Och att du är här överhuvudtaget.

Gäddan sa...

Åh. HK!
Det var precis det här jag menade när jag skrev om små-barnsbekymren härom dagen. Du har så rätt och skriver så klokt. Fan vad allt det självklara ska vara så in i helsike komplicerat att leva efter och stå upp för.
Det självkritiska svarta hålet äter upp kvinnor inifrån.
Jag hoppas och vet, att din fajt kommer komma andra tillgodo -mina döttrar t ex.
Varmaste kramen till dig, du tuffa!

Huskorset sa...

Fredrik: Tack och Jo. Alla har liksom sina egna svar. Hoppas vi.

Duschen på Parkgatan: Tackskarruha. Och jag är det med. Tjusigt alias du skaffat dig förresten, haha.

Gäddan: Stora-stora klämkramen till dig och dina tjejer! Du är helt, helt fantastisk.

The Midnight Mongo sa...

WORD HUSKORSET!

Översättarhelena sa...

Bra skrivet. Och väldigt skönt att läsa både detta och de andra inläggen som du länkar till, som lyckas skriva om ätstörningar utan att urarta till ett slags allmän bashing av smala människor. Ett tag pratades det ju till och med om att man skulle bojkotta affärer som sålde damstorlek 32 för att "friska vuxna kvinnor" minsann inte var så små. Lite taskigt att läsa sånt när man är en fullt frisk vuxen (ung) kvinna som väger 43 kilo (nej, inte jag, men min tjugoåring).

christina sa...

skitbra skrivet! jag var sjuk och hemma igår när jag skrev mitt inlägg, det tog säkert också tre timmar. jag tycker att du väcker ytterligare massa frågor, nämligen om hur jobbigt det är med feministglasögonen och att en sällan vinner på att ha dem på. det tär. hur en än vrider sig är det kvinnans kors en får bära, om en så väljer att se eller att inte se.

tack för ytterligare ett bra inlägg!

moder solo sa...

ja, djäfvlar i min lilla låda.....du är bäst...

Skatan sa...

Sååå jättebra skrivet ... och angeläget.. och mitt i prick. Mitt eget kvinnoliv är ett äldre ett ..på väg till ättestupan, så jag har lite perspektiv... på det eviga dilemmat ... hur vi ser ut och hur vi äär och hur vi tampas med detta livet... Så´nt är livet om vi inte gör nå´t åt det. Kram!

chall sa...

Bra skrivet. det är bara att hålla med om poängerna!

Enda saken som stör mig: Hur väljer man mellan råd ett och råd två dårå?? Har det att göra med vad ens inre säger eller?? Eller vad den man tänkte dela livet är för typ?!

/förvirrad 30åring, kvinna :)

kung blåtand sa...

Är vi säkra på at Fan är en karl?
Är vi säkra på att det är Fan som bedömmer vart vi hamnar?
Kanske det - well spoken anyhow -(som di säger over dere)
Och förresten - ibland är valet utstakat vare sig du vill eller ej.
Vem det nu är som bestämmer att man ska leva barnlös när man inte själv kan bestämma.
Får väl väl växa på nå´t annat sätt eller bara låta mitt skägg växa.
Kram till dig, du vise

Elin sa...

Tack för klokt och bra inlägg!
Jag undrar hur länge man räknas som "ung tjej"? Jag tog till mig av båda dina råd.

Huskorset sa...

Hej alla.
Vilka strålande fina och kloka och kul kommentarer.
Kärlek!

chall: Jag menade ungefär "you be thine own guru" med de där två råden.

chall sa...

Huskorset: Jo, jag förstod nästan det ;) men som en lite lätt neurotisk kvinna med en biologisk klocka som skriker (helt otroligt skumt senaste tiden) gör att det känns som om jag måste bestämma mig NU. och det går liksom inte.... jag är ju inte jungfru Maria direkt ;)

Huskorset sa...

chall: Jag tänkte nästan det ;), men ville vara säker på att det framgått.

Hemliga damen sa...

Men du... jag blir alldeles matt av det här inlägget. På ett bra sätt alltså. Mycket välformulerat och mitt i prick!

Huskorset sa...

Hemliga damen: Tack. Och välkommen hit!

Ica sa...

Jag håller på (har gjort vääääldigt länge nu) att skriva en bok om anorexi som inte ska bli nån jäkla försköning men samtidigt inte nåt himka snyfthistoria. Du kan få ta del av den om du vill. För att se ur en synvinkel som man absolut inte vill, men som kan te sig smickrande för unga tjejer som blivit desperat matade med argument om hur smala de "ska" vara.