I min värld finns Göteborgs teaterlivs hjärta på Backa. Om man vill utveckla, finns hjärnan på Götaplatsen och de valkiga händerna på Järntorget, ögonen i Angered, näsan fanns på Bhopa - saligt i åminnelse, nu hos Play Teaterkonst, öronen på Operan. Etcetera. (Jag ska här inte tala om var jag tycker blindtarmen ligger.)
2005-06, höggravid med Lillkillen dansade jag Maratondans i fyra timmar varje kväll, på Backa Teater i gamla Bulten. Jag fick andas in Backasjälen och de ränderna kommer aldrig att gå ur.
Nya hemvisten för Backa Teater invigdes igår på Lindholmen, med trevariationer på Brott&Straff och en sjujäkla fest. Jag ville inte gå hem. Det brukar jag vilja. Filmstjärnan fick släpa ut mig till taxin.
Redan i foajén, på genrepet, när jag hängde av mig jackan slog det till. Jag trodde i en bråkdel av en sekund att jag var tillbaka i Bultfoajén och förstod plötsligt vad det är som har skett:
Någon har tagit med Hjärtat i en hink från Bulten, andats in Själen, kutat bort till Lindholmen, hållandes andan, för att väl framme på plats andas ut den, låta den fylla kåken och sedan sätta Hjärtat på plats, mitt inne någonstans i det allra hemligaste i detta stora, nya hus.
Nytt men gammalt, hemtamt, spännande, kreativt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Fint skrivet!
Tack! Jag blev riktigt rörd själv faktiskt.
Och ja, jag fnissar gärna åt egna skämt.
Ber om ursäkt för den ironiska tonen i förra inlägget. Jag hade lite svårt att ta emot berömmet.
Jag gör det nu istället: Tack!
Skicka en kommentar