torsdag 27 december 2007

Tillbaka i Sveriges Framstjärt

I natt bor vi på hotell.
I morgon i paradiset på jorden.

Hmm...det blir det vi får se:
Femåringen gråter och längtar redan hem. Det finns ingen mysbelysning på rummet. Nix vattenkokare. Inget skumbad. Bara två karameller när vi är fyra stycken.
Däremot GT (inte pappersvarianten) och "Studentenfutter".
Jag har sovit max fyra timmar per natt sedan jag minns inte när. Jag har slitit halva dan med "förflytt" och två ongar i hasorna.
Ikväll har jag, sedan de somnat, brottats med hotellets jävla kukinternet. Nu funkar det. Men jag kan inte kolla min mail. Varning för dröjsmål i framtida inläggsleveranser, vem vet när vi får bredband.
Filmstjärnan
jobbar delad dag, d.v.s. både dag och kväll, d.v.s. han kom just hit och jag har inte hunnit ringa min sjuka Pappa idag, däremot har jag tänkt på honom. En hel del.

Vårt hem står i lådor i gamla vardagsrummet, packat av Packmäster och hans bror, och i morgon tar de med sig två till och börjar kånka och köra mot
"Jonsered! Jo-jo-jo-jo-jo-jo-jo-Jonsered! " (mel. Hooray for Hollywood)

Till nyår åker vi till Källstorp i Skåne och besöker min far på vägen.
Jag vet att det kommer tusen saker till veckan därpå, men jag orkar inte tänka på det.

Och alltalltallt ovan - utom Pappa - är lyxproblem.


Här finns det tyska pengar att tjäna

"We´re now entering Persbrandtland"
sa Filmstjärnan när vi körde in mot Jakobsberg. Vi skulle hälsa på underbara Kusin M (plus far och bror) som, precis som Micke P, är barnfödda i just "Jakan". Kusin P har bl.a. haft hans mamma som lärare, och liknande små historier som de och det övriga folket i Jakobsberg sitter på.

Då slog det mig - en themepark, kanske?! Rundturer i Jakobsberg, upp på Söderhöjden, med ingående kartor: "...där fick han sin allra första fylla på fesljummen mellanöl - här är burken", "...här tog han sina första balettsprång...", "Det här hålet i dörren till muggen på restaurang Dolphin blev till när...", ja, ni fattar.
För barnen - en studsmatta nedanför lektornet "Måsen", som man givetvis ska hoppa av så fort som möjligt. Snabbast får en Gunvald-T-shirt. Och så "the Mikey Ride": Snurra 200 varv nere på Allmogeplatsen, dra en lina och hoppa på pendeln mot Bålsta utan biljett.

Fler förslag?

måndag 24 december 2007

Livet går vidare

Släkt, sillsallad, köttbullar & knäck. Filmstjärnan var tomte från Rovanjemi som på sjungande finlandsvenska meddelade att han skulle via Vallentuna innan han for till Nordpolen - för det låg så bra till på vägen. Femåringen blev förbannad över en julklapp och euforisk över en annan. Lillkillen blev trött på paket och vägrade till sist öppna fler. Han satt istället och sög på en huvudvärksblinkande och illsnurrande mojäng med ett katatoniskt uttryck i ögonen.

Jag drog mig undan till bloggosfären för en stunds lugn och ro innan vi går på julbord igen, följt av julkalender och den omistlige Karl-Bertil. Ser på klockan nu och inser att jag får skyffla Jansson i ett huj om jag ska hinna. Jag gifte mig med Filmstjärnan till stor del tack vare hans Jansson.

K meddelar att tilståndet är oförändrat, men diagnosen är ännu ej ställd. Hon är full av tillförsikt, den rara människan som älskar min far.

Tänk att det blev jul i alla fall.


Man kan tro att jag blitt kristdemokrat

En välsignelse det i sanning är med god, klok och kär familj och släkt när världen vacklar omkring en, eller snarare i andra änden av landet. K och jag har sms:at till varandra under kvällen och kan kanske sova ändå, i natt. Men det är inte utan att jag "grubblar, fast ej det lär båta, över en underlig gåta."

La Nizzo

par Victorio Rydmonto, in transpiranto par Ludoviko Hagwaldo

Fimbulnoktürn' hat strong klimat,
asterix funkas et brassas.
Tutti slafas in isolat
tief in las missinassas.
Lunan traskas la rutt sordin',
snoj lajt' in blanko sür la pin',
dito sür baldakino.
Nizz' ist nur piggelino.

söndag 23 december 2007

Natten är dagens mor

Fick ett samtal från K mitt i kusinkalas, pyssel och granklädning.
Ska man verkligen blogga om sån´t här? Jag vet inte, jag gör det ändå.
Och det är rött, för det skriver jag ingen annanstans. Även om Barlach tycker det är fult;)

Det verkar som om Pappa har myolom, en form av leukemi. Cancer, alltså.
Har vi inte haft nog av det i den här familjen?

Nu är det jul igen

Två år på raken har följande skett: Familjen ska fara på ferie och jag har kommit ihåg varenda pinal till både barna, mig själv och hushållet (inkluderat sommarapotek, kryddskåp och påminnelse till Filmstjärnan om hans specialsalva.) Vid framkomst inser jag att min egen packning står kvar i hallen i Göteborg. Hygienartiklar, skor och kläder - utom de jag går och står i. Jag förstår varför jag är så sur ibland och känner mig bortglömd, förbisedd och obekräftad. På ytan ett ego, inuti sätter jag mig själv sist. Därav martyrskapet, för någon måtta och balans får det ju vara.

Riktigt så illa gick det inte när vi igår for till Täby ("Stan på landet") för att fira jul. Förbättringen bestod i att den här gången blev Femåringens väska kvar i hallen. Med alla kläder och den nödvändiga tomtedressen i.

Det är verkligen jättemysigt i Täby Centrum på lilljulafton:
En mamma skrek: "Stanna! Stanna! Stanna!" åt sin unge - som inte stannade - varpå mamman tog med en hand tag bakifrån i sin sons huvud, så att pek-och ringfinger krokade fast under ögonbrynsbenen på pojken, och drog bakåt och skrek "Stanna!" en gång till, för säkerhets skull.
Filmstjärnan och jag tittade på varandra, först med höjda ögonbryn, men sedan kom vi på bättre tankar. Vi vet alla hur ungar vara, och Filmstjärnan tyckte det var ett innovativt ställe att grabba sin unge: "Vilket bra tag hon fick!"
Vi köpte lite kläder till Femåringen, men någon tomtemysdress stod icke att uppbringa på hela jävla bygget, dock en tomteluva (som vi köpte men som han vägrar ens prova), och Lillkillen pinkade utanför blöjan. Tror ni vi hade några extra med?

Väl hemkomna fick vi smaka på julskinkan med apotekssenap på vörtbröd och julmust till.
Snart är huset fullt av folk. Nu är det som det ska vara: Alldeles, alldeles underbart.

En riktigt God Jul önskar jag er.

fredag 21 december 2007

Att köpa sig lycklig på morgonkvisten

Klockan 09.07 skrevs köpebrev på, nycklar mottogs och pengar flög som ettor och nollor genom luft och koppartråd.
Nu har vi ett hus.
Jag känner mig avgjort lyckligare än förut. Det har att göra med köpeskillingens storlek i direkt proportion till vad man personligen egentligen har råd med. Köper man något man de facto vet att man inte har pengar till (utan måste låna) så infinner sig ett litet adrenalinrus (inte så mycket, man har ju kollat att man har till räntorna, men några tre miljoner har man ju inte) som ökar det allmänna välbefinnandet. Sic!

Men eftersom Thaliiiia inte tar hänsyn till skitsaker som att folk byter liv, fick Filmstjärnan hastas till repetition och jag fick åka ensam till paradiset på jorden, med fyra flyttlådor.

"Det får plats en till. Jag bestämmer det!"

fräste jag åt honom i morse när jag bar lådor från källaren som han packade in i bilen.

Donade lite i kåken, så den inte känner sig så ensam i jul. Det står några gamla tyska tomtar på spiselkransen, orkidéer i fönstren och en ost i kylen. På eftermiddagen hämtade jag killarna på dagis och Filmstjärnan vid teatern och vi åkte ut till huset. Femåringen ville bara sitta på golvet i sitt (helt kala) rum och läsa Bamse. Lillkillen sprang runtrunt och snackade sin lingo med hög röst för att det ekade så roligt. Filmstjärnan ville inte att advents-elljusstakarna skulle vara tända när vi är borta över jul. Det är ju trots allt ett trähus.
Middag åts på Safir, den lokala restaurangen. Vh1 spelade örhängen från min ungdom och jag tog Capricciosa och en tjeckisk öl jag gillar.

Det blir bra, det här.

8 1/2 timme kvar...

...tills köpet av det lilla rara huset finalizas och vi får tillträde över tröskeln och kan tända brasa i spisen och gå barfota på trägolvet och mysa med värmeljus och filt i växthuset och sitta på trappen och dricka morgonkaffe och andas in den friska lantluften och bygga fördämningar i bäcken och halka på den såphala lilla träbron och frysa om fötterna på ovanvåningen - man sparar ju på värmen i eget bo - och upptäcka vilka trappsteg som knakar värst i trappan upp till ovanvåningen och ha ångest över reporäntan och elpriserna och vafan?ingickinteTCM? och bredbandsjäveluppkopplingen och ska Lillkillen få dagisplats? och sophämtning och sotning och lövräfsning och gräsklippning och rabattfadäser (när man rycker upp fel) och äppelomhändertagning och fasadskrapning samt dito-målande och...det blirbradetblirbradetblirbraaaaaaaaaa.

torsdag 20 december 2007

Jag kan stava till eksem.

Men det ser så tråkigt ut. Trååååkigt.
Eksem. Grå korridor, skolsköterska, lukt av desinfektion, genans.
Exem. En spännande, halvovanlig åkomma - något att förgylla ett blogginlägg med.
Ville bara säga det, eftersom jag själv är lite av en stava-rätt-då-för-i-helvete-petimeter.

Moluskerna kommer

Det är tydligen ingenting farligt med dessa små rackare, förutom att de triggar igång exem om man har minsta fallenhet för sådant. Det har Femåringen. Sån´t som kliar. De otrevliga små plopparna sitter såklart kring snoppen samt däromkring angränsande regioner och triggar allt vad de kan. Pungsmörj är numera en daglig del av hygienen. Det blir så frasigt annars.

Till Julkaffet i söndags kom en familj från kooperativet. Femåringen pratade en stund med mamman som han ju känner, och berättade vitt och brett om sin nya åkomma. Han ville visa, men det lyckades vi avstyra. Då tittade han under lugg, leende på mamman och sa inbjudande:

"Jag har väldigt rafsig pung."

Min kära Malin...

...har numera sin blogg här.

onsdag 19 december 2007

Nu har jag också gjort det



Bättre en femhundring i Awassa än två på BR Faetter i Nordstan (som häromdagen).
Och ändå vill jag åt båda för en riktigt God Jul.
(tack till Godiva och Mats för lån av bild)

Oj. (paus) Ja, det är bara att tugga i sig.

Jag är uppe och slarvar mitt i natten. Ett fylle-inlägg.
Det var Sing Star - på lokal - och en massa ungdomar och fruktansvärt kul.
Jag sjöng låtar som jag kände igen:
"I´ts raining men"
"Born to be wild"
och
"I will Survive"

Tror ni jag kan visa mig på stan igen? Jävla tur att vi flyttar till Jonsered.

tisdag 18 december 2007

Det är mycket nu

Jag skriver listor över listor jag behöver skriva.
Listor över saker som bara måååste göras innan Stockholmsresan till släkt och julfirning.


(Taget med Filmstjärnans telefon, min kamera vill inte vara med sedan Lillkillen hånglade upp mobilen för någon vecka sedan.) Eftersom vi kommer hem igen efter jul cirka sju timmar före herrar Packmästare kommer och stoppar ner oss i lådor och herrar Flyttgubbe kommer och bär bort oss, måste sjuttifjorton saker göras innan fredag.

Idag tog jag en en-och-en-halv-timmes-spurt i Nordstan och köpte julklappar till Femåringen och Lillkillen och alla deras kusiner:


Prutt-slime. Ain´t no christmas without it.

måndag 17 december 2007

Kaksmulor i sängen

Julkaffet i går var ett kaos av kakor och kul, som det brukar, men jag frågar mig (same procedure as every year): Varför i hela helvetet ger vi oss till att städa före ett kalas? Är det bara vi som gör det? Visserligen kunde man sätta potatis under köksbordet och dammråttorna kunde ha svalt någon av de mindre gästerna igår, men i alla fall.
För när fjorton ungar, några tonåringar och fyrtio vuxna har bälgat kaffe & saft och môlat (jättebra göteborgskt ord som jag efter tio års tveksamhet nu anammat) kakor och bullar i fyra timmar ser hemmet ut som om just precis det har hänt.

Farsfabriksregissören
sa en gång apropå städning: "We don´t want clean - we want the impression of clean" och det är kloka ord. Ska tänka på det när det drar ihop sig till julkaffe i nya huset i advent om ett år.

Men FOLK!

"Galen idiot? Ring P1 du också!" sa dom i P3s saligt insomnade Clownen Luktar Bensin för några år sedan, och det står sig.

Idag var det en som tyckte att han hade fina belägg för att homosexuella inte ska få ingå äktenskap. Meningen med äktenskap är ju att skaffa barn, och det kan man bara om man är "hanne & hona" (o, det är så roligt när folk börjar prata med allvarlig röst om människan som ett djur).
"Men", kontrade programledaren, "om en man och en kvinna ingår äktenskap utan att vilja skaffa barn - ska de få det då? "
Nej, det var han inte säker på.
Jag utvecklar:
De som inte kan få barn - ska de tvingas skilja sig?
Homofientligt hittepo-svar: Nej, för det kan de ju inte hjälpa att de inte kan.
Kan en bög hjälpa att han är gillar karlar?
Äktenskapet är till för reproduktion.
Vad hände med tvåsamhet, kärlek, tillhörighet, trygghet, sällskap?

Det var humor på hög men sorglig nivå.

lördag 15 december 2007

Tråkig fundering för alla andra än mig själv

Jag har inbillat mig att jag är anonym här. Vilket är crap. Det är inte svårt att leta reda på mig, (särskilt inte som jag gärna lägger ut ledtrådar till den som verkar nyfiken). Och nu när andra bloggstället ska lägga ner vill jag hellre importera & hänvisa därifrån hit än tvärtom. Egentligen är det inget problem, det är bara det att det har varit lite trevligt att kunna vara undercover. Jag är inte en vidare spännande person. Det är mer kittlande såhär. Det KAN vara nån ball, känd skådis liksom, som bloggar i hemlighet...visst, eller hur: Spännande kändis som bor i Göteborg. Vem fan då skulle det vara? Finns inte. Och TA-DAH, då har ni mig. Jag är vad vi får nöja oss med i Sveriges framstjärt!

Jag trodde Ernst Brunner men det var Virginia Woolf

...i förrgår hos Lotten. Det var pinsamt. Jag var stensäker. Och skrev vitsiga ledtrådar. Huvva.

Golvad av gårdagens nesa
Idéer för dagens är glesa
Det kan vara någon från Asien
...jag är väl ute å cyklar igen
Men det låter lite som...Kina
Oh, Lotten, det här är ljuv pina!
Jag samlar mina styrkor från ingenting
Och drar till med jävla Deng Xiao Ping

skrev jag igår. Så fick jag fnissa lite själv i alla fall.

Men idag är jag fan säker.
Det är Dolly.

Huskorset är lesset i ögat

Den uschliga lilla gratisblaskan jag krönikerar för läggs ner lagom till jul.

Jag tycker det är väldigt tråkigt. Det var roligt
att blogga för dom och roligare ändå att skriva krönikor (för det var betalt). Och jätteroligt att snårskogsräkna hur jag skulle kryssa i på e-kassan när jag fått min krönikeslant och p.g.a. den få mindre pengar att röra mig med än om jag inte jobbat. Det var det jätteroligaste.

Men jag är inte den som är den. Jag tänker fortsätta knarka blogg, jag har ju börjat bra här. Får väl hänvisa hit och sedan i rättvisans namn komma ut och visa Huskorsets sanna jag. Fast så jävla anonym är jag inte, har jag förstått. Men det kan ju också kvitta.

fredag 14 december 2007

Julfaktor 0, Kulfaktor 1 000 000 000

Formen på Årets Pepparkakshus bestämdes av Femåringen för några veckor sedan. Det skulle vara Star Vårts. Det hör också till att skapelsen ska vara färdig att skrytas med vid det likaledes årliga Julkaffet som hålls någon adventssöndag i vårt hem och som i år går av stapeln på söndag. Sooo...I give you:

The Millennium Falcon in it´s natural environment - space.

Ett kort utan blixt också, för att visa de intressanta ljuseffekterna skapade av cykellampor:

Nästa år blir det kåken i Jonsered. I mellandagarna flyttar vi - tjohooo!
Undrar hur det går för Erika Hrnbom m familj?

onsdag 12 december 2007

Cyberns kräksjuka

Jag tog Facebook till nåder igen, det var precis så otroligt som det lät, det där om att man genast skrev över sina rättigheter till egna foton på Facebook så fort man postade något.

Och så får man så roliga filmer av folk.

Men kedjebreven hatar jag.
Skillnaden mellan de gamla papperskedjebreven och mailkedjebrev och Facebook-kedjebrev är enbart att det var omständligare förr, man satt där och skrev och skrev, sina sex brev, åtta brev, tolv brev och fick tid att komma på vilket lappri man ägnade dyrbar tid åt. Nu är det bara kringla C och - away you go, cybervirus!
De är som kräksjuka:
Någon i familjen börjar spy. Har man tur hinner man descinficera alla från hjässan till fotabjället samt hus, hem och mugg och kan klara sig. Om proceduren upprepas kontinuerligt under flera dagar.
På Facebook har man visserligen ingen chans att tvätta händerna. Men man kan låta bli att smitta folk.

tisdag 11 december 2007

Julens sanna budskap

Jag tänker på människor som inget hellre vill än att stadga sig och skaffa familj. De säger att de vill ha bekräftelse. Den bekräftelse som en familj ger. Tillåt mig: PAH!

De vet inte vad de ber om. Att detta uttalande kan sticka grovt i ögonen på människor som av skilda skäl inte har möjlighet att skapa sig en familj det begriper jag, tro inte annat. Men jag visste inte heller. Det är det jag säger: Vi vet inte vad vi ber om, när vi önskar reproducera oss i dagens samhälle.

Jag själv tänkte att jag skulle lugna ner mig när jag fick familj. Jag skulle ta mig tid för barnen och andra, riktiga (?), saker och ting och min filantropiska läggning skulle kunna slå ut i full blom. Denna förändring var någonting som bara skulle ske automatiskt, vilket otacksamt jädra slitgöra det är, svävade jag i lycklig ovisshet om. Den djupa, personlighetsdanande utveckling jag genomgått sedan jag fick barn är det bara jag som märker av. Grattis.

Förutom min gränslösa kärlek till mänskligheten var det skräcken för att bli gammal ensam som gjorde att jag till syvende valde att skaffa familj. Julafton i hemtjänsten var ingen picknick. Det skar i hjärtat att lämna Svea för att hinna till Tore, som ville bjuda på skinka men det hann jag inte för Gunborg måste ha sin medicin – oj, hon hade trillat när hon skulle sätta upp julstjärnan (igår kväll och legat sedan dess) då ringer vi ambulansen, ingen fara, och sedan vidare till Kaptenen som inte tvättat sig sedan förra julen ”och nu är det fantame dags – vadå inte tid???” Och så Agnes utan hår som föddes som statarunge och nu så gärna vill sjunga Gläns över sjö och strand, men jag måste tyvärr… Den ålderdomen önskar jag inte min värsta ovän.

Och säg inte att man kan skapa egna traditioner för jag vill för död och pina inte fira jul i Cadierbaren på Grand Hotel som jag läste att några chica storstads-pensionärer gör. Det är säkert väldigt trevligt och kultiverat på alla sätt men jag vill inte.

Jag vill ha egen gran, klädd med gamla prydnader man känner igen och minns när man skaffade. Det ska pyntas, kokas knäck, gömmas klappar, bjudas folk till julkaffe i advent, stressas, städas och fejas, läggas in sill, trillas köttbullar, bakas pepparkakshus, has skinka som puttrar i ugnen alldeles för sent på lilljulaftonskvällen i ett alldeles för varmt kök och som ska ösas till förbannelse. Inte köket, då.

Det ska vara ett helvete att fira jul! Det ska faen inte ätas ostron och has vuxentrevligt på jävla Grand Hotel! Det ska skapas en julstämning som barna ska minnas genom extra kolorerad, softad lins och känna skuld för att de aldrig kommer att lyckas återskapa själva när de blir vuxna. Det är så man gör sig odödlig. Det, mina vänner, är den bekräftelse som står Huskorset till buds. Skuld och skam, skuld och skam, är den enda vägen fram.

Det snöade över Göteborg. Det var vitt-sen

Narkosläkarnas favoritjulvisa:

Glenn söver Sjö och Strand.

måndag 10 december 2007

Thore Skogman är död

No more bottles of beer...for now

Väl hemkommen väntade 30 minuters telefonkö till a-kassan (inkl. 15 minuters återuppringningar) och slutet gott, allting gott:
7 månader och 1 vecka tog det, men på torsdag kommer stålarna.

Partille, here I come! + ("...that seemed uncalled for?")

Skulle få tag i det åtråvärda "Star Vårts"-legot innan det är urplockat i hyllorna, så jag begav mig till Allum, det stora köpcentret i Partille. Man vill ju kolla in omgivningarna. Den 28:e går flytten till lilla huset i Jonsered, nämligen.

Jag gick vilse.
Skyltar och kartor över det (säkert inte, men det kändes så) jättelika komplexet var komplett obegripliga. Det var omöjligt att enkelt begripa vilken våning jag befann mig på, vilken utgång som var vilken och hur de olika (bara tre!) våningarna befann sig i förhållande till varandra.
Jag hade dessutom (p.g.a. dålig kommunikation med Filmstjärna angående Femårings simskola) tvingats stressa iväg hemifrån i lase-kläder (lase=skånska för trasa, ergo hemmakläder).

Jag berömmer mig med ett utmärkt lokalsinne.
Jag kan hitta en krånglig väg som jag åkt på fyllan för fyra år sedan.
Jag tar ut riktingar, minns landmärken, lägger märke till byggnader, konstiga träd och dylikt. Fråga mig inte varför, det bara är så. Kontrollbehov, troligen.

Fan. Och jävla fjortisar som tryckte på alla knappar i hissen och fnissade. Jag var stressad och säkert okoncentrerad, men sådana skyltar görs väl för folk med IQ fiskmås? Trodde jag.

Och för att göra förnedringen total, jag var hungrig som ett helvete och hade brådis till klädprov på TV kl 13 och tänkte: Jag äter där.
Älgar följdaktligen in i Kanalhusets matsal kvart i ett. Då sitter SVTs film-programs (jag tror dom googlar sig, så jag skriver inte ut namnet...) redaktion där. Jag tar skeden i vacker hand och går fram för att hälsa, eftersom jag fått indikationer på att det är "no hard feelings" ang. ett visst blogginlägg och dess eftermäle. Jag ville vara hövlig. Den manliga hälsade trevligt (han addade mig på Fejan(!) för två dar sedan) men den kvinnliga programledaren var bra frostig. Hon hälsade ju till mig genom Filmstjärnan för en vecka sedan?
Jag fattade ingenting.
I svettiga (från Allum-besöket) lase-kläder.

lördag 8 december 2007

Up yours, kändisbagarn!


Nu snackar vi.
90 st fluffiga, guldgula från recept ur boken ni ser på bilden (tack ändå, Översättarhelena för recept-tips, men jag kände att jag var tvungen att gå tillbaka till rötterna för att återfå min självaktning). En bok man inte skulle lägga 40 spänn på, om man ramlade på den på Myrorna.

Alla recept jag provat i den har det gemensamt att de är gedigna gamla trotjänare samt resulterar i smärre underverk av sötma och smaksensationer. Den är tryckt 1986, på Richerts förlag, innan mat-tv och kändiskockrunk (de står ju ändå bara och rapar allt som mormor lärde mig) blev vardagsfenomen.

Jag säger det igen : Det gamla är det nya svarta.

Idol - Vinnarens förbannelse

Förra året följde jag Idol i några fnittriga telefonsessioner med Druvsockret från Vårberg. Då fanns det en mening. Att fnittra och förfasas ihop. I år är jag allena om fredagkvällarna och följer hallabalojet styckevis och delt, genom löp och tidningsartiklar. De sammanlagda snuttarna jag sett blir kanske ett eller två program.

Men teorin håller än: "Må näst bäste man vinna."

Fundera på saken; Vilka har vunnit? Vilka ha kommit tvåa?
Jag vägrar googla för att hitta alla, jag vet bara tre med säkerhet:

Ettor:
Rödknollriga Post-Daniel, Markus från Norrland och Marie Picasso.
Tvåor:
Darin, Erik Segerstedt och Amanda.

Vilka har kvar skivkontrakt? Vilka syns i media? Vilka är, frankly, hästlängder före sina besegrare i begåvning och egenart?
Jag tror visst att svenska folkets röster räknas och vägs in - men om svenska folket röstar fel...?

Chercher-le-moneymaker.
Den som vinner säljer i kraft av att vara Idolettan. Till galleriinvigningar, Finlandsbåtar & tv-shower. Och visst, lite plattor också.
En andraplacering är inte så lukrativ...förutsatt att den som kommer tvåa inte är populärare bland folket och downright bättre på alla sätt, än ettan.
Då säljer tvåan av egen kraft.

På så vis blir alla nöjda:
Ettan blir glad för att den vinner, tvåan får en hyfsad karriär, tv4 och samarbetande bolag tjänar mer pengar, kvällstidningar kan skriva upprörda (arga skribenter är alltid roligast) krönikor om att fel person vann, det finns dessutom två guldkalvar att mjölka artiklar ur och svenska folket får ämne till fikarumsdiskussioner. Det är en, på ren svenska, win-win-situation.

De är smarta, Scherman och hans gäng.
Idol är underhållning, inte samhällsinformation.
Det är kultur.

fredag 7 december 2007

Den om matbröd är dock strålande


För tredje året i rad väljer jag att baka efter receptet i "Riddarbageriets Söta".
För tredje året i rad kommer de ut ur ugnen vackra och doftande.
För tredje året i rad, när jag sätter tänderna i en - trots dess sköna yttre misstänkt tung lussebulle - för att provsmaka, finner jag den döbakt, ojäst, direkt motbjudande.

Filmstjärnan spelar sista Romeo & Julia

...i kväll och de ska ha slut- kalas.
Barnen lades för en kvart sedan (seeent, jag hoppas på liten sovmorgon) och nu ska Huskorset ha fredagsmys.

Geijer-affären i 2000-talsbelysning

Läs Isobel och klicka vidare, det finns många länkar till diverse intressanta inlägg i denna debatt.
Det rullas upp en historia som på 70-talet inte var mer än lite mjäll att borsta bort från pamparnas axlar. Pamparna nekar istadigt. Såklart.

MEN, som Isobel m.fl. skriver:
Det är inte viktigt vem som gick på bordellen. Det viktiga är att det hände och tystades ned. Det hölls om ryggar och lades på lock och sågs till att stora dagstidningar tog tillbaka avslöjanden.

Men haksläppet över att det fick gå till på det viset är trots allt ännu ett bevis på att vi jobbar på mot ett bättre, mer jämställt och mer demokratiskt samhälle.

Dagens ord

Lattjomacho.

torsdag 6 december 2007

"...and many more..."


I dag firar Filmstjärnan och Huskorset elva år tillsammans. Det uppmärksammas på det viset att Huskorset går ut och tar sig en öl med Mannen från Åkarp och Den finska hemmafrun. Men först ska glöggen tappas. Det är dags nu.

Den allra sista skvätten hälles i kastrull för intrikat behandling: Honung quantum satis tillsättes. Alkohol och överflödig vätska kokas bort för att lämna kvar den allra ljuvligaste glögg-glaze, utmärkt god att droppa på det ädelostgegg man breder på sin pepparkaka.


Fast spisen var lite oaptitlig, det medger jag.

Jag vann!!!

Upptäckte Lottens lysande hemlisbloggarjulkalender för två dagar sedan och gav mig hän med liv och lust. Gissade rätt första gången, fel andra gången - men då vann jag å andra sidan. Vicken grej! Rätt svar är nämligen inte lika med vinst, den är lotten som bestämmer (very hahaha).
Jag är hooked!

onsdag 5 december 2007

Tack Sonja Forsström! *återigen varning för parentesexem*

För några år sedan berättade min far att min fröken i tredje klass var övertygad om att jag skulle bli journalist.
Ett enda år hade jag henne och jag minns henne än.
Journalist? Det hade jag aldrig ens funderat på att bli. Men jag skrev (och skriver) jämt.

Efter henne kom ett pärlband av svensklärare-puckon:
En spelade (helst) gitarr och grät (när vi var jobbiga),
en blev pedo-anklagad (för några år sen),
en var finsk (!)(rasistiskt, eller hur?),
en var tjolahopptant (med flätor) som ville vara som vi,
en var en stenhård Joan Collins-lookalike som skrämde skiten ur mig (jag förstod ju inte att hon ville mitt bästa)
och slutligen
en mes med talfel där jag fick bestämma i vilket ämne jag ville ha femman(!): Rättstavning/grammatik eller Uppsatsskrivning.
Än i denna dag är jag stolt över att jag vid så unga år (tjugo) begrep att vad man skriver är viktigare än hur man skriver det. Jag valde Uppsatsskrivning.

Inte en enda av dem sa något om att jag kunde skriva för mitt bröd. Är inte det tjänstefel som svensklärare?

"96 bottles of beer on the wall..."

Hon gjorde det ! Återkom via mail! Jag tror knappt det är sant.
Men det är svårt att läsa mellan raderna...:

"Dina handlingar har inkommit till kassan. Jag kommer att gå igenom handlingarna denna vecka och om det skulle vara någonting ytterligare så återkommer jag så snart som möjligt."

Tror ni det blir några julklappar?

"97 bottles of beer on the wall..."

Damen på a-kassan bad mig återkomma imorgon.
Då sa jag att jag inte kunde det, eftersom jag ska titta på en teaterföreställning med Filmstjärna i när de har telefontid på a-kassan.
Då tog hon min mailadress och mitt mobilnummer och sa att hon skulle återkomma senare idag.

Gör hon det tror ni?

Humor är så kul när man ska förklara.

Kanske är det så att ingen tycker det var kul, men jag vill ändå förtydliga att det är en travesti på psalmen "Närmare Gud till dig".
Så.

Om att bli vägd och befunnen för tung

Min kompis kompis har en dotter som är 8 år. Dottern i sin tur har en vän som hon leker ofta med. Fast inte så ofta nu längre. Det har hänt en grej:
Under en halvvild och härlig lek gastade Dottern någonting i stil med
"Piiiip i din tjocka mage!"
och leken avstannade abrupt. Tårar bröt fram hos Vännen och hon sprang därifrån.
Det hör till saken att Vännen är ett barn av den stadigare varianten. Dottern är lång för sin ålder och smal som en speta och har inte behövt fundera kring huruvida hon duger som människa, vilket tydligen Vännen har fått göra, 8 år gammal.Hon vägrar nu leka med Dottern, som är förkrossad och inte förstår vad hon gjort.

Om Dottern istället sagt
"Piiiip på din spetsiga armbåge!"?
Min gissning är att leken hade fortsatt som förut.

Någonting är ruttet i den världsbild vi i dagsläget förmedlar till våra flickebarn. Och pojkebarn.

tisdag 4 december 2007

"98 bottles of beer on the wall..."

A-kassan hade telefontid när jag var iväg och gjorde ett knäck på radion.
På´t igen i morgon.

Long time no see

Ser ut som en platta baj, men smakar inte som det.

Dagens bakverk:



* Panforte

måndag 3 december 2007

"99 bottles of beer on the wall..."

I morgon ska jag ringa a-kassan.
Vad kul det ska bli.

Afrikabrev från Göteborg

Jag är visst ingen tävlingsmänniska.
Mina tävlingar blev inte vidare populära.
Jag drog igång den här och den här.

Jag ska be att få meddela att Erika Hrnbom tog hem bägge två.
Skinnjeans och narcissist-ego är en oslagbar kombo.

Om du skickar ditt kontokortsnummer ska jag se till att din vinst kommer fram.

fredag 30 november 2007

Favorit i repris?

I det kära Spanarna i P1 talade Jonas Hallberg idag om kommunslogans.

På en bilresa genom Sverige för åratal sedan kläckte vi en ny för varje kommun vi passerade.
Förslaget till Jönköping är fortfarande bäst:

Närmare Gud än dig.

Man kan bli mörkrädd för mindre

Anna Tiberg har intervjuat Per Björklund, sd:s arbetsmarknadspolitiska talesman, i Dagens Arbete. Jag är så glad och tacksam att hon gjorde det. Kunnig, gjort sin hemläxa och jävlar, vad hennes frågor och slutsatser dundrar rätt opp i krysset på Bonnlund. Igen och igen. Han har inte en sportmössa.

Läs här, och häpna över att de nästan kom in i riksdagen förra gången.

(tipstack till Richard
&Johan)

Celine vill så väl...

...och hur det går kan ni se här.

torsdag 29 november 2007

Det svider, men det går inte annars

Vårat nya hus är underbart. Inte tu tal om den saken.
Men eftersom, och det har jag talat om förut, vi inte har råd med sommarstuga också, får vi lämna det ljuvliga Rosentorp:



Åt andra hållet, ner mot Vänern:



Idag har vi varit och hämtat saker inför flytten. Tittar man noga ser man en Filmstjärna bakom häcken kånkandes flyttlådor.

Lägenheten i stan är redan övermöblerad och vi brukar få gliringar av vänner angående vår (min) prylgalenskap (jag är mycket för bra-å-ha-grejor). Man får för närvarande kryssa fram i vardagsrummet.
Resten hämtar vi i januari, när vi flyttat. Det finns dubbelt så mycket kvar som vi hämtade idag. Så himla stor är inte nya kåken. Men det ska gå.

onsdag 28 november 2007

Farfars julsmarr förberedes


Femåringen river ost. Ty även potkes mår bra av några veckors vila i kylen.

Ty de var mina bästa

Jag har lagt till några pemanenta länkar. Kolla in. De är grymma.

Bäst slogan vinner my business

När jag först flyttade till Göteborg 1993 tyckte jag det var tillkämpat och krystat med vardagsvitsar och putslustighet. Det förekom heller inte lika mycket som jag trott, men visst fanns det. 14 år senare har jag köpt ett hus i en förort och ska banka ner bopålarna ännu lite till. Jag blir numera alldeles varm och glad varje gång jag går förbi t.ex. en småföretagarbil med en slagfärdig slogan.

Jag kommer säkert att få anledning att anlita Hisingen El Partners:
"Vi följer inte strömmen, vi leder den"
.
Eller om framrutan på bilen blir skadad Stens Glasmästeri AB:
"Stenskott fixar Stens som ett skott"
Och när vi om några år ska lägga om taket och behöver en skylift, kommer vi att ringa till:

tisdag 27 november 2007

Demokratin & Sanningen

Jag har länge varit på jakt efter Sanningen. The Sanningen. Det är mycket svårt. Den är fullständigt ogripbar. Omöjlig att definiera, svår att genomföra, kan inte beskrivas generellt. Min är inte din. Men allas finns. Typ. En annan tänkvärd fråga är huruvida Sanningen demokratisk? Vems Sanning i så fall? För att inte tala om vems demokrati. Farbror Fredriks är inte min, den saken är klar.

En del av Sanningen gör att jag gräver min egen grav som skribent när jag pläderar för att vi inte ska köpa så mycket grejor. Det finns ingen, av Mammon född, tidning/förlag/företag som egentligen vill jobba med en som tjatar om sådant. Då pajar systemet. Det är sant. Det ger på tok för dubbla budskap att ha artiklar med rubriker som ”Du är fantastisk som du är” och bredvid en annons från Nivéa Beauté. Även om annonsen har betalat artikelns väg till läsaren.
Ändå händer det hela tiden. Vad är det då som gör att jag och miljoner andra går på det? Om och om igen.

Ett exempel ur verkligheten: En dag känner sig Huskorset lite nere. För att i dimridåer hölja den egentliga orsaken till sitt dunkla sinnestillstånd, begagnar hon sig av en devis hon kallar ”Cherchez-le-moneymaker”. Den fungerar som så, att hon funderar ut vem det är som i slutändan tjänar pengar på att hon är moloken. När hon så hittat den pengastinne girigbuken (oftast är de flera), berömmer hon sig med att ha sett igenom vårt ruttna samhälle och går ut och köper sig ett nytt läppstift för pengarna hon fått för en krönika hon skrivit.

En annan del av Sanningen gör gällande att jag av de styrande kan tillåtas skriva, i princip, vad farao jag vill eftersom jag är en komplett ofarlig person i lilla kungariket vid polcirkeln. En tredje del gör att du är i din fulla rätt att tycka att jag skriver som jag har förstånd till. Nu börjar vi närma oss någonting: Sanningen må vara odemokratisk – men kanske att demokratin är Sanningen? Den är också fullständigt ogripbar. ”Omöjlig att definiera, svår att genomföra, kan inte beskrivas generellt. Min är inte din. Men allas finns. Typ.” En hyfsat träffande sammanfattning av demokratin och dess snåriga tillämpningar, om jag får säga det själv.

Jag borde verkligen inte shoppa för mitt höga nöjes skull. Krämer, klänningar och kuddar är inte kärlek. Det vet jag, men det är som förgjort. När jag efter en halv dags uträttande av ärenden stolpar hem med dinglande påsar vid knäna och radar upp mina förvärv samtidigt som jag redogör för Filmstjärnan för allt jag köpt och fixat samt varför jag gjort det - då känns det verkligen som om jag har uträttat någonting. En stund.
Konsumere ergo sum. Där har jag min demokrati. Det är pinsamt. Jag är så bedragen. Jag har glatt svalt hela betet och jag vet om det.
Min Sanning var tydligen Pinsam, när jag väl hittade den. Det känns…sådär.

Ann Charlotte Strindberg

Först ber jag att få hänvisa till Erik och hans hänvisning.

Jag har inga argument att inte göra som hon säger längre.
Sketongarna vaknade kl 07.00 idag. Sovmorgon!

Men så läser jag att Ann-Charlotte Alverfors i nya boken också är arg på S(k)uggan. A-C A tycker att hon är ”en hantlangerska, en programmerad spaltleverantör, en fnaskigt provocerande åsiktsmannekäng”.
Ho ho ho! Hon är så in i glödheta förbannad, Alverfors. Det är mycket uppfriskande. Jag vill läsa boken.
Vem ska trösta Gösta?

måndag 26 november 2007

Filmstjärnan är allergisk

Jag läste en fullständigt fredlig godnattsaga (Barna Hedenhös) för Femåringen. Han ville titta på ett av uppslagen en stund när jag läst klart sidan. Vi var tysta. Då kom det som en blixt från klarblå himmel:

"När pappa dör ska jag köpa katt"

Ett Sommarminne / Varför jag hatar Legoland


Sista dagen på Femårsresan fick jag ingen ro vid frukosten (kunde även bero på att 200 andra barnfamiljer också intog morgenmad omkring oss). Jag bråkade på Filmstjärnan och var allmänt otrevlig mot barna - med en hel dag av kul framför oss. Dumma mamma? Jajamen.
Men jag får magsår av att checka ut. Under två dagar hade vi annekterat ett rum på ett totalt främmande ställe, gjort det till vårt hem - och så skulle vi flytta direkt igen. Visserligen hem, men ändå. Jag trodde det var därför min sinnesstämning var tämligen mulen. Att flytta är visst en av de fem toppstressorerna.

Ack, så fel jag hade. Min svirriga mage kom sig inte av utcheckningsstressen. Väl inne på Legoland, efter att ha legat på en bänk vid en restaurang i en halvtimma medan Lillkillen (guskelov) sov, inser jag att jag kommer att kräkas. Det var den enda förvarning jag fick, sen kom det. I det som var kvar av Femåringens sockervadd (som köptes dagen innan och kom i stor plastburk, lyckligtvis). Det var vad jag hade att ta till. Mitt framför ett gäng barnfamiljer som satt och åt. I mitt bedrövliga tillstånd försökte jag glatt och kallsvettigt be om ursäkt till de närmaste. Vad gjorde de då? Log medlidsamt, lade huvudet på sned, klämde fram nåt på tyska (vars mening gick fram klart och tydligt för mig i min prekära situation eftersom småbarnsföräldrar i alla länder varit med om liknande)? Nä! Dom ignorerade mig! Trodde dom att jag planerat vara äcklig för just dom? Förbannade idioter.

Just då var Filmstjärnan och barna och köpte lunchmackor. Jag var ensam. Jag fick sorgfälligt stänga locket på den nu vidriga sockervaddsburken, få med mig barnvagn (Lillkillen ville bara vara i pappas famn då för tiden), hand-& skötväskor samt gå till toaletterna för att tvätta mig alldeles själv. Och dra åt helvete vad folk glodde på mig och min burk. Det är nog det mest vuxna jag har gjort.
Jag minns inte hur vi tog oss från Legoland, men på E45 var det dags igen, strax efter Aalborg kom den lilla bit kycklingbaguette jag lyckats peta i mig. Sedan vägrade jag äta överhuvudtaget tills jag hittade en liten naturell-yoghurtburk på en
bensinmack i Fredrikshavn vid åttatiden. Den fick asyl i magen. Då kom till mig ett citat från en gammal kompis från Helsingborg. Han gav en gång följande anledning att inte besöka Roskildefestivalen :

”Man sover dållit, man äter dållit, å framför allt är man inte hemma!”

När Stenabåten tuffade in bland öarna satt Lillkillen och jag ensamma, de andra två var i shopen. Då sjöng jag tyst för honom om Brännöbrygga och hur Engelska flottan har siktats vid Vinga - o´boy, o´boy, o´boy. Faktiskt, det är sant. Jag var så påverkad av dagens hemska att det kändes helt okej. Inte bara okej förresten. Det var första gången jag verkligen kände att Göteborg är mitt hem. Vi kom hem mitt i natten. Kroppen värkte.


Det var himmelskt skönt att gå och lägga sig i sin egen säng.

söndag 25 november 2007

Modell 2006


Jag sa ju att jag var anal när det kommer till pepparkakshittepo.
Dessutom är jag självgod, mallig och barnen får inte hjälpa till.

lördag 24 november 2007

Tvåbarnsmorsans tröst


Ibland är sprit den enda lösningen. En liten tuting som ett sorts själsligt plåster. Vårt barskåp har dock sett för bedrövligt ut de sista åren. Det har varit mer vin än grogg. Jag skyller detta på barnen.
Men den här fanns kvar. På ett föredömligt vis förenande nytta med nöje, eftersom idag var en av de där dagarna man undrar vad fan man skaffade ungar för.
Både magen och själen har nu funnit ro.
Tack.

Bra tips

Jag ska ut och promenera.
För dagen har jag som klädsel valt en klänning av s.k. A-modell och tjocka strumpbyxor.
Det är lite kallt ute.
Jag tror jag tar ett linne under. Och stoppar ner det i strumpbyxorna.

Jo, det här gick ju bra.

fredag 23 november 2007

På morgonkvisten...

...ligger jag i underslafen i killarnas rum och hör halvsovande deras morgonlek. Det är riddare och vapen och Star Vårts och:

"Om man dödar någon blir den ett skelett och om man dödar skelettet blir det ett spöke och om man dödar spöket blir det ingenting, eller hur mamma?"

Jag har flurat på det där med död och vapen och Star Vårts kontra s.k. snäll-lekar med servis och dockor. Tjej- respektive kill-, you know.

Särkert inget nytt, men för min egen skull är det skönt att ha kommit fram till att det inte är vad man leker, utan hur man leker det.

torsdag 22 november 2007

Det lackar, det lackar...

Glöggen står sedan en dryg vecka och puttrar loss i en hink högt ovanför klåfingriga barnanävar och emedan pepparkaksdeg bör ligga till sig ordentligt en vecka eller två, var det i afton dags...


Femåringen meddelade att i år ska Pepparkakshuset föreställa "Star Vårts". Givetvis, sa den hulda modern och började googla på the Millenium Falcon för inspirationsbilder.



Det kommer att bli apcoolt.

Koll på klyket

Tbfkaem tycker sig höra Allan Edwall när Mikael Persbrandt intervjuas. För den intresserade kan jag tala om att den gamle Lars Hanson lät precis likadant.
Självklart är detta inget som bara uppstår. Naturligtvis är det en Dramatenprägling. Det handlar däremot om att göra det till sitt eget.

Precis som att det finns ett sätt att prata som direkt identifierar en fjolla. Alla bögar pratar inte på detta vis, men de heterosexuella män som gör det är mycket få. Somliga fjollor låter beyond tillgjorda när de sätter igång, somliga låter som om svadan är en del av deras blodomlopp. Vilken kategori Persbrandt tillhör är ganska uppenbart, tycker jag.

Ur en fonolingvist-arkeologisk synvinkel bör vi kanske vara tacksamma att han har tagit idiomet in i 2000-talet. Ingen annan lär vara tillräckligt självgod för att göra det.

onsdag 21 november 2007

Teateränkans tröst

"Potejto potato"

Jag undrar just hur det går för Sverige i fotbollen.
Jag tänker inte titta.
Men det vore ju skojigt för dom och alla andra om det gick bra.

For me, it´s like an old song...

söndag 18 november 2007

Home is where the heart is

I min värld finns Göteborgs teaterlivs hjärta på Backa. Om man vill utveckla, finns hjärnan på Götaplatsen och de valkiga händerna på Järntorget, ögonen i Angered, näsan fanns på Bhopa - saligt i åminnelse, nu hos Play Teaterkonst, öronen på Operan. Etcetera. (Jag ska här inte tala om var jag tycker blindtarmen ligger.)

2005-06, höggravid med Lillkillen dansade jag Maratondans i fyra timmar varje kväll, på Backa Teater i gamla Bulten. Jag fick andas in Backasjälen och de ränderna kommer aldrig att gå ur.

Nya hemvisten för Backa Teater invigdes igår på Lindholmen, med trevariationer på Brott&Straff och en sjujäkla fest. Jag ville inte gå hem. Det brukar jag vilja. Filmstjärnan fick släpa ut mig till taxin.

Redan i foajén, på genrepet, när jag hängde av mig jackan slog det till. Jag trodde i en bråkdel av en sekund att jag var tillbaka i Bultfoajén och förstod plötsligt vad det är som har skett:
Någon har tagit med Hjärtat i en hink från Bulten, andats in Själen, kutat bort till Lindholmen, hållandes andan, för att väl framme på plats andas ut den, låta den fylla kåken och sedan sätta Hjärtat på plats, mitt inne någonstans i det allra hemligaste i detta stora, nya hus.
Nytt men gammalt, hemtamt, spännande, kreativt.

fredag 16 november 2007

Jag vill inte ha min, jag vill ha andras

Jag skulle vilja ha lite mer ångest.
Alla roliga har ångest. Lite matnyttig prestationsångest.
Själv har jag kämpat ett halvt liv för att bli av med ångesten och upptäcker nu att jag behöver den mer än någonsin.
Den skapande, kreativa, svidande ångestblåslampan i häcken tills man klämmer ur sig tillräckligt mycket av någonting ur vilket det kan vaskas fram ett guldkorn. Men fy vad jobbigt det är.

Men jag vet inte om det skulle hjälpa så värst ändå. Min ångest hör inte till den komiska sorten, den som alstrar komik. Min alstrar bitterhet och är pretto och jag kommer alltid fram till att vi ska vara snälla mot varandra och mot jorden.
Det är inget roligt med det.

När jag ska vara rolig händer det inte alltför sällan att jag blir elak och plump istället. Tar i för mycket. Att jag skojar genom att tracka/sänka/racka ner på någon. Letar efter en blotta, kilar in kofoten och bänder upp istället för att nöja mig med att bara kittla lite med en fjäder över sprickan i vederbörandes skyddande personlighetsskal.
Det är det verkligen inget roligt med.

De roliga får vara med. De mindre roliga också, förutsatt att de skrattar åt de roliga. Men de som försöker vara roliga, och inte lyckas så bra - de pratar man bakom ryggen om. Himlar lite med ögonen åt. Låter dem tro att de får vara med. Jag tror att jag är en sån. Det är min värsta ångest.
Den är det definitivt inte det minsta roligt med.

Inte skapande heller. Den är sin egen onda spiral: Ju mindre folk skrattar desto mer tar man i, skrattet falnar, då tar man i lite till...
GUD jag är ju som Ricky Gervais karaktär i The Office hela jag. Slår det mig. På riktigt. Det så klart därför jag inte klarar att kolla på det! Aaaaaaajj vad förnedrande. Fy fan vad hemskt.

Det här var inte kul nånstans.

torsdag 15 november 2007

"Fika-kompis" var det, ja.

När Araben flyttade i augusti skrev jag på andra bloggen:

08:or!
Ser ni en vansinnigt vacker, långbent brunett med sjukt lockigt hår, flipflops och ett leende bredare än Västerbron så är det hon.
Passa på.
Hon är singel.
Ett fullkomligt obegripligt faktum, eftersom hon inte har lust att vara det längre.

I oktober åkte jag och hälsade på henne.

Nu fnittrar hon på knastrig linje uppifrån i hufvudstaden. Saker och ting har utvecklat sig med "Fika-kompisen".
Jojo.
I vissa lägen är det extra tillfredsställande att kunna säga "vad var det jag sa?"

My name is Sisyfos

A-kassedamen (obs, en rar och hjälpsam person!) hade ringt igår när jag jobbade. Hon bad mig ringa upp, antingen på Teaterförbundets nummer eller på A-kassenumret under telefontid.
På TF-numret blev jag, i princip, snäst åt - trots att jag blivit ombedd att ringa. Återstod dagens telefontid (13-15) på TAK, min a-kassa.
Idag var det telefonkö och när jag kom fram, visade det sig att jag nu får lägga en stund på att:

* Göra om något som jag redan gjort en gång (dom hittar inte pappret)
samt
* Förtydliga mer exakt när jag extraknäckt (som är ungefär samma sak som att göra något jag redan gjort en gång till).

Jag hade tänkt jobba lite i eftermiddag - med texter, söka nya jobb och så. Eftersom jag är arbetslös, men inte vill vara det.
Det sket sig.

onsdag 14 november 2007

Radio-lööööve

Sonia Schwarzenberger har varit lite av min hemliga idol sedan jag träffade henne första gången för några år sedan.
Idag har jag och Filmstjärnan haft nöjet och äran att jobba med henne.
Det var radioteater, första gången han & jag jobbade ihop (på allvar) och skitkul och DAMN she´s cool.

Hon är som en blommig bulldozer av skumgummi, i skopan samlar hon upp allt, krossar inget - men marken där hon gått fram blir sig aldrig lik igen.

Jag är kär!

Men hands off! She´s taken.
Och jag med för den delen, kom jag på.

Tävling: Mest patetiska ägodel

Söderbergs takes tävlingsidé snor jag och gör om lite:

Vad är det mest patetiska du äger?

Hu, det här är hemskt. Here goes:

Någonstans i en liten plåtlåda har jag en halvmeterlångt hårstrå från en man jag "träffade" på en regnig Roskildefestival för nära fyratusen år sedan. Han visade sig vara gitarrist i ett norskt/svenskt metallband (vicka kan det vaaaara?) men först när jag såg dom på scenen begrep jag det och kände mig som en idiot. Jag var lite betuttad, jag såg honom aldrig igen.
Fyra veckor senare, tillbaka i Sthlm på tunnelbanan hittar jag hårstrået som fastnat i tryckknapparna på regnkappan ( då inte använd sedan festivalen). Som den sentimentala fjompa jag är, lade jag det i en plåtlåda som jag fann i flytten hit för fem år sedan. (Noteras bör att jag vid det laget var gift sedan ett år och hade just fått en bebis. USCH vad det här var jobbigt.) Jag kunde inte för mitt liv begripa varför jag sparat den så länge och jag minns att jag då skulle slänga den, men är ganska säker på att jag inte kom till skott, nyförlöst och ofokuserad som jag var.

Tänk om den kommer fram i flytten nu och Filmstjärnan hittar den. Och har läst det här. Kan bli kul.

Ok, people: Spill me your beans!


(rött inlägg = enbart här, inte på andra bloggen)

tisdag 13 november 2007

En fellow konspirationsteoretiker

...hittade jag här.

Även om jag tycker det ska bli trevligt med DA. Brask-brask.

Så här gör man Pernilla!


Om man ska göra det alls.

Hoppas hon tog ordentligt jävla hutlöst betalt

På omslaget på Amelia Hår&Skönhet grinar Pernilla Wahlgren mot mig. Stora bokstäver förkunnar:

"Det skulle vara tråkigt att se likadan ut jämt"

Uttalandet så urbota korkat att jag inte orkar kommentera det vidare.
Viktigare är:
Vad tror ni det omslaget är värt för Hårproduktföretaget?
En stor bild på deras "talesperson" och en text som direkt får mig att tänka på deras produkter. Det spelar ingen roll att jag tycker det är spånigt - deras budskap har nått fram. Och mediet är ett - skenbart - objektivt, glossigt dam-magasin.
Tjyv- och rackartricks.

Akta dig, Pernilla. Det vore så roligt att få se dig i På Spåret!

("...det betyder näring, mamma!")

måndag 12 november 2007

Varför har ingen tänkt på det förut?

För att minska svartjobbandet ska Skatteverket i morgon, enligt SVTs Rapport, lämna in ett förslag som kan sammanfattas så att penganivån för där man ska lämna in kontrolluppgifter (som mottagare av tjänst) respektive betala skatt (som utförare av tjänst) höjs från 999 kr till 10 000.
Bästa knepet Skatteverket kunde räkna ut för att få ner svartjobbsstatistiken var tydligen att göra det lagligt att jobba svart.

Men jag klagar inte. Vi är välsignade med några tonåringar i trappen, s.a.s.

Tävling: Bästa Ego-versionen!

Att göra ego-versioner av låtar innebär att man som personligt pronomen konsekvent, istället för de som redan finns, använder första personen singularis, d.v.s. jag (mig, mitt och mina). Jag har för mig att inte bara jag och Filmstjärnan, utan även Islandshästen eller kanske Kapet och Mölndals stolthet Koreografen har med påfundet att göra. Eventuellt också Mannen från Oxie.
Det är skitsamma.

Nu är det tävling. Skicka in era bästa egoversioner.
Vinnaren ska få nåt fint av mig. Eller gott.


Fattar ni fortfarande inte, så sjung följande välbekanta låtar:

"En del av mitt hjärta" - Tomas Ledin ( "Vad gör jag nu för tiden, varför hör jag aldrig av mig...etc")
"
Du måste finnas" - ur Kristina från Duvemåla ("Jag måste finnas, jag måste, jag lever mitt liv genom mig(...) Jag vore ingenstans, jag vore ingenting om jag inte fanns")
"Du är den ende" - Lill Lindfors (...fattar ni inte nu antar jag att ni har ni ett slightly more sofisticated sense of humor än jag)

Man kan även lyssna på P4 radio Halland, i morgon bitti, då ska StruMadamen berätta om det här.


hår-ribelt (ja, vi bor fortfarande i Göteborg)

Jag tänker mig Femåringen som en modern liten Samson. Och Fimstjärnan som en dito manlig Delilah.
Han har nämligen övertalat Femåringen att klippa av sitt halvlånga, rufsiga, urcoola hår till en typisk kill-frisyr. Kort i nacken, spretigt däruppe. Jag känner inte igen min son längre. Han ser ut som alla andra nu. Är inte ett dugg speciell.
Det är för sorgligt alltsammans. "Vad är jag för slags mor som känner såhär?" - typ. Men då kommer jag att tänka på att frågan egentligen är vad Filmstjärnan är för slags far som gör detta mot honom.

(Ingen skugga ska dock falla över Anna som klippte, hon är svinbra och jag kände som vanligt inte igen henne, hon ser komplett olika ut varje gång).

lördag 10 november 2007

Lika för lika

StruMadamen är rolig. Hon har legat hemma sjuk ett par dar och haft tråkigt och såg ett program om Emma Hamberg som höll föredrag.
Och gick igång i 180.
Om inte Hans Mosesson inte fick vara med i På Spåret för att han var så förknippad med Ica-såpan - varför gör SVT ett program med hennes föredrag?

"Det är ju hennes vara, som hon säljer!"

tyckte StruMadamen och anmälde till Granskningsnämnden.
Ärendet har nu fått ett diarienummer.

fredag 9 november 2007

Sidoeffekt

Visst är Brutus en biverkning orsakad av drogen husköp. Men han är fin. Såå stor är dock inte kåken att jag kan gå bärsärkagång på Återbruket. Det är visst lite ont om förvaring, sa damen i paret vi köper av.

Och visst är jag en person som samlar "bra grejor". Jag har att brås på. Under sin storhetstid hade Pappa 4 eller 5 boningshus fulla med grejor. Plus sånt han förvarade på jobbet. Om han inte hade en särskild pryl, visste han var han kunde få tag på den. Detta satte han en stor ära i och han hade verkligen en imponerande koll på doningarna. Men, han har tänt av på äldre dar. Nu är det bara 4 hus, varav två hyrs ut och räknas därför inte.

Men jag har långt kvar till den status som Svärfars gammalfaster åtnjöt. Där kan vi tala om att samla på allt. Hon hade en låda märkt:

"Snören för korta för att användas"

Jag är en sån TÖNT

Jävla P2.

Dom spelar Pomp and Circumstance när jag just har vaknat.
Det enda som hänt är att jag hunnit gå på muggen och säja hejdå till barn & Filmstjärna (det var min sovmorgon. Lillkillen bökar om nätterna).
Dagen har inte börjat än, jag har inte hunnit upp med de mentala nävarna framför ansiktet, inte hunnit in i ostkupan, jag har inget skydd.
Det var inte ens en liveupptagning från Royal Albert Hall, det fanns ingen kör av färgglada, fosterlandsälskande galningar som viftar och knixar i takt.

Jag skvalade som ett litet vattenfall i crescendona.

torsdag 8 november 2007

Dagens fynd och dagens bakverk


Jag har varit slarvig med bakverken men eftersom dagens tema verkar vara recycling, så är det en händelse som ser ut som en tanke att det varit Dagens Bakverk förut.

I give you:
Sigurd Carlssons skållebröd
och
Dagens fynd:
BRUTUS från NilsJohan.

På den röda prislappen står det 60:- . Ett kap, funnet på Stadmissionen. F´låt, en kap, funnen på Stadsmissionen.

Ja, vi har ju köpt hus...

Kretsloppsparken ligger i Alelyckans industriområde, i utkanten av Gamlestan i Göteborg och det är mitt nya hängställe. Det är ett ställe av drömmar, egna och andras, nya och recyclade. Alla inhysta i några tråkhus av korrugerad plåt. Men det gör inget.

Återbruket har:
Gamla, vackra, spröjsade fönster & glasverandadörrar som formligen osar av kafferepsromantik, spegeldörrar, dubbeldörrar, dubbel-spegeldörrar, handfat, wc-stolar m bakelitlock...med mera.
Stadsmissionen har:
Resten. Gungstolar, kökssoffor, bord (ett var konstnärligt belagt med småsten, förmodligen världens mest opraktiska bord) pryttlar, porslin, tavlor, husgeråd, kläder och - ja, ni vet.

Som grädde på moset finns
Returhuset - en kaffestuga med gott (viktigt, viktigt) kaffe, fräscha mackor och hembakade kakor, tårtbitar & bullar! Inte en fabrikschokladboll så långt ögat når och då får man Huskorsmedalj av mig. I anslutning till kaffestugan ska det bli någon form av utställning som inte öppnat än, men verkar vådligt spännande och inspirerande med sina återvunna, nykittade glasdörrar.

Åk dit!
Det gamla är det nya svarta.

Folk i farten

Ur Hyresgästföreningens tidning saxar jag följande två insändare:

"Många stör sig på rökning på balkong men har ni inte tänkt på alla utsläpp som finns från till exempel bilar eller fabriker? Det är det ingen som klagar på!"

och

"Jag läser i Hem&Hyra nr 6 om det homosexuella paret som säger sig ha varit utsatta för diskriminering av en granne.
Grannen säger i slutet av artikeln att de påståendet är felaktigt. Jag tycker ni borde vara mer försiktiga så fort någon homosexuell, rom, elallergiker, störd ickerökare, eller vad det nu är, hör av sig som förfördelad hyresgäst.
Det verkar vara så att alla som säger sig vara diskriminerade blir trodda och publicerade. Det tycker jag är ett ganska otäckt sätt att använda sig av mediernas makt."

Ett annat otäckt sätt att använda sig av medias makt är att
i sin blogg göra narr av vanligt folk som skriver idiotiska insändare. Ha ha.

onsdag 7 november 2007

Den bad jag om

Jag har fått byta publiceringsdag eftersom en lokalkrönikör (vet ej vilken) ska upp på riksnivå, och då fick Huskorset vackert flytta på sig.

Jag frågade Chefen lite fint (nä, kaxigt i överkant, om jag ska vara ärlig) när jag ska få bli uppgraderad till rikskrönikör.

"Det bestämmer inte jag, det gör dom i Stockholm. När du är bra nog, antar jag." sa hon.

Där fick jag så jag teg.

tisdag 6 november 2007

Nä dra på trisser!

Observera klockslaget för detta inlägg.
Jag har redan snackat med TAK.
Telefontiden började kl 10.00. Jag lade på luren 10.03.
Ingen telefonkö.
Jag behövde bara bekräfta att jag ville ha ett nytt avtal med e-kassan (inte skicka in kassakorten, utan kryssa i på nätet istället) och sen var det klart.
Det enda jag retar mig på är att de hade kunnat tala om för mig tidigare att jag behövde ringa och beställa ett nytt avtal.
Men det är peanuts.

And the quest goes on...

Idag ska jag ringa till TAK. Teaterverksammas Arbetslöshetskassa. Och undra om dom kan skynda sig bara lite, så mina barn kan få några julklappar och...ja, någon mat överhuvudtaget, kanske lite vinterkläder. En vante eller två.
7:e maj övergick jag från föräldraledighet till frilans igen. 7:e maj. I morgon är det ett halvår sedan.
Ja, jag överdriver lite för att skapa en dramatisk effekt. Jag pinkar in en (visserligen kass, men stålar är stålar) halvtidslön på krönikor och ströjobb. Och det finns en till i vår familj som drar in kosing.
Och jag ska vara så hövlig sååå mot vemdetnuär som svarar i telefon på TAK. När jag suttit i telefonkö i en halvtimme.

måndag 5 november 2007

Om att kunna sitt yrke II

Av olika skäl missade jag dessvärre halva Filmkrönikan i kväll, men hann se recensionen av Skuggspel av Branagh/Pinter och med Michael Caine och Jude Law.
Skådespeleriboxen för plus och minus som jag ondgjorde mig över när jag blev så arg den 15:e okt var nu borta. Boxarna hette Manus, Regi och Form och snacket kring dessa levererades med bravur av Navid Modiri och Andrea Reuter.
Det var en så fin stund av underbar public service-tv.

Jag inte så fåfäng att jag tror att det beror min räpa. Filmkrönikans redaktion, är jag övertygad, består av folk som både kan sitt jobb (trots att det sitter en surskådis till bloggare på sin kammare och märker ord), som verkligen vill förmedla film till svenska folket och som då väljer att ha en programform som inte är gjuten i betong, utan en som utvecklas.

...och dom har grymt coola frisyrer, bägge två. Liknar lite Femåringens Legogubbars påknäppningsbara.

lördag 3 november 2007

Kallas också fusk

Googlade på Walkthrough Wii Zelda och insåg att det givetvis var ursimpelt att att sig in i det vaktade huset just därför att man var en hund (varg, då).

Filmstjärnan är teaterledig, jag har laddat upp med lammgryta och vin. Vi har en halv pava Six grapes och lite Västerbotten över och jag planerar en lång härlig vuxenqualitytimekväll tillsammans. Spelandes Zelda på Wii när ongarna somnat.
(Wii:et fick jag i födelsedagspresent av Filmstjärnan för knappt ett år sedan. Locklistpanelexpert-regissören kommenterade gåvan vid öppnandet: "Det var den mest osjälviska present jag hört talas om i hela mitt liv")

Så jag var tvungen att ta reda på hur man gjorde, det är inget kul att börja med att ha fastnat. Jag var verkligen tvungen.
Jag hade inget val.
Alls.

..prata med varandra? Det gör vi ju jämt annars.

Allhelgonamys

Testar Lisa Förare Winbladhs lammgryta från extremt lovande Taffel.se
Det doftar förföriskt ända ut i trappen.
Femåringen & Filmstjärnan är på födelsedagsmaskerad och
Lillkillen och jag kör långkok och Flåklypa Grand Prix - en juvel jag lyckats missa i mitt liv hittills.
Lillkillen hjälper till genom att käka tomatkross direkt ur burken och dricka kalvfond blandat med russin. Bara en vidareutveckling från häromdagen då han utan prut snaskade i sig tre kycklingbuljongtärningar. Anar jag en ny Mathias Dahlgren?

Wii-landsproblem

Hur ända in i glödheta ska man kunna hitta ett svärd i en soffa i Ordon Village, när man är en jävla HUND med träsköld?
Är det nån som kan svara på det, va???

..eeeh...please?

Nu går han.

Han tar time-out.
Det brukar heta så.

fredag 2 november 2007

Det var inte min svensklärares fel. Det var kaffets.

Parentes-exemet som slog ut i full blom i förra inlägget.

Inte om. När.

Tänk när kulturen tar slut.
Jag har inte fått kaffe än, och svarar därmed inte riktigt för hur tankarna hoppar, men:
Tänk alla kulturer vi tar till oss. Det slog mig att nu är det mycket Asien, nyss var det länge (60-70-80-talen) Storbrittanien, innan dess USA (50-talet), innan dess kanske Frankrike eller snarare Paris (40-talet). Innan dess tysk kultur. (Ja, det finns massor)(dåligt skämt)(det är det där med kaffet) I grova drag, pratar jag nu. Kulturyttringar som omskrivs i media som hippa och coola: Manga, mods, pop, rock´n´roll, och så nåt klatschigt på franska som jag inte kommer på (kaffet). Typ (work with me here).

Snart (eller inte snart, men någon gång) kommer alla potentiellt hippa kulturyttringar i alla världens kulturer att vara exponerade och exploaterade, på ett eller annat sätt. Dom är slut, det finns inga fler.

Vad gör vi då, vi i västvärlden?
Börjar om?
Eller kommer det ohippa att av nöden transformeras till hippt?

Eller - är vi redan där?
Jag tänker på Bonden som söker sin fru. Bl.a.

torsdag 1 november 2007

Själv är jag ensambarn. Suck.

När Lillkillen kom försvann nyhetens behag relativt snabbt för Femåringen. Han sa alla klassiska grejor, som t.ex.:
"När ska vi lämna tillbaks honom?"
och
"Jag ska bajsa på Lillkillens huvud!"
och dylika charmiga kommentarer.

När han förstod att sketongen var här för att stanna, övergick strategin till att försöka konkurrera ut honom inför oss. När han insåg att det inte funkade inträdde samma sorts relation från honom till Lillkillen som den mellan Emil i Lönneberga och Lina (Emil tyckte om Lina att "hon får gå här som katta ungefär"). Lillkillen, å sin sida, har alltid varit på det klara med vems kärlek det är han skattar högst. Femåringen har av honom alltid fått de soligaste leendena, den mesta respekten, den mest tillgivna uppmärksamheten.

Femåringen har aldrig varit särskilt gosig. En kram, en puss - sedan är det bra. Lillkillen däremot, suger, slickar, pussar och stoppar gärna in tungan om man inte är på sin vakt, klappar, smeker, nyper, nafsar ("INTEBITA!"), borrar in ansiktet och suckar njutningsfullt.
Femåringens förfördelade ego hade inte en chans mot detta little bundle of lööööööve och för någon vecka sedan gav han upp och blev någorlunda gosig han med.

Ikväll satt de framför barnprogrammen med armarna om varandra, knuffades kärvänligt och pussades då och då.

Allt i min värld var värt den stunden.
Men jag var ensam med barna, Filmstjärnan är på teatern. Men jag ska berätta när han kommer hem strax.

Schenström-affären

Inte för att jag tycker att någondera part har handlat särskilt snyggt, men som den gamla konspirationsteoretiker och surfeminist jag är undrar jag ändå hur det hade stått till med avgåenden/avskedanden om könen varit de omvända på journalist och politiker.

Men som det nu är och som det tycks bli får han stanna och
hon får gå.
Jahapp.

onsdag 31 oktober 2007

Äras den som äras bör

Har just fått reda på att beträffande Pusterviks Lunchteater så är det inte enbart Smitterberg som ska ha credit, utan även Ljungman.
You go, girls!

tisdag 30 oktober 2007

Att umgås över generationsgränserna

När jag berättade om Blodssvågern och Ingiftassvågern häromsistens slog det mig aldrig att det ju finns en svåger till. Lillsvågern. Att jag glömde honom beror på att han inte är så svågeraktig ännu, med sina snart nitton vårar på nacken.

Nu är han och hälsar på och fick däng av Femåringen i Wii-bowling. Men eftersom Lillsvågern är ett barn av sin tid, alltså i princip född med joystick i näven, lärde han sig snart hur det låg till och så fort det blev skjuta-prickspel var det Filmstjärnan som fick däng så det visslade. "Ha-ha!" sa jag.
Sen fick jag däng, jag med.

måndag 29 oktober 2007

Fan.

Manuset jag pitchade för några veckor sedan tackades vänligt, men oerhört uppmuntrande, nej till av Filmproducenten.
Som dock ansåg att jag skrev bra, men att plotten var inte tillräckligt angelägen.
Det värsta är att det stämmer. Inser jag nu. Det är sannerligen ett hantverk att snickra ihop en historia. Ooooh, vad jag vill lära mig det hantverket ordentligt. Jag har ju blott nafsat lite i kanten på den dramaturgiska kaka jag så länge känt doften av. (!)

Och nu slår det mig: Det är min nya livsdröm! Så klart!
Förklaring: Sedan jag kom in på scenskolan har jag saknat livsdröm, eftersom den jag dittills närt blev min vardag. För man kan, som bekant, inte leva i en dröm.
Någonting så ouppnåeligt och så åtråvärt att blod, svett och tårar känns som ett billigt pris.
Någonting jag absolut inte kan förvänta mig - och ändå gör det. För att det är så underbart kvillrande att tillåta mig att tro så in i bänken på mig själv.

Någonting som, om/när jag lyckas, slår världen med häpnad.
Japp...

Undrar om det har nåt med Jante att göra. Fast bakvänt, då.

Nu kan han!

Femåringen har varit på gång länge men ikväll hände det:
Han läste! Högt för mig ur den Bamsetidning han valt att jag skulle läsa för honom till godnattsaga. Han stavade sig långsamt och metodiskt igenom hela första sagan och mycket riktigt - jag somnade.

Halloween på dagis

Femåringen vill vara Batman, men den dräkten köper jag icke och jag har mina skäl:
När han var två år satt jag uppe i tre nätter och klippte till och sydde en Bamsedräkt, för han ville vara "Bassen" på dagisets Halloweenmaskerad.
Jag snodde metervis av brunt garn runt ett par dubbelvikta Lisebergskaninöron och sydde på en blå mössa i samma tyg som de blåa brallorna vars gula knappar den dåvarande Tvååringen fått vara med och välja.
Jag hällde lite flytande honung i en söt och sparad minihonungsburk från en hotellnatt för länge sedan och textade "Dunderhonung" på exakt likadant sätt som det står på Bamses burkar.

Tror ni han bar dräkten? Öronen? Viftade det allra minsta med burken?

Det hänger en aldrig använd, svindyr, Stålmannen-dräkt i sin sorgliga plastpåse i garderoben. Capen leker han med. Resten "KLIAR!"

Förra året var första gången han var utklädd på dagis Halloween maskerad. I en kvart, sen åkte det av fick jag höra av fröknarna på eftermiddagen.
Så - Batman? No way Ebola Bay.
Det blev en ny huva med tillhörande plastyxa för tjunie spänn och den recyclade skelettdräkten från i fjol. Jaaaaa den är lite för kort i benen.



Gissa vem som är precis lagom stor för Bamsedräkten i år och som inte har något att säga till om?