tisdag 31 mars 2009

Jojo. Det finns de som värdesätter Huskorsets åsikter.



Mrs Malfoy?



Efter dagens föreställningar orkade jag inte tvätta det intill idioti tuperade och hårdsprayade håret. En ytlig kamning bara, snabb svinrygg och plötsligt - där var hon. Lucius hustru och Dracos mor.

måndag 30 mars 2009

Det var som vanligt på Daltons. Snuten kom.



Idag har jag repat lunchsoppteater med divine Duschen och tremendous Tanders hela dagen, varit på både akupunktur och yoga samt handlat mat. Inget kunde dock stoppa mig från att visa Lotten Daltons. Tyvärr var det varken karaoke eller trubadur ikväll.

söndag 29 mars 2009

Nog är det lite SATC över den nya approachen på General White Portion?



Inte riktigt eftertankens kranka blekhet, men något åt det hållet

Angående min kontaktannons häromdagen.
Att ta kontakt med en regissör el.dyl. för första gången med den ingången och lyckas få till ett samarbete är, om inte fullständigt omöjligt och praktiskt ogenomförbart, så åtminstone oerhört svårnavigerat. Hur respektfullt jag än närmar mig vederbörande kommer mitt kontaktsökande att landa som om jag sagt:
"Tjena shit-for-brains! Nu ska JAG minsann frälsa dig!"

Eftersom jag är en feg filantrop som inte vill göra någon ledsen så ska det bli spännande att se om jag kan komma på någon som jag skulle våga ta kontakt med.

Jag har också kommit på en rolig bieffekt av det här: Att jag på sätt och vis bränt mina skepp åt alla håll för all framtid. De jag beundrar kommer att tro att jag egentligen tycker de gör skräp och anta att jag är en asskisser. Nu är det inte sååå vansinnigt många potentiella arbetsgivare som läser här, men ändå. Haha.

Jag tycker så klart fortfarande att det är en skitbra idé.

Skriv så läser jag

Jag har en särskild vän. En mycket kär och mycket nödvändig vän.
Hon har i många år skrivit dikter. Enbart för sin egen skull, för att reda ut saker och liksom kamma hjärnan. Numera arbetar hon med människor som har det svårt. Hon får ta del av livshistorier som inte alltid är de allra rosigaste. Där kommer diktskrivandet in. Annars stannar det hemska kvar i skallen på henne och hälsar på i sömnen.

Men så läste hon en dag Christine Falkenland som skrev om "fegheten i att ha dikter i byrålådan". Min vän kände sig träffad. Och startade en blogg. En diktblogg.

Varsågoda.

lördag 28 mars 2009

Gomorron



Lördagar i Sundsvall betyder äggröra&bacon och SR Webradio. Väldans majjit. Vanligtvis Spanarna men idag tog jag P3 Apelsin. Jag ville höra hur det lät när Filmstjärnan och jag var där och pratade om intern humor med Klara och Mattias.

Filmstjärnan skötte sig exemplariskt. Han höll sig t.ex. till ämnet och tog inte över och pratade om sig själv istället hela tiden.
Den biten skötte jag.

(Och här lägger jag, mitt nöt, ut en länk till programmet.)

Men va fa-an!



Snön var nästan helt borta inne i stan här i Sundsvall igår.
I Göteborg skulle jag tänkt:
"Äh, det här lilla, det smälter bort tills i eftermiddag"


Det gör jag inte här.

fredag 27 mars 2009

Huskorset sparkar på folk som (hon tycker) ligger (men det är inte säkert att de själva tycker att de gör det)



De tre Dansande Deodoranterna (som någon kallade Herreys för när det begav sig) från årets Melodifestival sitter plötsligt och munchar away på vårt favvofik Tant Anki & Fröken Sara. Jag upptäcker att det är dom i samma ögonblick som jag slår mig ner vid det, jag svär, enda lediga bordet - precis bredvid deras. Då har jag till på köpet satt mig på en stol som vetter rakt emot deras bord, en meter bort.
De är så fräscha, va. Fräscha och pratar inte alls för högt, men det hörs ändå vad de säger till varandra om man vill höra. Och det vill man när man är ett infamt, tjuyvlyssnande Huskors på arg jakt efter vad fan det är som gör att de provocerar henne så mycket.

En anledning visade sig ligga i att en av dem (han som har epitetet snygg-) med expertmin deklarerade för de andra att när man gör en låt eller kanske var det video så är det självklart viktigaste "att man berättar en historia”. AAAAAHH! Att jag inte sprängdes av skratt!
Jag ser absolut inte någon vilja att berätta någon historia alls när jag ser på dem i tv. Och ännu mindre när jag satt med dem direkt framför snoken IRL på ett jädra fik i Sundsvall, utom historien om kändisskap, uppmärksamhetsbehov och klamra sig fast i smöret så länge det bara går med minsta möjliga ansträngning.
En annan anledning var att samma vederbörande fick en idé till en T-shirt (tyckte han) och ringde upp den som tydligen gör deras tröjor och sa:
”Tja, va gör DU för fuuula tisher då? Gå in där-och-där och gör likadant. Den ska vi ha. Så jäla snyggt!”

Ha en egen idé, hönshjärna!
Stjäl inte andras, tjugo år gamla!
Gnäll inte på en människa som försöker göra ett bra jobb med en reklamtröja åt dig!

Berätta för i helvete en historia!

torsdag 26 mars 2009

Kontaktannons

Nu är det en enda månad kvar av min vistelse i Sundsvall. Det gick undan va? Jo, det stämmer, spelperioden blev kortare än beräknat. Därav fyra och en halv månads bortavaro från hemmet istället för sex.
Med detta kommer tankar på framtiden. Var/vem/ hur ska/vill jag jobba med nu då? I sommar? I höst?
Sådan är min yrkesbana. Inte helt smooth. Men man vänjer sig vid att bli av med jobbet några gånger om året. Det kommer ett nytt. Förhoppningsvis.
Men det är långt ifrån alltid det finns plats på t.ex. Huskorsets drömteater Backa.
Och långt ifrån alla regissörer är drömregissörer.
Och beggars can´t be choosers.
Och yadayada.

Men.
Jag fick just en prima idé.
What if jag skulle ta kontakt med några regissörer/teaterchefer/ producenter som jag tycker har gjort CRAP - och uttrycka min samarbetsvilja? I vanliga fall tar jag ju enbart kontakt med de vars arbete jag beundrar. De som jag tycker är träiga tycker givetvis inte själva att det de gjort är crap. De har bara en annan syn på vad som är viktigt att berätta på teater eller film.
Att skilja så tydligt på konstnärskap och person skulle vara enormt intressant. Jag tror att det skulle vara så fruktansvärt utvecklande. Förutsatt att den här människan skulle vara öppen för det och så pass trygg i sin egen konstnärliga övertygelse att hon/han skulle gilla att stånga den mot min för att se om den håller. På samma sätt som jag vill se om min håller. Jag är så vansinnigt styv i korken när det kommer till min teatersyn, det skulle vara nyttigt för mig att runka omkull den lite, tänker jag.

Jag går igång som fan på det här, det är i konflikterna, sprickorna, krockarna, skaven allt händer, det har jag tjatat om förut. Det känns som om det skulle vara befriande att börja ett samarbete med en människa på den nivån:
”Jag tycker du gör crap, du tycker jag är en jobbig & tråkig skådis, men nu ska vi jobba ihop och se vad fan vi kan gräva fram hos varandra att berätta den här historien med.”

Typ.
Att börja med en respekt för varandras konstnärliga verktygslåda, men tycka att den andre knappt ens har tomtar på loftet – och båda vet om det. Skitkul!

Det här är förstås inte helt okomplicerat. Jag - och även regissören givetvis - använder mina känslor och erfarenheter, min stolthet, min självkänsla som verktyg i mitt yrke. Det är ju därför det är så känsligt och svårt att konkretisera ibland när det uppstår konflikter: Har jag valt utifrån min min sårade stolthet och bristande självkänsla eller har jag gjort ett genomtänkt konstnärligt val? Det är inte säkert att jag själv kan se skillnaden och det är inte lätt att få det påpekat av en vars teatersyn man inte sympatiserar med.
Till yttermera visso är regissören den som bestämmer i slutändan, och även den som har helheten i skallen. Det är inte något jämställt läge från början. Jag kommer ju att få ge mig om det blir riktigt skarpt läge. Jag är ju ingen Börje liksom. Jag vet vad som gäller.
Men jag är rätt envis.

Så kom an alla regissörer/teaterchefer/producenter som föraktar mig! Jag är ledig i höst!

onsdag 25 mars 2009

Det är bra med premisser

Islandshästen är Norrlänning från början (från Sundsvall minsann).
Hon älskar män. Nå, det gör väl även jag, dock är hon lite mer verbal i ämnet och också mer...pragmatisk.
Hon är svag för det norrländska idiomet - men hon är också alldeles extra förtjust i mörka män, gärna av sydeuropeiskt eller persiskt ursprung.
Hennes drömman är följaktligen Ibrahim Baylan.

"Han är från Norrland! OCH Turkiet!"

måndag 23 mars 2009

Turné till Ånge * nu med länk!



Vi lirar i morgon 09.30, men käka bör man och en öl kan man behöva innan man går till sitt lilla uschliga rum. På Hotell Mittlandia gör vi allt för att trivas.
Enligt Duschen ska vi köpa trisslotter i morgon, för i Ånge vinner man.
Fan tro't sa Relling.

Love was in the air

Tillbaka i Fimbulstan. Snöyra och slask samtidigt. Oh yeah.

I Göteborg var det ganska fint väder i morse, jag tog 8.30-flyget från Landvetter. Filmstjärnan och barna skjutsade mig och for sedan vidare till skola och dagis.
Jag hade puckopackat min bok i resväskan och följaktligen inget att läsa på planet. Därför stod jag och glodde på de med komplett meningslöshet fyllda tidningshyllorna i Pressbyrån alldeles för länge innan jag till slut köpte en kvällstidning med korsordsbilaga, kom sist till gaten där gatedamen ropade åt mig på tjugo meters håll: "Är det Tove?" medan jag blev kroppsvisiterad. Men sist till gaten betyder sist in i transferbussen betyder först ut betyder bäst plats på planet.

När det lyft gjorde planet skarp gir norrut - och plötsligt såg jag hela Göteborg ligga och päsa i solen: Johanneberg, Älvsborgsbron, Läppstiftet, Gasklockan, Ullevi.
Jag följde Göta Älv med blicken, letade upp E20 som visade vägen via Partille ända fram till Jonsered...och där! Där låg vårt lilla hus och glänste med taket! Jag såg det! Jag såg vårt hus! Jag har sedan barnsben drömt om att kunna orientera blicken uppe i luften i hoods som jag känner. Har aldrig hänt. Jo, jag har ju sett Stockholms skyline på långt håll, Manhattan (vilket var coolt) och spottat E6:an och en gång en specifik lada med karaktäristiska fönster utanför Ängelholm när jag flög därifrån, men aldrig såhär!
Jag såg Sexåringens skola där jag visste att han satt, träden som Lillkillens dagis ligger bakom och tänkte att Filmstjärnan nog kommit hem vid det här laget och gått och lagt sig igen, under det där fina glittrande taket.

Lustigt förresten att det glittrade.
Det är av tegel och rätt algigt.
Det kanske var blött.

lördag 21 mars 2009

Kott-race i bäcken



Huskorset förklarar härmed grillsäsongen invigd! Pscht!(ölburk som öppnas)



Vi fuskar med Caj Ps. Men när man grävt bort kirskål som jag gjort idag är allt tillåtet.
Putell på ev, gvevav å bavonev!

My kind of feminism


Jag har lördagsmorgon med supergiadan och ongarna. Filmstjärnan sover, det kan han behöva, han ska jobba idag.
Detta lilla hus. Detta hem, denna familj som är min.
I Sundsvall är det livet satt på paus, när jag kommer hem har det fortsatt som vanligt utan mig. Det är ingenting mindre än un-der-bart. De är inte beroende av mig. När barna ropar på mig säger de "Pappa! Papp...Mamma!" Om inte det är ett kvitto åt Filmstjärnan så vet inte jag.
Jag var av trötthet och tradition och oeftertänksamhet förblindad och trodde jag var nödvändig - trots att vi alltid för ett samtal om vårt liv, vår samvaro, jämställdhet, yadyada. Mönstren sitter djupt som fan. THA MOM liksom. Den oundgängliga. Det är jag inte. Och jag säger det igen: Det är en obeskrivlig lättnad.

I höstas.
November. Mörkt. Grått.
Jag höll efter nästan tre år av hus & hem & ongar & äktenskap på att gå upp i limningen. Jag begrep det inte, men så var det. Eller kanske att jag begrep, men jag hade inte möjligt att ta in det, av ren självbevarelsedrift. Då ringer det en klok och fantastisk ung man, regissör och kompis - som ni känner som Luke Skywalker - och säger "Jag vet ju att du har familj och ni bor i Göteborg, men jag tänker att det måste ju vara ditt beslut. Vill du vara med?"
Solen bröt igenom molnen.

Jag vet att detta i princip går stick i stäv med en av mina viktigaste livsregler: Att inte definiera mitt jag efter det jag arbetar med. Något som också är självbevarelsedrift. Jag kan inte, får inte, vill inte låta mitt välbefinnande vara beroende av huruvida regissörer/teaterchefer/producenter/whoever vill jobba med mig eller inte, då går jag sönder. Jag måste bygga mitt liv på något jag själv råder över: Min älskade, mina barn, vårt hus, vårt liv tillsammans. En bonus jag lagt märke till är att jag i och med detta blir en bättre skådespelare.
För att jag slipper lägga tid och kraft på hur andra uppfattar mig.

En passus bara:
Flera bloggare (Another Cyborgmanifesto, m.fl. jag hinner inte leta upp alla länkar nu eftersom Lillkillen är jävligt trött på att jag bara "skjiver på datojn") skriver (väldigt bra) om sin ovilja att skaffa barn för att de inte vill definieras som ett "Vessel of Life". Jag förstår dem. Verkligen. Men då är vi där igen: Vem tillåter du att definiera vem och vad du är?
Beträffande feminism är det att att välja den breda vägen. Att välja bort barn besparar en den feministiska kampen som följer med dem. Det förbryllar mig, för konflikträdsla är sannerligen inte ordet jag skulle använda för att beskriva dessa bloggar. Effekten blir den motsatta, man tar liksom ändå spjärn mot mossiga patriarkaliska strukturer fast man söker ett nytt sätt att definiera sitt varande.
Kom igen brudar! Vi behöver er, vi som redan är morsor! Och farsor med, för den delen.

Tillbaka till nuet:
Icke desto mindre älskar jag mitt arbete och saknade det gruvligt. Min blogg och kontakten med andra bloggare var och är sannerligen en räddningsplanka. Jag älskar min familj gränslöst, men när de var det enda jag hade att förhålla mig till i livet hade jag inte möjlighet att se min lycka. Jag hade aldrig fått längta efter mina barn, de var alltid tillgängliga. Det har jag fått nu.
Jag är i Sundsvall och tankar, kan man säga. Tankar fullt.

torsdag 19 mars 2009

Resan inåt (eller hur var den där lökiga SJ-sloganen?)

video
Jag trängs med fem damer som alla vill gå och lägga sig först (trots att jag faktiskt var först in i hytten). Det är för komiskt! Vad är det med folk? Vad hände med en (eller möjligtvis två) i taget i tur och ordning? Överst först? Haha.
Bonusinfo: Hon som bråttom, bråttom och nödvändigt skulle in och lägga sig först ligger nu och läser den omistliga publikationen Kupé. Själv bloggar jag, hrm-hrm.
Godnatt. Jag planerar vakna när vi passerar Jonsered.

Jag längtar hem til Götteborg

Vet ni vad Senkaku-öarna i östkinesiska havet kallas?

Rislagen.

Vad tror ni, ska jag skicka in till Sture Hegerfors på GP? Eller Andesson & Läling, den där tecknade rutan på baksidan. Man kanske kan bli begåvad med ett "Tipstack till Huskorset from Hell". Det vore nåt för cv:t. Och helt oförtjänt dessutom eftersom det var Tanders från början. Vi drack öl och lekte Jag-har-en-etta och ordet "ris-lag" kom. Jag menade att det var de asiatiska lagen i VM och OS som kallades så men då sa han att "nej, det är den kinesiska skärgården" och att han hade "skaffat ett himla fint ställe i Rislagen". Jag lade mig givetvis omedelbart platt.

Och ikväll får jag fara hem igen över helgen. Käraste killarna, vad jag längtar!

onsdag 18 mars 2009

Före föreställning, på turné i Timrå



Det tar en stund att bli marsipantårta. Duschen på Parkgatan hjälper till med håret.
I logen bredvid nynnar TandersRudolf med röda mulen. Funny Bones är klar sedan länge. Han fixar kaffet.
I could get used to this.

tisdag 17 mars 2009

Och hemma i Jonsered har Filmstjärnan skaffat oss en roterande kompost

video

Mycket hat på bloggarna idag

Godiva: Ett tungt, svårt, ilsket och sorgligt hat.
Anders Med En Kniv: Ett på gränsen till galenskap utmattat hat.
Snokis: Ett inredningsrelaterat hat.

Ett hallon i denna malörtsbägare är dock att Kalle med skägget tillbaka med en ny serie om Henning Sjöström! Hurra! Han länkar även vidare till sin formidabla inläggs-serie som behandlade nämnda advokats memoarer. Läs och få kvällens garv.

MEN HUR SVÅRT KAN DET VARA att komma ihåg att inte pressa lime när man har småsår på fingrarna?




Kanske den viktigaste omröstningen någonsin

Blongest eller Blångest.
Hur ska det stavas?
Rösta till höger.

Vilket raffel!
Blogg-raffel.
Braffel.

Alltid nåt, sa Fan när han kom till Åmål

Jo, det var ju det där med sonetterna.
Det rann till igen nu häromdagen när vi satte igång på allvar med en sopp-teaterföreställning som Tanders och Duschen på Parkgatan ska spela tillsammans fram i april (De hava haft godheten att fråga om jag ville vara med, något jag nödgades tacka nej till eftersom jag vill åka hem till mina barn och min man ibland också, vilket ledde till att jag omformulerades till någon form av regissör för spektaklet. Kul!).
Vi har kommit fram till "ensamhet" som tema och igår slog det mig att omöjlig kärlek nog är jävligt ensam. Och då blev det en sonett som ni kan få, eftersom jag ju lovade er en, en gång för ett tag sedan.
Ni är så goda att ösa lovord över den, för jag har svettats lite över att lägga ut här. Here goes:
Ej Amors pil men dock hans vassa klor
Förbjuden kärlek runt i kroppen flamma
Ett vidrigt tragikomiskt melodramma
Det är min hemlighet så djup och stor

För längesen med sinnet tungt jag svor
Att armarna skall hänga overksamma
Ge upp, det är det enda, fan anamma
När kärleken är hustru till min bror

Jag sparar dig i hjärtats minsta prång
Två ljusa ögon får du ej tillbaka
En doft som dröjer kvar uti mitt bröst

Jag klamrar fast vid hoppet att en gång
på denna jord ska jag ha slutat skaka
när som jag står för tätt inpå din röst

söndag 15 mars 2009

Sunday night with the 80´s

Utan inbördes ordning i en enda röra och fler ändå :



Jag har det så bra som den grå katten.
Ingen vanlig ångest, bara blongest/blångest (Vilket ska det vara, vänner? Poll! Poll! Kolla till höger!) och lite hemlängtan då och då.
Jag har bara inte haft något jag vill skriva om.

Så...man måste ju börja någonstans:
Har hängt med den i allt förtjusande Tanders i helgen (Duschen på Parkgatan reste med syster till hufvudstaden, annars är vi en tajt trio vid det här laget.). I fredags såg vi Persepolis, en fantastisk animerad film om en iransk flickas uppväxt, baserad på serieromanen med samma namn. Se!

Igår satt vi i över sex timmar, efter melodifestivalen, med varsin BIB och Spotify! Och äntligen fick jag, min datortekniska idiot, reda på hur man gör en spellista. Jaja, skratta ni. Det bjuder jag på. Jag var en blandbandens okrönta drottning i Ängelholm under minst ett halvt decennium. Those were the days.

Vi började med schlager, gick igenom alla alla alla år, letade på wikipedia och flabbade. Det blev tidernas bästa schlagerlista, I tell you! Ingen jevvla Ledin inte. Förutom att Teach-In och Bana Bana inte fanns på Spotify. Därefter fortsatte vi med country och random favoritlåtar, pratade, rökte lite vid franska balkongen och när klockan var halv fem lullade han hem.

Idag haver vi stadspromenerat oss av med den lätta bakfyllan samt tittat på Singing in the Rain som jag älskar och han aldrig sett. Perfect match.

Nu sitter jag med en fuckin-fab-spellista från min tonårstid och diggar.
Wish you were here.

onsdag 11 mars 2009

Film är bäst i hjärnan *uppdaterad

I natt har jag drömt igen. Tyvärr inget om er den här gången, kära bloggvänner. Utan om reella saker. Lejon och tigrar som skulle med till jobbet. De var Luke Skywalkers - som själv ser ut som ett lejon på sätt och vis. Han och lejonet låg och gosade i min soffa där jag bodde i ett brownstonehus i NY med min familj. Båda kattdjuren var drogade till en slags loj mysighet, men farligheten låg och lurade under ytan.

Oh well. Idag ska vi spela dubbla shower samt kolla på ett soppteater-genrep.

Uppdatering:
* Visst ja, Duschen på Parkgatan gjorde mig uppmärksam på att det ju var en skitsnygg, vältränad och mörkknollrig dvärg med också. Micke eller Mikael hette han och var utländsk skådespelare.

måndag 9 mars 2009

Värsta presenten *uppdaterad

Sitter på tåget mot Sundsvall och har inget särskilt att göra.
Då hittar jag det här.
Nu ska jag ha kul!

*En kvart senare: Jag har sketakul! Ladda ner och läs pronto!

Grav pensiovarning



Vi har donat i trädgården idag. Det knoppas. Med sorg i hjärtat konstaterar jag att jag inte får någon trädgårdsvår i år.
Kaffe och bulle i växthuset. Snart går tåget mot Norrland.

Kunde blitt en haiku det här. Om jag haft tid.

söndag 8 mars 2009

8 mars, internationella kvinnodagen

De sa på radion att Barbiedockan fyller femtio i morgon.

Always keepin´ it real * uppdaterad

Elin skriver om ärlighet och förlåtelse och Brad Blanton, amerikansk psykoterapeut som formulerat något han kallar the radical honesty theory. Han var hos Skavlan och pläderade häromkvällen. Teorin går ut på att man ska vara totalärlig, hela tiden, om allt i alla situationer och relationer. BS, om ni frågar mig.
Men Huskorset går igång. Många går igång. Det är redan ett gäng som engagerat kommenterat hennes inlägg. Jag skrev en kommentar lång som ett ösregn och när jag klickade iväg den tyckte jag att den var ett eget inlägg. Så varsågoda:

Moi, jag håller icke med Blanton. Den totala ärligheten tror jag visserligen är nödvändig, men i en enda relation: Den man har med sig själv. Med andra människor tar man stora risker med total ärlighet. Risker att såra för djupt, förstöra mer än man sedan kan hela. Förlåtelse är en tung process att genomföra och det tycks mig som om Blantons ärlighet-intill-idioti-filosofi förutsätter - kräver - förlåtelsen som ett verktyg i relationen. Där är han ute och cyklar till Koppom. Förlåtelse är absolut ett vackert och kraftfullt verktyg, men den kan bara ges av kärlek och fri vilja. Däri består dess underbarhet och läkande kraft.

Att bli tänd på andra är ju självklart att man blir, believe me som lever monogamt sedan 12 år. Det är en del av livet, underbart, flirtigt, man lever upp och tar med det hem. Det ingen fara. Men varför liksom, ska jag berätta för min man om jag blir kåt på någon annan om jag inte har några planer att vara otrogen? Jag vill inte veta när han blir kåt på någon annan - det riskerar dessutom paja min framtida relation till den personen om jag skulle få en sådan. Det är väl bara toppen för honom och jag kan räkna med att detta goda kommer mig till del. Men om någon av oss plötsligt skulle inse att vi faktiskt har planer på att vänstra är det en annan femma. Då måste vi verkligen snacka. Och då inte om att vi är kåta på någon annan utan om vad som är kajko i vår relation. Det är tillit, för mig.

Där kommer den nödvändiga, totala ärligheten in: Jag måste vara så brutalärlig mot mig själv att jag inser vart mina handlingar kommer att leda. Jag måste se och bekräfta min vilja att ha sex med den här andra människan. Först då får jag möjlighet att betänka konsekvenserna: Vad kostar mig det ligget? Är det värt det? Jag kan stolt säga att jag aldrig svarat ja på den frågan. Åtrån till den andra personen består naturligtvis, den försvinner inte som genom ett trollslag. Den är den ljuvaste av pinor tills den ebbar ut av näringsbrist (i bästa fall övergår den i varm och fin vänskap). Och jösses, så stärkt jag går ur den skärselden, hem till min älskade utvalde.

*Uppdatering:
Elins svar: "Huskorset: Åh, vad spännande. Jag har aldrig haft en 12 år lång monogam relation (jag har aldrig varit monogam i en relation överhuvudtaget) och det är intressant med ditt perspektiv. Jag förstår att uttalandet av attraktion mot andra kan skada relationen mer än att den stärks, men jag tycker Blantons tanke om att det borde vara möjlig är väldigt intressant. Sedan undrar jag varför du automatiskt tror att det vore något riktigt fel i er relation om någon av er skulle trilla dit för attraktionen. Skulle det förändra hur mycket du älskar honom?"
Det är inte per automatik, det är en överenskommelse oss emellan. En tillitsfråga, alltså. Jag skulle givetvis fortsätta älska, och det tror jag att han också skulle. Men vår tillit till varandra skulle vara svår att helt reparera, tror jag/vi.
Det handlar om att vi har kommit överens om hur vi vill leva, under vilka premisser just vårt samliv ska fungera. Vi har valt varandra och vill ha varandra. Nu. Ingen av oss vet eller kan lova något om framtiden, men vi vill att vi ska vilja ha varandra i ett sedan också. Och om den önskan ska infrias får vi jobba på det, på flera plan - bl.a. t.ex. genom att inte ha sex med andra. Flirta - jajamen! Uppmuntras storligen! I vårt yrke får man ju dessutom prova på att hångla och "ha (fusk-)sex" med andra stundtals. Det är ju aldrig särskilt hotta situationer det där, och oftast märker man att gräset inte var så där grönt, de där läpparna var inte så mjuka som de såg ut och tungan var alldeles för blöt, osv.
Det är ju inte så att jag inte ser när han tycker att någon annan är läcker och han fattar nog när jag blir bedårad också. Jag kan gilla att se honom flirta eftersom jag vet att det ändå är vi. Men jag vill inte ha nedkört i halsen att han skakar av kättja inför en annan person så att han inte vet vart han ska ta vägen. Den striden måste han ta själv, med sig själv.

Med äktenskap, barn, hus etc, "Projekt Familj", följer ett ansvar - jag vet att det låter torrt, men det känns inte så. Det är kul, och en oerhörd styrka och kraft och kärlek i det.

lördag 7 mars 2009

Filmstjärna, råbiff och pilsner.



Sämre har jag haft det.
I väskan ligger premiärbiljetter. Det är Darth Vader m.fl. som ska spela I väntan på Godot.

Nakendemokrati



Mrs Li skriver så målande om Badhusbesök. Jag längtar plötsligt häftigt till sommaren.

Till Saltholmens Kallbadhus.
Jag formligen älskar Saltholmens Kallbadhus.

Har ni varit där någon gång? Det är inget speciellt med det. Ribbans i Malmö smäller högre med sina faciliteter och sin sandstrand, men Saltholmens Kallbadhus finns i Göteborg och med den fördelen kan i min bok icke Ribban tävla.
Det finns en herr- och en damavdelning. Nästan alla sorter, alla smaker, alla klasser kommer dit. Det är lustigt, men ett intresserat och hyfsat tränat öga kan med förhållandevis stor ackuratess skilja på baronessa och hygientekniker. Nästan alla säger jag, för jag har först på senare år då och då sett folk där med invandrarbakgrund. Men det kommer, mer och mer.
Ingen skäms för sig, alla är nakna, alla är av samma kön (utom kanske några småknattar). Kallbadhusens sociala, humanistiska och demokratiska funktion kan inte nog överskattas, tycks det mig.

Om någon trodde att en normalmänniskokroppen liknar de kroppar man ser i glassig press så kan de glo så ögonen trillar ur sina hålor på den rika palett av fysiologier som där bjuds.
Om någon (läs Huskorset själv) trodde att sträng intimfrisering är en sak för folk under 30 så får de lära sig att icke sa Nicke.
Om någon trodde att svensken per definition är pryd så får de sina fiskar varma. Herreje, vad här fläks!

En gång såg jag en skinntorr, bränd-pepparkake-brun dam i nittioårsåldern med en synnerligen välbarberad grå tofs mellan benen. Hon hade nylagt hår på huvudet också, käpp, rottingväska, solhatt, en knallrosa, fluffig handduk på armen, naken för övrigt.
Hennes kropp drömmer jag om: Benig men kurvig, med en flerbarnafödslekula på mitten, erfaren, höftben och skulderblad stack ut, brösten var platta och långa och hade verkligen kunnat rullas ihop med en sådan där gammal nyckel-konservöppnare som man brukar skoja om och blygdläpparna hängde vid...näe, inte knäna - men hängde ut på vädring gjorde de.
Stilig hållning hade hon. Och jävlar vad hon skulle bada.
Så´n vill man bli om man blir nittio.
Plus knipövningarna, då.

fredag 6 mars 2009

Jag frågade Filmstjärnan varför han gick och nynnade på den där gamla smörballaden...

Fredagsmys!



Mitt nya knark



Den senaste helaftonsföreställningen som Filmstjärnan medverkade i flöt fram på toner från fingrarna och själen på en kille som heter Andreas Kullberg. På slutfesten i lördags hade någon förutseende människa ställt in ett piano i festlokalen.
Han spelade.
Han är magisk.
Han har sin musik i hela kroppen.
Han har en fullkomligt trollbindande scenpersonlighet.

Huskorset var lite bladig och gastade "Grammis inom tre år!" åt vem som ville höra på. Men jag står vid mitt ord. Bara han blir lite mer allmänt bekant. Och släpper sin jädra skiva nån jädra gång.

Sedan i lördags är jag inne hos honom på myspace minst en gång om dagen och har inga planer på att någonsin sluta. "Tell me why". Vilken låt! För att inte tala om" I am yours". Och då är ändå inte den låten med som, i mitt tycke, är den mest totalcharmiga Spencer Davis Group-doftande soul-pop-rock-rökare jag hört i hela mitt liv sedan...hrm...Spencer Davis själva härjade på topplistorna (låten var med i föreställningen).

Han finns på Ubetoo här och på Myspace här.

Det står att han är osignad. Det är fullkomligt obegripligt. Men han säger att skivan kommer snart. Jag väntar med spänning.

torsdag 5 mars 2009

test pga urkukning *uppdaterad

Jag ser inte min blogg. Försåvitt jag inte går ned till arkiv och klickar.

Malinka hade samma problem för en tid sedan.
Orka skriva ett mail till blogspot.
Nu får vi se om det här blitt nåt.

Jag är hemma i Jonsered igen. Skåne är förföriskt.

Uppdatering:
*Det ordnade sig med ett nytt inlägg, om någon får samma problem.

onsdag 4 mars 2009

Huskorset - bättre än bio

Skyldig.

Det var jag som drömde om Figge.
Han sjösatte jordens baluns häromnatten, i en dröm jag hade. Lurade alla bloggarbekantskaper iväg till en dansk party-ö (?), där allt blev ett sjöslag av fest , fylla och skandaler. Romerska bad, stora färgglada ballonger, fladdrande tyger, lättklädda dansande människor, alkohol, musik och extas. Folk hade sex när dom dansade isdans, bl.a. Den nivån. En orgie. Det var så jävla kul, och han/hans fotografer filmade alltihop till årets bästa reklamfilm för nåt spritmärke. Figge tjänade grova stålar och jag...var med om en massa kul och trevliga saker, hm.

Minns ni det här? Så har jag det. Rätt kul om nätterna.

'Titta barn! Snödroppar! Titta på dom så tar jag ett kort!'

video

...och mycket riktigt, Sexåringen drog ner brallorna och visade rumpan. Det bliver icke duvungar av uggleägg.

Vi är och hälsar på min pappa i Skåne lite.
I Sundsvall är det två decimeter snö.

tisdag 3 mars 2009

Huskorset suger ut det göttaste av två världar

Sundsvall är folkhögskola-all-over-again, bara med mer pengar och mindre intriger.
Vi är utlämnade åt varandra om vi vill umgås med andra människor.
Vi spelar en föreställning eller två.
Vi fikar.
Vi orkar inte laga mat och äter ute.
Vi tar en öl. Eller två. Eller tre.
Vi hyr en film.
Vi är bakis ihop.

Jonsered är Projekt Familj.
Vi har vaknattsstök.
Vi har barnstök.
Vi har vardagsmorgonstök.
Vi har helgträdgårdsstök.
Vi har allmänt hushållsstök.
Vi har äktenskapsstök.

Jag är så lyckligt lottad att jag borde spela på travet.