torsdag 28 februari 2008

Här ska kalasas!

Idag blir Lillkillen nämligen två år. Nu ska vi strax åka in till Underbara Kooperativet i Stan och svänga ihop marängsuisse och varmkorv samt blåsa serpentiner och ballonger. Jiiii-haa!

Femåringen har bestämt tårtan till helgens kalas. Det blir en chokladtårta med maränger, lemoncurd, vispad grädde och marsipanlock med ros. Kan bli hur äckligt som helst.

onsdag 27 februari 2008

Bokreatips för Matidioter (läs Barlach)

"Trattoria" av Ursula Ferrigno.

Italiensk kokbok med recept som Filmstjärnan läst högt ur i kväll. Munnen savar och inspirationen flödar och man blir "rädd och lite kåt" (citat återigen från Gudfadern, den Trevlige Indiske Herrn), för inte fan är det GI, inte. Lägsta priset på nätet är 163:- , men vi hittade den på Akademibokhandelns rea för 149:-.

Sedan är det lite roligt att författarinnan heter som Hulken.

Säkert!

...men jag har förstått att jag nog kommer att bli väldigt förtjust i den här också. Ja, jag är väl lite sen, men sån´t är livet som småbarnsmorsa. Då är det tur att musik inte är som teater. Att den finns kvar.

Rebecka Törnqvist

Jag kan faktiskt inte komma på någon annan, nu levande, svensk sångerska som visat sig vara livsviktig för mig. Hennes svenska skiva är grym.

No kids on the blocket.se

Det var ingen som downright inte gillade ungar, visade min lilla enkät här till höger. Det tycker jag känns betryggande för människosläktets fortlevnad.
Dessutom hade jag väl knappt totat ihop den i ilskans hetta, förrän mitt hjärta vek sig för en blöt puss och lite bullsmulor i tangentbordet. Guuuud vad jag älskar mina barn. När jag nattar dem ligger jag och njuter av att inandas deras utandningar. Det är lite konstigt, jag klarar verkligen inte av andras begagnade luft, men deras andedräkt tycks mig dofta liv och villkorslös kärlek och jag påminns om vem jag är.

tisdag 26 februari 2008

Bidragstagare festar på slutrean!


Marc, the preppy fag (Gudfaderns - den Trevlige Indiske Herrns benämning, inte min), Jacobs-pjuck i brun samt grön, bredrandig manchesterpräglad mocka. En femhundring är dels en sjättedel av ursprungspriset och dels inte dyrt för lite designhistoria i rätt storlek. Särskilt som de bara gör lite ont.
If you don´t get it - you just don´t.

lördag 23 februari 2008

Middagstipset


Ibland händer det sådant här i Nordstan. Då är det roligt att bo i Göteborg. Jag hade ingen tändsticksask, men ställde Filmstjärnan och Lillsvågern bredvid som substitut.

fredag 22 februari 2008

Men sudoku är larv

Min mobils dödsryckningar blir allt mer spastiska.
Strax före jag ska sova brukar jag spela ett pusselspel för att rensa huvudet för natten. Det är ett ganska simpelt ett, men för ändamålet mycket passande. Ibland blir jag så trött att jag somnar mitt i spelet - men det gör inget. Spelet bara tar en paus till nästa kväll och jag kan fortsätta där jag var utan att behöva börja om. Det är alltid på rea för tjunie spänn på 3games.

Idag dog spelfunktionen på mobilen. Det går inte att ens se vilka spel jag haft. Ett sällsamt ödes nyck är att igår natt tog jag den här bilden med Filmstjärnans mobil :


47825 poäng på en enda, tre veckor lång, spelomgång. I somras. Ah, bliss.

torsdag 21 februari 2008

Om det förra inlägget var havregrynsgröt så är det här en löjromstoast.

http://www.monkigirl.se/image/scaled_251_CF036104.TIF-36104.jpg
Jag kunde naturligtvis inte, visade det sig, leva med att enbart vara en foträt tönt. Det finns något som heter måttliga korvar, även beträffande duktighet.
Så även om det var en lång promenad, var jag tvungen att leta upp den där affären som heter "Snygga skor".
De hade rea.

Men den ligger jävligt långt från affären "Snygga skor"


Jag undrar över vilket ljushuvud till AD (eller heter det copywriter?) som kläckte den sloganen. Men firmanamnet ljuger inte, jag har köpt ett par där och vill aldrig ha några andra.

Det är nu över två år sedan jag blev indragen i det här träsket. Jag provade de tyngre grejorna första gången när när jag lirade Maratondansen på Backa med bl.a. den respektingivande Rivjärnsaktrisen. Hon sög tag i mig under en paus och förklarade exakt vilken idiot jag var som trodde att jag - som var gravid - skulle kunna dansa mambo in i nionde månaden fyra-fem kvällar i veckan oskadd. Jag hummade och tittade i marken och hade inget att komma med. Ingen vej gick udenom och jag började knarka hålfotsinlägg.

Men inte är det rockenroll inte.

tisdag 19 februari 2008

Ah, the Glamour of the Theatrebusiness!



Huskorset avnjuter en liten Pommery till sina e-kassekort.

Inte en av mina mest lyckade idéer

Godiva skriver bl.a. om silvertejp idag.

I min gröna ungdom, en gång på Fakiren i Malmö, hade Darling Desperados cowboyfest. Min kompis från teaterlinjen på Fridhems FHS jobbade på Fakiren och hon anlitade mig och två Fridhemstjejer till som barpersonal. Teaterelever som vi var, ville vi givetvis imponera på de "riktiga" teatermänniskorna. Vi gick verkligen in för "Fallna-vilda-västern-kvinne-looken", med korsetter, spetsar, urringningar och hårprydnader.
Joppheidi
hade, visade det sig, inte någon passande bh till sin Western-Nattfjäril-klänning och var mycket besviken och lite avis på våra hyllor.

"Det fixar vi med Gaffa!"

hojtade jag och mycket riktigt: Den mest beundrade urringingen den aftonen blev hennes. Stor succé och Joppheidi strålade mycket nöjd, i baren. Det var, kort sagt, ett kanonparty.

Men.
När det var slut och vi skulle svida om och gå hem vid halv fem på morgonen hördes ett vrål från toaletten. Joppheidi stod därinne och skulle linda upp tejpen. Vars klister smält samman med hennes skinn ner till underhuden.


Nu är det nock.

Nu lägger mobilen menyer ovanpå varandra, stänger av sig själv, halva knappsatsen lyser inte + är seg, samt det faktum som ni nu hört några ggr, att inte kameran funkar.
Såååå...snart i en sketsnygg handväska nära mig:

...och så har Huskorset utökat favoritlistan II

...med sprutarga, skitcoola Elin.
Beware.

söndag 17 februari 2008

Och nu har jag pifflat tillbaka

Ordsnok uppmärksammade att jag plötsligt hette Huskorset from Hell i kommentarsfälten istället för det forna, prompare (prompt, prompare, prompast - eller?) Huskorset.
Mycket riktigt. Jag hade, utan att riktigt begripa att det var det jag gjorde, pifflat om i profilen i samband med att jag "kom ut" häromdagen. Det är nu åtgärdat. Man vill ju inte att folk ska tro at man är nån annan. Efternamnet är fortfarande from Hell, men det blir lite intimare och trevligare på det här viset. Tycker jag, trallala.

Poll! Poll! (och ett recyclat skämt)

Nu har jag startat en viktig undersökning här till höger som kan bli vägledande i frågan om huruvida jag kommer att sälja ongarna på blocket eller inte.
Återigen med tag-linen:

"Do you want New Kids on the Blocket?"

Fysik, m.a.o.?

När man packar upp efter en flytt hittar man resterna av sina forna liv. De liv man levde före olika personer och efter andra personer; före och efter diverse utbildningar; samt inte minst från de liv man levde under de perioder man förändrades allra mest.
I en av mina gamla "idé-böcker" (de där jag skrev ner lite vad som helst och alltid hade med mig) hittar jag följande:

"Jag tror inte på någon Gud.
Jag tror på makterna
som skapar
mellanrummen
mellan löven i träden."

Jag minns att jag åkte spårvagn längs Vasagatan i Göteborg när jag tänkte det. Det var en sådan där smärtsamt vacker höstdag, löven knallgula, orange och roströda. Genom spårvagnsfönstret såg jag, klarare än någonsin, just de där mellanrummen förflytta sig i förhållande till mig, där jag satt.



fredag 15 februari 2008

Tom Waits - Ol' 55

Ibland kommer man på, när man har bråkat med sin Filmstjärna, hur dumihuvet man var och hur mycket man älskar honom och vilken underbar låt som manglades till oigenkännlighet av Gudfadern (Den Trevlige Indiske Herrn) och Den Franske Rovfågeln på vårt bröllop.

Från Framstjärten intet nytt.

Jag googlade mitt namn för att se om det hänt nåt med mig som jag missat, men inte då.
Jag har byggt bokhylla och slagits med flyttlådor idag (och lite med Filmstjärnan också men det blev bra sen).
Jag saknar min mobilkamera oerhört.
Jag hade bestämt att jag inte skulle tjata om den men det går inte längre, blogginspirationen tryter utan kameran och det tär.
Jag börjar gärna meningar med "jag".
Jag finner det liksom lättast att se världen utifrån mitt perspektiv.

torsdag 14 februari 2008

Tjena Söderberg, nu jävlar!



På Bauhaus i Bäckebol händer det massor :
Bokhylla in spe.
Kompostströ med processaktivator.
Jävligt snygg handväska. Fast den var ju med från början.

onsdag 13 februari 2008

Ta-Dah!

Om man tycker att jag är smått facistisk i mina påhopp i inläggen nedan så har man nog en poäng. Då kan man klicka och läsa lite här.

Jag önskar ibland att det fanns lite mer...laissez-faire och förtröstande tro på den enskilda människan i mina räpor. Den finns där någonstans, det är bara det att jag går igång som ett tröskverk när folk inte har tänkt efter (och kommit till samma slutsats som jag, givetvis). Och det är lättare att tycka till och sedan gömma sig på en blogg. Och kalla mig vad ni vill, men feg är jag inte. Följdaktligen:
Tove Wiréen heter jag.
Huskorset from Hell.
I´m just Your Average Little Drama Queen, appointed by the government.

Huskorset tar små, små steg mot ljuset

Jag är så fåfäng och lättsmickrad att jag gör såhär.
How´s that för en utkomning?

Idag har jag varit hos frisörskan. Det blev lugg och 70-talsfrisyr à la hårdrocksstjärna. Antingen väldigt tufft och med attityd, eller "...Herregud, tror hon att hon är 22?"
Välj själv.

Jag var visst fortfarande arg

Godiva påminner om skärmytslingen med SVTs filmprogram och jag minns och undrar om skatan från igår googlar sig hon med, när hon varit i tv. Vem skulle inte?
Hepp, då får det vara så.

Jag vet också att det inte är så snyggt att gå till personangrepp så som jag gjorde - men jag tycker på riktigt att det har relevans i det här läget. Att inte se korrelationen mellan sitt "eget" val av utseende och för vem man gör sig fin och hur och varför. Jag begriper inte hur man kan vara så, tills synes, intelligent & bildad och så urbota korkad på samma gång. Nada självinsikt. Jag vill understryka att jag lyssnade på henne först och insåg att hon satt och slängde ur sig dumheter innan jag gick loss på hennes botox-panna. Vilket var mer än hon gjorde på t.ex. Maria Sveland, som fick en nedlåtande blick så fort hon sa något. Heder åt Maria som inte tappade humöret (hur hon klarade det förstår jag icke) (Huskorset gjorde det åt henne lite senare istället)(lätt parentes-exem igen). Att så benfast-envist-hälarna-i-backen-istadigt hävda att modern är den enda för barnen och att dagens unga mammor behöver få höra det känns snudd på kriminellt bakåtsträvande. Sitt inte och var allt mellan 48 och 67 och tala om för mammorna. "Good Enough Mother", sa psykologen Wool...nångting, sa Ebba W-B och det är väldigt bra sagt det.

Elsie Claeson får skylla sig själv om hon googlar sig, för maken till skrämmande människa har jag inte sett på länge. Jag letade upp lite grejer hon skrivit i SvD igår med resultatet att jag fick lov att sova med lampan tänd i natt.

tisdag 12 februari 2008

Tisdagstv-kvällarna spottar upp sig.

Först till programmet Klass 9a. Shite. Jag kommer att grina. En dokusåpa värd att följa.

Sedan såg jag programmet "Beckman, Ohlsson & Can" .

Där sitter en människa (Elsie Claeson) och hävdar:

"...vi vet ju nu att Simone de Beauvoir hade fel när hon sa: `Man föds inte till kvinna, man blir det´..."

Vadå "...vi vet..."??? Vem vet? Inte jag. "...hade fel..." Herre Gud. Jag tycker fortfarande det är saliga ord som jag aldrig i helvete kunnat tänka ut själv och ändå levt varenda dag sedan 10-årsåldern. Men Elsie har missat den filosofiska innebörden i orden, det måste vara så, det är den enda förklaringen till att hon kan göra ett slikt tvärsäkert uttalande.

Men jag tycker att Elsie ser opererad/botoxad ut i ansiktet och kring näsan. Hela hennes uppebarelse säger alltså emot hennes uttalande.

Visst har de andra tre också fiffat sig - det är ju TV för fanken - men ingen har det långa blonda håret och den bleka hyn och den smakfulla ögon makeupen som kännetecknar den ikonifierade kvinnligheten.

Elsie får gärna propagera för modersmyten, men om hon samtidigt säljer myten om kvinnan som ett väsen klarar jag inte att lyssna ordentligt på ett enda av hennes argument. Man måste inte se ut som ett ras, om man ska vara trovärdig biologist - men det är mycket svårt att ta den kvinna på allvar som iklär sig den av Hugh Hefner bestämda Idealkvinne-kostymen.

Hon talar om "forskning" har kommit fram till saker som gör att bäbisar och mammor har ett mycket närmare förhållanden än pappor och bäbisar.
Vilken forskning?
Var då? Av vem/vilka?
Vem stöder den?

Dra du åt helvete, Elsie Claeson.


Lillkillen pratar på rätt bra, men han vänder på bokstäverna ibland.

Fröken UUnderbara Kooperativet i stan (där ongarna går ett halvår till) brukar göra "fiskar" till barnen vid fruktstunden: Tunna, tunna äppleklyftor som man håller i ena änden och skakar lite på så klyftan dallrar som en liten fisk.
Nu senast satt Lillkillen och var grymt fruktsugen och gormade åt henne.

"Vill ha fiks! Ge mig e fiks!"

Jag undrar så vad han ska bli när han blir stor.

måndag 11 februari 2008

Den gamla och Huset


Så här ser den ut, den lilla rara kåken. Själv har jag ny svart parkas.

Bloggträff annonseras!

Här.

Jag är mest spänd på huruvida Översättarhelenas orkester kommer att stå för underhållningen.

Ett skamlöst partiskt Huskors exploderar i affekterad och onyanserad kulturpajkastning

Läser en grym nedsabling av en föreställning nära mig i en Stockholmsk morgontidning. Helt ovidkommande, men mycket konspiratoriskt, väser jag i mungipan: Just den recensenten har aldrig gillat något Filmstjärnan gjort (ända sedan tiden på Förortsteatern när den leddes av Teateradvokaten, som recensenten inte heller gillade.) och har, ända sedan hon tillträdde, tagit första bästa tillfälle att hälla skit på Nya Chefskans sätt att leda teatern, förr än att försöka ta in i den pjäs han är där för att se och vilken estetik den presenterar. Och nåde föreställningen, om den presenterar en annan sådan än den han föredrar.

Lokala morgontidnings-recensenten skrev om samma föreställning och andemeningen var ungefär: "Det här var ju roligt, tyvärr". För (säger skvallret) han har en trettio år gammal schism med den mest kände, runde och folkkäre av skådespelarna, sedan de båda var med i Tältprojektet. Han var downright elak mot just den skådespelaren i sin recension, och that seemed very uncalled for, för mig som också såg föreställningen. Han nämnde dessutom inte med ett ord den mest lysande komiska gestaltning av en rälig egoistisk gammal svärmorshäxa jag sett (vilket dock Stockholmsrecensenten gjorde).
Mer skit på honom:
Jag hade honom som föreläsare när jag läste en C-kurs i Dramatik för femton år sedan och han var icke intresserad av vad tjejer i min dåvarande ålder hade att komma med under diskussioner och analyser. Han var inte heller öppen för nya tolkningar av gamla problem (läs: feministisk läsning av gammal dramatik) och överhuvud en förhållandevis torr och trist teatervedklabbe. Redan för femton år sedan. Nu är han den tongivande västsvenske teaterrecensenten. Hurra. Känns så fräscht.

Lokala kvällsblaskan var nöjd, så det var ju trevligt.

Nu till en annan förställning som jag såg helt nyligen, på en fri teatergrupp. Verkligen inte my cup of tea. Det pyste över av självgod världsförbättrariver och "vi är djupa, fina kulturmänniskor och därför lite, lite bättre och mer värda än ni". Jag tror inte, nota bene, att de verkligen går omkring och tänker så - men det är vad de skickar ut.
Men jag ser också att många av skådespelarna sliter sig blå och genomförandet är så bra det bara kan vara med den, lysande endast med sin frånvaro, regin. Jag har sällan varit så förbannad efter en föreställning. Jag gillade det alltså inte (vilket blir smått komiskt, eftersom budskapet bl.a. var att vi måste ta hand om varandra och vår värld), men såg att det på många håll var ett gott arbete. Varför finns inte den sortens analystänkande hos kritiker?

Varför kan de inte vara lite mer som jag?

Jamen okej då. I give you:



Hans Rosenfeldt.
Initierade källor berättar att han under uppväxtåren fick äta tillväxthormon för att inte bli så lång. Låter märkligt, men så var det. Jag tror han ändå blev ungefär 2.05 hög.
Han har två bröder som inte fick hormoner. De är ännu längre.

Han är så braaaaa!!!

Cyber är nog fint, men inget går upp mot realtidsmiljö.

Den som ändå fått bli slirigBarlachs kalas...

Själv söp jag i min ensamhet. De utsvultna barnen skrek och grät sig till sömns och när Filmstjärnan äntligen kom hem bad jag honom i barmhärtighetens namn ge mig en rak höger så jag fick tuppa av.
Och så melodifestivalen på det.

Nu får det bli vår snart.

söndag 10 februari 2008

Bloppis!

Atahari har en bra idé.
Vi drar inte samma storlek...då hade jag nog inte länkat, hehehe.

torsdag 7 februari 2008

Platt-tv-tonisk kärlek

Det talades om Tage Danielsson, han skulle fyllt 80 häromdagen om han levt. Men det gör han inte. Missförstå mig inte, han är en av mina livsprofeter, men det är så trist med hyllningar av typen "hans like kommer aldrig igen" för ingens like kommer någonsin! Men det kommer nytt och nya i samma anda!

Det finns f.n. en person på SVT som jag beundrar ohejdat.
Man med fog säga att jag är ett stort fan.
Han är klok, fyndig, genomtänkt, kvick, intelligent och verkar på det hela taget vara en god människa med varm och småtorr humor. Det är på den nivån att jag skulle ha limmat om saker och ting hade varit annorlunda. Men giftermål och barn på båda håll och så, plus det faktum att jag inte känner honom, utan enbart hans tv-personlighet.

Jag har hälsat på honom en gång, han co-skrev en tv-serie som Filmstjärnan var med i, och jag fick hälsa på honom på parkeringsplatsen vid gamla tv-huset (jaaaa Synvillan, ja) i Göteborg.
Han var verkligen j-ä-t-t-e-lång.
Det var kanske fem år sedan.
Jag minns det än.

Hoping for a miracle

Det lutar nu åt att det kommer att stå mellan Hillary Clinton och John McCaine i höst. Och då vinner Republikanerna. Tyvärr. Die Quelles inlägg med kommenater, postat för någon dag sedan, förklarar närmare varför det är på det viset.

Jag tycker att genomsnittsamerikanen är lite punchig (alt. outbildad och korttänkt) och tippar att det finns vid pass fyra gånger så många (förmodligen fler) korkade människor än smarta i USA, och dessutom är personvalskulturen minst lika stark som partivalskulturen. Därför vinner McCain. För, enligt Die Quelle, enligt Unibet.se så tror inte tillräckligt många av de amerikanska väljarna att en kvinna kan leda deras land. Och Unibets affärsidé är ju att ha rätt, så då tror jag det jag med.
Hillary kommer att dänga skallen i världspolitikens glastak med ett brak. Hälften av väljarna är ju kvinnor själva!
Det är för sorgligt alltsammans.

Vilken inköpare på SVT borde hållit i plånkan?

Onsdagkvällarna blev än mer tv-mysiga för några veckor sedan när "Dubbat" gjorde sitt intåg. Efter det var det (med undantag en gång för viktiga sportevenemanget konståknings-em) härliga "Studio 60 on Sunset Strip" - som dock gjorde sitt permanenta uttåg förra veckan med ett (i vanlig ordning för amerikanska tv-serie-finals) ovärdigt, såsigt, väl sentimentalt och förutsägbart avsnitt där alla fick varann och ingen dog.

"Studio 60" efterträddes i dag av "The Tudors", en engelsk dramaserie om Henrik VIII. Den gick att titta på i en kvart och då hade jag varit tveksam i sju minuter. Jag orkar inte med fler omotiverade tonårstuttar och unga kåta hetsporrar i historier så intressanta att de egentligen borde kunna berätta sig själv. Gubbigt, platt, tråkigt berättat och alla unga män som skulle vara snyggon såg exakt likadana ut så man såg fan inte ens vem som var kungen när han inte hade krona på sig.

Och så Sam Neill på det. Suck.

onsdag 6 februari 2008

Långkok? My ass...

Första måltiden:
Fiskpinnar, potatismos och ärtor.

Men jävlar vad fort det gick!

Ett rymdskepp har landat i stugköket



Nollan är framdragen. Farbror Elektrikern var här i morse och det gick som en schottis. F.n. bränner jag av ugnarna på QSI6272W:n så det luktar gift lång väg: Sörj för god ventilation, jo, tack så mycket. Det stinker.

Induktionshäll!
Dubbelugn!
Touch-control!
Man kan ställa en temperaturen på fem grader när.

Oh, här ska goes crazy med surdegar och långkok!

tisdag 5 februari 2008

På Ahrnboms tid

Jag tycker det är tomt efter honom.
Någon dag kommer hans blogg att komma i bokform.
Jag tror det på samma sätt som jag tror att Tom Lehrer en dag återupptar sin piano-entertainerkarriär. Och att the Wonderstuff ska återförenas och inget ska vara annorlunda. Och att Robert Gustavsson ska bli sådär genuint rolig igen, utan porrhumor.

Vi är många. Kanske att en rörelse i folklagren kan skönjas, kanske att de första stegen redan tagits i grundandet av en ny världsreligion. I så fall är jag en av Ahrnbomismens stolta profeter.

Jag läser bakåt och finner stor tröst för ett kulturarbetar-Huskors.

Krama ihjäl våldet!

Det talades om "det ökade ungdomsvåldet" på Ring P1 idag.
En gubbe tyckte man ska "lära tjejerna karate, då skulle inte killarna våga gå på dom" (Bra, bra. Våld ska bekämpas med våld, det har jag alltid tyckt. Öga för öga, osv. Vad tjejerna ska göra när killarna lärt sig kung-fu sa han inget om).
En dam ansåg att att "sporten" fick för lite pengar, att sportifiera ungdomen är lösningen enligt henne. Alla ska sporta.
Bucklan gick dock till en Wachtmeister, med sufflerande hustru i bakgrunden, som prompt hävdade att man skulle införa "obligatorisk pardans på schemat" i skolan. "Förr i världen, då hade man aldrig hört talas om gängbråk och våldtäkter, då gick vi ut och dansade, man var inte frustrerad, då fick man den närheten. Man börjar med bugg!"


måndag 4 februari 2008

Huskorset är ingen IT-wiz

Har länge hyst en stark misstanke om att de tre bokstäverna RSS och deras funktion skulle kunna spara avsevärt med tid åt mig. RSS skulle kunna hålla reda på bloggar och nya inlägg åt mig. Tror jag.

Det var också med hjälp av RSS som jag gjorde praktfadäsen med andra bloggen i somras: Knappade in mig på Bloggportalen och - WHAM! - under en veckas tid var jag numero uno på Bloggportalens lista över "mest länkade sidor".
Jag hade visst hamrat in RSSet till hela jädra expressen.se.
Pinsamt är ett på tok för milt ord att beskriva den skam jag kände. Och jag är inte lätt att göra bort, vill jag poängtera. Jag bjuder på det mesta. Men aj. Aj. AJ. Den svider fortfarande och den klarade jag av alldeles själv.

Sedan dess har jag inte riktigt vågat befatta mig med RSS-eländet - som jag nu börjar begripa inte är något elände alls, utan någonting väldigt smart och praktiskt.
Hur gör man då?
Godiva?

En obehaglig insikt

Om man läser här och sedan här (samt besitter den enklaste formen av psykologiskt tänk) så begriper man strax var min coach-provokation springer ur.

Vi tar en till

Richard Cheese - min nya favorit

Det är svårt med covers. Svårt...eller alldeles, alldeles underbart.

fredag 1 februari 2008

Välkommen tillbaka

Jag hälsade på min sjuka pappa förra helgen, nere i Skåne och vi hade vårt första samtal på ungefär 27 år (ingen ironi. 27 år.). Vi hade det fint när jag var liten, men när jag var elva-tolv år hände något och den omedelbara kontakten försvann. Jag har stundtals hatat honom med glöden hos ett sviket barn - även i vuxen ålder.

Våren 2007 kom han ur en 21 år lång depression som ingen begripit att han haft förrän han krackelerade. I maj fick han sedan en stroke. Han & K hälsade på oss i pörtet Rosentorp i somras och jag minns att jag pratade, förvånad, med Filmstjärnan efteråt om hur "bra det gått" att umgås. Han brukade alltid vara ohyfsad, dum i huvudet och ett socialt tvärpucko.
I slutet på september börjar han sova nästan dygnet runt, får succesivt svåra ryggsmärtor och åker lagom till jul in akut och myolom konstateras.
Sedan bröt han lårbenshalsen, gubben.

Nu börjar det lugna ner sig. Han är inte hög längre, medicinerna stabiliserade, operationssåret på höften är ok - och fram träder, under vårt samtal på sjukhemmet i Höganäs: Min Pappa. Som han var när jag var tio. Fast nu är jag vuxen och det vet han.

Sällsamt så det förslår. Min kropp har t.ex. inte förstått att den inte längre behöver vara beredd på strid när han ringer. Jag hoppas den beredskapen kommer att försvinna, jag är lite rädd att den inte ska det.