torsdag 31 december 2009

Det doftade i sanning om Saras (och vårt) bak

Här hos Sara bakar finnes fullständig rapport om stenugnsbaket häromdagen. Det var verkligen helt underbart och komplett oironiskt och detta skriver jag med adress Mannen från Åkarp (som jag visserligen inte tror läser här, men ändå), men som svar på min status:

"Huskorset gräddar levain, surdeg, hällekakor och rågbröd i stenugnen i Slöinge. Helt otroligt underbart!"

på Fejan skrev enbart:
Hahaha. Svin. Den sved, vill jag lova.

Gott nytt år alla! Nu törs ju inte håken skriva ett enda jota om det Magiska Nyårsaftonsfirande man ska ha på landet med Jomp & Kultursame.

tisdag 29 december 2009

Dricka sprit och hålla käften

Ett av mina ledord här i livet är samtal. Det goda samtalet. Det trevliga samtalet. Det nödvändiga samtalet. Etc. Jag har alltid hävdat att det allra mesta går att lösa, bara man pratar igenom det lugnt och metodiskt. Samtalet som verktyg i samlivet. Jag tjatar på mina barn: "Använd orden!" när de försöker göra sig förstådda. Jag tycker om att formulera mig i skrift, som ni väl har märkt. Jag älskar - som väl de flesta gör, men ändå - att sitta och dricka vin och bara prata med mina och våra vänner.

Sedan några år har det hampat sig som så att ungefär en gång om året blir jag rejält förkyld, det slår sig på rösten som helt sonika försvinner och sedan inte behagar dyka upp på tre dagar.
Jag blir som tagen på sängen av allt som händer och sägs - enkom för att jag inte kan prata. Bra saker. Sinnesvidgande saker. Den inre ro som dessutom infinner sig av att tvingas vara tyst är både svårbeskriv- och underbar. Varje gång är det en tankeställare ("javisstja, ett samtal består av att lyssna också") och jag bestämmer mig för att vara tyst lite mer här i livet. Som tur är har jag inte tvingats ställa in föreställningar eller dylikt, det har alltid hänt under ledigheter.

Idag åker vi till Saras och hennes familjs lilla hus i Slöinge för att umgås med Klanen (alltså föräldragruppen) och baka i nygamla stenugnen. Sexton pers blir vi, Åtta vuxna, åtta barn. Och jag kan inte prata. Det ska bli alldeles fantastisk roligt!

fredag 25 december 2009

Den är sjukt mycket större i verkligheten!


Det hjälpte inte ens med ongarna bredvid som "tändsticksask"!
På väg hem gjorde vi alltså ett snabbt och improviserat stopp, och fick smaka på både fantastiskt goda sillar och Rissne Rykarn som sannerligen levde upp till sitt rykte. Väldigt trevligt!
Nu styr vi kosan mot Jonsered.

torsdag 24 december 2009

Frid på jorden och till alla människor en god vilja

En riktigt (och hyperkorrigerande)

* * * * * * * * * * * *
* Govede Juvele *
* * * * * * * * * * * *

tillönskar jag er alla. Ni är min gullkant på tillvaron!

Så - hur många var vi? (och jag frågar för att jag faktiskt vill veta)

Lilljulafton är barnas dag, har den käraste kära A-S bestämt. Då ska alla komma hem till Farfar och henne och pyssla, klä granen, bygga pepparkakshus och äta. Det låter som en fin jultradition och det är det absolut, för de har hjärtan stora som Celine Dions walk-in-closet.

Men...och here goes:
De har inga barn ihop, men han har fyra och hon har tre.
Alla barn utom två har respektive. (Hennes yngste son m fru var dock inte med, men hon är å andra sidan gravid)
Alla par utom ett har i sin tur egna barn. I snitt två per familj.
Lillsvågern och hans enormt trevlige och belevade tre år äldre bror (som då inte har blodsband m Filmstjärnan och hans övriga familj) plus deras femåriga lilla systerdotter välkomnades också gladeligen.

Nu ska jag bara svabba upp min hjärna från golvet innan jag svimmar i sömn.

tisdag 22 december 2009

Dan före dan före dan

Idag har vi varit i Täby Centrum. Det var som vanligt vid den här tiden på året.

Nu gör Farfar älgstek, ett barn sover, Filmstjärnan bakar (vad trodde ni?) - Åländskt svartbröd, det doftar himmelskt - och jag lägger sista handen vid Julstocken (en sådan där rulle med mandelmassa, konjakskoktafikon och andra goa grejer som jag givetvis kallar Julstock för att jag ska kunna bjuda moster Agata och säga "Vill moster ha lite Julstock?" och hon svara "Jaa tack, jag tar gärna lite stock!").
Ur högtalarna strömmar Söderbergs fantastiskt fina julmix.
Jag har gissat i Lottens Julkalender och tänker lite på Pappa och det går bra. Det känns skönt att tänka på honom och att det går bra att göra det.

Hoppas ni också har det fint allihop.

måndag 21 december 2009

Alltså, ni kommer inte att tro mig... * uppdat. med länk


...men det står faktiskt GÄDDAN på den här Range Rovern.

Hellooo Murphy!

Ikväll är det gaaalapremiär på en film som Filmstjärnan är med i. Ongarna är hos kusinerna och vi får göra oss i ordning där. Jag penslar glatt på mig kalasansiktet men tycker att jag verkar bli mer grå än glamourglowin´... Äsch, det är väl spegeln och det ovana toaljuset hos Blodssvågern m familj, tänker jag.
Nej, det var min svarta ögonskugga som gått sönder och spritt sig i hela makeup-necessären. Över allt ligger ett mörkgrått skimmer, inklusive alla penslar och applikatorer.
Tvätta allt, inklusive mig själv, föna borstar, kladda ner handdukar och börja om.
Men nu är jag klar. Hoppas vi hinner.

fredag 18 december 2009

Skit i traditionerna

Vi brukar ta oss an glöggen redan i oktober, den görs på svagdricka och ska stå och puttra till sig i minst sex veckor. Pepparkakshuset är julhushållets pièce de résistance.
Julkaffe i advent med larvigt mycket kakor och bullar. Pynt - de tyska tomtarna, vänner, de tyska porslinstomtarna! Glitter. Gran. Gamman.
Huskorset brukar sätta en ära i att hålla på traditionerna, men inte i år. I år tas det lugnt; ett par ljusstakar, halmbocken och Mormors makramégran (som egentligen är en klocka men Mormor tyckte den passade bättre som gran) på förstukvisten. Det var så mycket med Pappa och allt ändå, och dessutom firar vi annorstädes.

Därför blir jag så innerligt glad att andra, i en gladare livssituation än jag, håller fanan högt.

torsdag 17 december 2009

Nomineringar till 2009 års Plexpärla mottages tacksamt!


Barlach brukar vid den här tiden på året (egentligen kring fotbollsgalan) dela ut Guldbloggen och Diamantbloggen, ett pris instiftat av honom själv för bästa blogg skriven av en man respektive av en kvinna. Han har glömt det i år, så nu påminner jag honom om det genom att komma ihåg att det ju är eder förbindliga som håller i
Plexpärlegalan!
Det vill säga utmärkelsen Årets Bästa Kommentator. En bloggs underhållningsvärde ligger i summan av inlägg och kommentarer och detta pris uppmärksammar även dem som kanske inte själva har behov av att bloggbluddra utan nöjer sig med att strö glitter och finurligheter i andras kommentarsfält.

Så, mina vänner: Vem är det som finurligast vänder på våra formuleringar; hittar nya, smarta och roliga vinklar på det vi skrivit - kort sagt: Vem vidgar våra vyer värst?

Pristagaren tillkännagivs vid pass strax före nyår skulle jag tro.
Juryn är enväldig, mutbar och extremt partisk.

Skört som nattgammal is

Tack alla, för fina och uppmuntrande kommentarer. Jag har mått riktigt bra i flera dagar nu, jag har tänkt på Pappa men varit vid gott mod ändå. Gjort andra saker, kunnat koncentrera mig på annat. Väldigt skönt. Jag har så mycket att vara glad åt.

Igår var jag hos den mest fantastiska sjukgymnast/massös som finns i hela Göteborg - ja, jag är beredd att säga Västsverige. Hon tråcklade med min rygg, nacke, mina axlar och höfter, stack nålar i mig och jeez vad den människan vet vad hon pysslar med! Det knastrade i nacken när jag reste mig upp, som av fint grus i ett väloljat kullager, och ryggraden knakade skönt från och till under resten av kvällen. Jag sov som ett barn i natt. Tack för det också.

Men i dag, innan jag fått kaffe (vaaad har jag sagt om kulturupplevelser före morgonkaffet???) läste jag i GP några rader om och av Wislawa Szymborska skrivet av Mikael van Reis och så var det färdigt igen. Nu blir det en gråtdag. Men det är skönt det med. Jag kan vara glad åt att jag kan gråta.
"Livet på jorden betalar du inte dyrt.
För drömmar, till exempel, inte ett vitten.
För illusioner först när de är förlorade
För innehav av kropp endast med kroppen."

onsdag 16 december 2009

Den ene får baka, den andre får smaka



Filmstjärnan bakar Knäckebröd


Något han är en fena på.
Ack, hur jag älskar den mannen.
Han och Sara som bakar - här på bloggen känd som Citymorsan - har gett sig håken på att hitta det ultimata knäckereceptet. Jag tror de kommer att lyckas, de är otroligt målmedvetna, i synnerhet Sara: Kolla in restaureringen av den gamla stenugnen i deras uthus.
Och ny spis har dom, Barlach!

söndag 13 december 2009

Åh, så uppfriskande!


Jag är ganska nedstämd i humöret nu för tiden. Svårt att få ro om natten, gråter ibland när jag lyssnar på Pappas gamla skivor, ser rätt mörkt på tillvaron, livet och människorna. Det går ju över, men fy tusan så tungt det är medan det pågår.
Druvsockret från Skärholmen med familj är i Thailand, de skickade en bild på sin favoritdricksvattenflaska, det piggade upp lite.

torsdag 10 december 2009

Vuxenlivets bak- och framsida

Kooperativet ringde tjugo i åtta. Jour idag. 8.30 -16.00.
Hu-fuckin-rah. Jag lät nog ganska tillkämpad i luren.
Men efter frukost med kaffe & snus, lite inner persuation och positivt tänkande ska det bli riktigt mysigt. Inte minst för att de övar till Lucia just nu.

onsdag 9 december 2009

Alla känner Ranelid

Jag kom att tänka på Willy Kyrklund, återigen. Denna gång sprattlade han upp i kölvattnet av Peter Barlachs inlägg om Ranelid, samt Godivas fyndade murfilosofi, båda inläggen läses med fördel med kommentarer.

Ranelid tar i så livstycket spricker i sin iver att få människor att förstå hur viktigt livet är, hur vi måste ta hand om varandra, att människan är så liten och bara låtsas att hon är stor. Ack så sant, vackert och enkelt - men det han förmedlar till mig är också att den enda som riktigt ser det är han själv. Han talar och beter sig som om människor är lata och dumma i huvudet och inte sliter livet ur sig för att göra sitt allra bästa genom livet. Då blir jag så trött och irriterad. Plus hans mediasmartness (visst har PBP, som kommenterar hos Godiva, rätt: Karln är show!), och alltihop kombinerat skymmer för mig alla eventuella fina kvalitéer.
Men det är mycket gott att andra finner tröst och klokskap i hans verk, det har jag givetvis inga synpunkter på. Jag kanske borde som PBP säger i en kommentar hos Godiva, faktiskt läsa en bok av honom innan jag börjar tjafsa.

Hur som haver, Ranelid talar om frihet i den julkrönika Barlach vill diskutera med sitt inlägg. Tillbaka till Willy Kyrklund som anno 1953, i en av hans förmodligen mest citerade texter, också nämner frihet. Det är orättvist, för att inte säga komplett omöjligt att jämföra två filosofiska författare på detta vis, men jag kan inte låta bli. Jag känner ett oemotståndligt behov att definiera min smak. Varför jag inte gillar Ranelid med blir hög på Willy Kyrklund. Dunno why, men låt oss vara femörespsykologiska och hänvisa det till min fars nyliga frånfälle. Lite känslig nu, va.
I give you Willy:
"Mästaren Ma talar
Jag intresserar mig icke för människorna. Jag intresserar mig för människans villkor. Människans villkor är det som är utanför människan, det som formar henne och avgränsar henne. Det som är utanför människan är det omänskliga. Det omänskliga omsluter människan såsom havet omsluter fisken, såsom öknen omsluter en tappad hårkam.
Att intressera sig för människans villkor, det är att intressera sig för det omänskliga. Att intressera sig för det omänskliga, det är att intressera sig för det likgiltiga. Det är att intressera sig för oändligheten och döden. Att intressera sig för oändligheten och döden, det är att stå på tå utan att räckas. Jag står på tå utan att räckas.

Frihet är den förnimmelse som vi har av förloppen inom oss själva. Ofrihet är den förnimmelse som vi har av förloppen utanför oss. Jag vet icke om det finns någon annan metod att skilja på vad som är vi och vad som icke är vi.
De flesta menar att skinnet skiljer dem från det som omger dem. Men människans skinn är tunt och genomsläppligt, fullt av hål och öppningar likt en trasig rock. Det omänskliga far in och ut genom revorna; jord och vind blåser tvärs igenom oss. Vår hjälplöshet är höggradig.

Jag söker den fråga på vilken människolivet är ett svar."
Slutet får mig att undra så smått om Douglas Adams läst Kyrklund.

Friheten, va. Erika Hrnbom sa en gång en jädra bra sak om frihet i en kommentar här:
"Den här frihetsgrejen. Jag vet inte. Först får man väl definiera frihet. Jag vet inte vad det är. Friheten glider undan så fort jag ringat in den."

måndag 7 december 2009

God natt, god sömn

Det är så grått i Skåne idag så man tror att himmelen håller på att ramla ner. Det blir inte så värst uppdaterat här just nu. Livet och döden kommer i vägen.
Storebror IRL har sina trumfkort att dra fram när han tycker att småsyrrorna Sajber och Blogg behöver tryckas till lite för att komma ihåg vem det är som bestämmer. Hur mycket han än älskar dom.

lördag 5 december 2009

Sista festen med gänget


What can I say - Viola kämpade sig blå i julklapps-tärnings-tävlingen för ett i Björn Borg-papper inslaget paket innehållande... Annas Pepparkakor och grön kristyr.
Älska!!! min galna, brokiga ensemble och denna lilla kukteater i Göteborg!

onsdag 2 december 2009

Tids flugor

December igen, hörni. Nedräkning. Kalas, julmarknader, avslutningar, pyssel, julbak, kooperativstädvecka och Pappas begravning på måndag. Samma dag är det ett helt år sedan jag for till Sundsvall.
Sjuåringen till sömnundersökning igen, något som fuckar upp tre nätters sömn för halva familjen.
Julkalendrar.
Sparrings. Jag är mäkta stolt över min bloggkompis!
Lottens. Åh vad jag har längtat och så missar jag helt dag 1. Obegripligt.

Jag har tre föreställningar av Brand kvar att spela på Angereds Teater. Tre illgröna, obekväma, bökroliga arbetssegrar. Förut hoppades jag att Tyskan skulle tycka att jag sög så att hon aldrig skulle ringa igen och vilja jobba med mig. Men man glömmer. Jag undrar redan hur det blir nästa gång.

fredag 27 november 2009

"Min man förstår mig inte..."


...men det gör min mor! Mamma kom upp idag för att hälsa på oss i helgen och hade de här med sig. Det är, som ni kanske ser, Sten Bromans memoarer samt en sorts biografi sammanställd av Erik Broman, Stens son, och Hans Åstrand, där bl.a. Povel Ramel ger sin bild av Broman.

Tillyttermera visso kom Mamma med den för mig nya och roliga upplysningen att lundensarnas urlundensare är född i - Uppsala, haha.

Här ska kuras skymning!

torsdag 26 november 2009

Ett inslag om pappa och Jeanne-Claude

Alfahannen upplyser mig om att konstnärinnan Jeanne-Claude De Genat Guillebon har avlidit.
Jag kommer genast att tänka på min far. Inte just för att han också nyligen kilade, men för att han gillade både Jeanne-Claude och hennes partner Christo. De slog, som ni kanske vet, in både det ena och det andra i paket under sin glansperiod på 80-och 90-talen. Så som riksdagshuset i Berlin och en ögrupp i Florida. Bildgoogla, by all means! Men de gjorde mycket annat också och att jag tycker om deras verk är mina kära konstintresserade föräldrars förtjänst. Remember? Jaadå, vi var på Louisiana när det var utställning där.

Farsan reste mycket i jobbet och en gång när han kom från Frankrike efter en affärsresa - som företogs samtidigt som Pont Neuf var inslagen - hade han med sig en bit av tyget från bron i present till mamma. Han hade sett bron den sista dagen den var inslagen, slagit sig i slang med gôbbarna som höll på att ta bort tyget och dealat till sig en bit. Jag fattar inte hur, han pratade inte franska, man vet ju "hur fransmän är" och kan dessutom tänka sig att de där trasbitarna skulle säljas för hundratals kronor styck - men han gjorde det. Till mamma. Sådan var han också, min pappa. Mamma blev huuur glad som helst. Jag fattade inte grejen, jag var för liten.

När pappa skulle förklara deras konstnärskap för mig berättade han om ett projekt som de gjort:
Christo och Jeanne-Claude hade skickat paket, inslagna i brunt papper och med snöre om, per post till en antal personer.
De allra flesta - men inte alla - av adressaterna öppnade försändelsen.
Det fanns givetvis ingenting inuti.

onsdag 25 november 2009

Nu: Kultur


Ska se en förmodat sketbra teaterföreställning på en sketbra teater. Förväntningsribban är satt i högsta pinnhålet, go' vänner. Nu kör vi!

Vilket var först: Hönan, fjädern eller Koenigsegget?

Idag inser vi alla och beundrar hur Christian von Koenigsegg fått hela jämrans mediadrevet att medverka i vad som måste gå till historien som decenniets PR-kupp.
Grattis och hatten av.

Nästan lika fräsigt som när min kompis Polüsaspiranten nyligen blev flörtad med av en misstänkt hustrumisshandlare när hon drog en tops över tungan på honom.

måndag 23 november 2009

Jag hade i natt en erotisk dröm om Sten Broman


Det kan bero på att jag igår kväll i Kunskapskanalen ramlade på ett s.k. Russin-program på fem minuter om just honom, men ändå. Vidare sensuell vet jag inte precis om jag känner att jag tycker att han är (f.ö. en formulering objektet själv med all säkerhet hade gått i taket över). Emellertid är jag förvissad om att jag den här gången har tolkat min hjärnas sömnburna budskap till mitt vakna jag korrekt:

Sten Broman har alltid intresserat mig. Jag har under alla år skärpt min uppmärksamhet när han synts på tv. Nu har jag rotat lite i arkivet på svt.se (följ gärna den länken!). Programmet med Birgit Nilsson minns jag, det ska bli underbart att se igen.
Han var, vad jag har förstått, ständigt extremt välformulerad, välartikulerad och välklädd. Tillika en mycket beläst, musikalisk och intressant människa, alltid redo att offentligt läsa lusen av både kreti och pleti försåvitt kredit och pleti enligt honom själv betett sig ohemult på det ena eller andra sättet. Som grädde på moset levererade han efterpå en väl underbyggd, skarp och humoristisk- samt inte sällan uppseendeväckande - åsikt om hur saker och ting egentligen låg till, så att kreti och pleti kunde lära sig något.
Han var en spexens beskyddare och ivriga mecenat, han är en legend i Lundakretsar.
Han ritade sina egna tredelade kostymer.
Han var kompis med Piraten.
Han grundlade Gastronomiska Akademien, av honom själv kallad "De sjudderton".
Han var aldrig någonsin svarslös.

Budskapet lyder:
Jag vill vara Sten Broman.

fredag 20 november 2009

Jädrar vad här ska fredagsmysas!


Ikväll blir det italiensk extravaganza! Min älskade klippa till Filmstjärna blir medelålders i morgon och han går bärsärk i köket (plus att han hinner åka och vaccinera Lillkillen):
Pastadeg ligger i kylen. Det blir knyten med ricotta-karljohan-salvia-valnöt-prociutto-tryffel-fyllning. Tomatsåsen puttrar på spisen sedan någon timme. Två degar står på jäsning. Munsbitar planeras.
Jag, som är lite skör i dessa dagar, nöjer mig med att göra en Tiramisù till efterrätt. Och eftersom jag av princip anser att recept är rekommenderande, så öste jag ner hackad mörk choklad i halva smeten.

Det är väl det man har det riktiga livet till?

I går före föreställningen berättade Lady Chrystal en grej som hänt henne på Facebook:
En man hade addat henne. Han hade varit kompis med en gammal scenskoleklasskamrat till LC . Hon är äldst i ensemblen och det är följaktligen en del år sedan hon gick och de hade kontakt. Hon mindes honom knappt, men tänkte att hon inte ville vara otrevlig, så hon accepterade hans vänförfrågan.
Nu är inte LC vidare aktiv på Fejan - vilket man verkligen inte måste - så han hade blivit sur och skrivit att han tänkte ta bort henne som vän för hon hade minsann inte varit inne och tittat på hans bilder eller skrivit något i hans logg och
"...på Facebook vill jag bara ha vänner som jag verkligen är vän med och har kontakt med."
LC undrade vad jag och Viola tyckte om detta.
Vi hade svårt att svara eftersom vi låg dubbla av skratt.

tisdag 17 november 2009

En synnerligen sällsam känsla av normalitet

Ikväll gjorde jag köttfärssås.
Sjuåringen hade Bullen här.
Filmstjärnan åkte och spelade teater.
Lillkillen hade kastrullkonsert.
Jag kollade Bollibompa med barna.
*
Vi kom från Skåne i söndags.
Jag satt hos min far hela eftermiddagen i fredags.
Jag kände en svag handtryckning en gång, jag såg på hans ögon och märkte på hans andhämtning att han visste att jag var där.
Jag sade att jag älskade honom. Att han var världens bästa pappa. Och så sjöng jag och nynnade en massa av de låtar vi lyssnat på under min uppväxt. Jag höll hans hand.
Han sov när jag gick.

Morgonen efter var han död. K ringde och berättade när vi var på väg in till lasarettet vid halv niotiden. Han hade inte haft ont.
Vi tog farväl av hans "skal", för något annat var det inte, såg till att K kom ordentligt hem och fick mat. Vi hjälpte henne med lite praktiska grejor och åkte sedan hem till Jomp, Kultursamen och deras tre barn. Vi fick bo hos dem denna sorgliga helg. De tog hand om våra barn. Och oss. Mig.

En halvtimme efter att vi berättat att morfar var död lekte alla ongarna zombies. Lillkillen hojtade bl.a. "Min zombiemorfar är dööööd!"
Barn har ju ingen taktkänsla alltså.


torsdag 12 november 2009

Raljansen som halmstrå

Pappa har blivit sämre.
Vi storhandlade igår för nästan fyra tusen spänn (om ni minns), ställer in allt och åker till Skåne över helgen och jag vet inte om jag tänker blogga något alls.

måndag 9 november 2009

"Äsch, det händer ingenting"

Jag har nog aldrig varit mörkrädd på riktigt. Uppvuxen på landet där det är glest mellan hus och gatubelysning, i ett gammalt hus som knakade. Det jag var rädd för var inte spöken utan att något av träden som växte runtom huset skulle blåsa ner över det. De susade så högt att det inte gick att prata i vanlig samtalston utomhus när höstvindarna tog i. Orden flög iväg med en gång, man hörde bara sin röst inne i huvudet.

Nu bor jag med min egen familj i ett annat gammalt hus. Som knakar och bubblar (!) och har andra ljud för sig. Jag har inget problem med att kuckelura ensam om kvällarna när barna somnat. Trähus låter, det vet jag. Men att lägga sig ensam är bra ensligt. Att vara den enda vuxna som går runt och släcker, låser, kollar att kaffeapparaten är avstängd. Det händer att jag undslipper mig ett "Jahapp, då går jag och lägger mig då" till ingen alls.

Jag tänkte skriva om det här igår, precis när jag borstat tänderna, släckt allt och skulle gå och knoppa. Men det kändes inte bekvämt att sjunka in i de funderingarna precis innan sänggåendet. Jag skyllde för mig själv på att det faktiskt var sent och jag behövde 20 minuters sömn mer än ett blogginlägg jag lika gärna kunde skriva idag.

Men jag undvek nogsamt att titta ut genom fönstren.
Ville inte se den som inte stod där.

söndag 8 november 2009

For absent friends


Farsdags-söndagmiddag med lånefar Biffteki samt Smålandsamazon med ongar. Filmstjärnan behagar som sagt filmstjärna sig utomrikes men hedrades i sin frånvaro med initial på tårtan av Sjuåringen som var dekorationschef.
Hemgjord tårtbotten idag, jag har fuskat med köpedito de sista gångerna men det tänker jag sannerligen sluta med. Det är ju lätt som en plätt att göra egen och smakar naturligtvis trefalt bättre. Jag fattar inte varför jag började larva mig med köpebottnar. Ramlade på ett simpelt och geschwint recept i en uråldrig Vår Kokbok som klarat sig undan i senaste rensningen:
4 ägg, vispa vitorna hårt och tillsätt växelvis gulorna och
2 dl socker under fortsatt vispning.
Blanda
1 dl vetemjöl,
1 dl potatismjöl,
1 tsk bakpulver och
1 tsk vaniljsocker (eget tillägg, det står inte i Vår Kokbok).
Sikta detta i äggsmeten och vänd ömsint ned ("ömsint" står inte heller).
Grädda 185 grader i en halvtimma.

Filmstjärnande i Ungern, stavhopp eller lövräfsning


Var och en blir salig på sin fason.

torsdag 5 november 2009

Jag ska raka vägen till dig... om den är hårig

Det snöar ute och är sådär höstigt råkallt. Får lov att smörja fejan med barnolja idag. Jag är lite flammig och narig, för i går hade Mr Trib glömt. Det kändes urfånigt när jag efter föreställningen lite fint bad honom göra det tills nästa gång.
Jag har sagt det förr, det är ett koko jobb det här.

tisdag 3 november 2009

Gå och se Peter!

Peter Barlach (trubadeur, viveur, bloggeur, auteur samt nu även kulturentrepreneur) har gjort en fin fin fiiiin och rolig Doggysåpa.

Men inte nog med det.
Han har satsat allt på rött och bokat upp Kägelbanan på Södra Teatern i Stockholm nu den 7, 8, 11, 14, 15 och 18 november för att spela sin föreställning Heliga Familjen. Gå och se honom, ni som kan! Det är en vänlig men bestämd order för jag vet, kära vänner, att ni inte ångrar er. Jag har nämligen sett shåvven och vet vad jag talar om.

Just nu i Angered


Prep för föreställning kl 13, första på tio dagar. Viola och Molle jammar på fiol och piano. Jag och Vargen bubbar, Lady Chrystal slåss med sin peruk och värmer upp rösten. Var Mr Trib är vet jag inte, men han var rätt skäggig när han kom, så jag hoppas att han är och rakar sig. Det blir så vasst i hångelscenerna annars.

torsdag 29 oktober 2009

Just nu i Ängelholm:

video

Finfin höstlovsaktivitet, men jädrar vilken volym det är i en bowlinghall! Jag känner tydligt att jag borde värmt upp tordönsrösten innan jag begav mig hit med två vildbasare och en lomhörd mormor, haha.
Sjuåringen och jag spelar själva nu, Lillkillen tröttnade efter några vändor, han och mormor fikar istället.

Och aldrig en björk som står vit

Det händer att man riktigt kan se hur tiden gått. Inte minst i ljuset av att ha egna barn. Tiden förefaller för somliga rusa i överljudsfart jämfört med ens egen livslunk.
Ibland kan man obarmhärtigt tydligt få se hur livet farit fram med en människa och vart det tagit honom. En stor stark man kan bli en liten spröd kraxande fågel och man kan undra var den fågeln har varit hela ens liv. När det nu inte är så långt kvar av hans.

onsdag 28 oktober 2009

Äh, det blir väl (overklighetens, hoppas jag) folk av dom med

I går var jag med ongarna, Moder Solo och hennes son plus Mr Tribs dotter, som vi fått låna, på Konstmuséet i Göteborg. Det var kattutställning med efterföljande kattpyssel. När vi tog oss upp genom de permanenta salarna i muséet till barnutställningen hyssjade tre olika vakter på oss. Man fick inte springa, inte ropa, inte luta sig mot väggar. På vägen ut hyssjade två till. Hur tänker dom på muséet? Vill dom inte gynna den framtida besökarkadern? Dessa stora salar med sina vackra, storslagna konstverk inbjuder ju till att rasa runt och njuta - även för tre-, fyra-, fem- och sjuåringar! Att man inte får pilla må vara hänt - men leka? Uppleva konsten i den ålder man är? Vid gårdagens kvällprat berättade Sjuåringen att han tyckte det var det tråkigaste som hänt ever.
"Var det inget som var i allafall liiiite okej?" frågade jag.
"...jo, när vi fikade."
Jag kommer plötsligt ihåg de oändliga, fruktade resorna till Louisiana, minst en gång varje sommar hela min barndom, med min mor och far och så några långväga gäster på besök. Evighetslånga korridorer och inte en jävla stol någonstans. Läääängst bort låg kaféet och där fanns det bara äckliga danska smörgåsar med remouläääääde. Det enda roliga var båtresan över och de citronlakritscigarrer jag fick köpa i båtkiosken. Mamma köpte sig alltid en Ragusa.
Först vid pass fjorton år började jag uppskatta även utställningarna. När jag sedan var nitton anordnade jag, Jomp, Huldran, Lotta-Li och några till genom vår lilla kulturförening Kultloppan (!) en egen bussresa till Louisianas Picasso-utställning.Vi engagerade Lars Vilks som guide och det blev succé - med Ängelholmsmått mätt: Vi var tjugo pers som åkte!

Jag är ledsen, min kära Sjuåring, jag kommer att fortsätta tvinga iväg dig på kulturella evenemang. Det med kultur som med rotsaker: Kan vara skittråkigt - men rätt tillagade är de ljuvliga och dessutom jädrigt bra för magen.

måndag 26 oktober 2009

Huskorset stöder sin lokale pizzabagare


Idag har jag jobbat på Lillkillens kooperativ. Sjuåringen var med hela dagen eftersom det är höstlov. Han var jätteduktig och begrep att vara storkille när morsan skulle vara fröken.
Lillkillen däremot blev gruvligt avundsjuk när han såg att brorsan gjorde sig poppis hos småbarnen. "Just det," tänkte hans mor, "det är bara nyttigt för dig att se vilken fin brolla du har."

söndag 25 oktober 2009

True story

Vi fick vår första bil i bröllopsgåva av Svärfar för åtta år sedan. Det var hans gamla som han haft i evigheter. En röd Toyota som gick under namnet Riskokaren i Filmstjärnans familj och som hade gott och väl 14000 mil bakom sig. Vi älskade den.
Så blev det vinter och dags att byta till dubbdäck. Sådana inhandlades. Vi kivades, så där kärt som man gör när man är två (relativt) ungavuxna-som-blitt-med-bil, om vem som skulle göra det. Ett problem var att vi inte hade något verktyg att skruva med. Vi visste båda precis vilket sorts verktyg som behövdes:
"...en sådan där plus-formad grej med liksom fasta hylsnyckelhål som man kan..."
"Ja!"
Men vad kallades det? Det kom vi först inte på på vägen till Bilia, dit vi ställt kosan för att inhandla sagda doning, men så slog det mig:
"Javisstja! Det heter krysstag!"
Ropte jag och fick som belöning vara den som gick in i butiken.
Jag blev mycket märkligt bemött. Killen jag frågade såg tvivlande på mig när jag frågade var de hade krysstagen. Jag förklarade tydligt vad det var för ett verktyg jag var ute efter och tyckte han var konstig. Herregud, jobba på Bilia och inte veta var krysstagen ligger? I däckbytartider? Ja, jisses. Killen nickade långsamt, avvaktande med flackande blick och bad mig följa med till hyllan där det låg en hel hög krysstag och glänste.
"Fälgkors endast 70 :-"
Stod det på en skylt. Ja, just det ja! Tänkte jag. Så heter det, ja. Men vad är då krysstag..? Hmm..? Skitsamma.
Jag betalade och gick ut ur affären. I bilen utanför berättade jag för Filmstjärnan vad som hänt och efter lite dividerande kom vi till slut på vad krysstag är för något:

En brottarterm.
Inte undra på att killen på Bilia trodde det var dolda kameran.

(tack till Memoarerna för inspiration till ihågkomst)

Sch! Huskorset har högtidsstund i tv-soffan

Veckans konsert ges i detta nu på SVT2 för mig, några tallar och en skimmel ute i skogen någonstans utanför Alingsås.
Fredrik Egerstrand och Kalle Gustavsson Jerneholm har gjort filmen. Mitt giss är att den förste står för bild och den andre för ljud (för den som är intresserad av det specifika).
Det är så jävla bra, va.

Lillkillen strikes again

"Snälla, snälla Lillkillen, du kaaan väl äta upp din sista broccoli också?"
"NEJ. Jag är Zombie."
Tre sekunder senare lindar han in sig i ett fårskinn.
"Mamma, jag är en liten liten liten igelkott."
Kids.
Can´t live with them, can´t nuke´em.

Ja jag är kvar

Skitväder.
Jag hade tänkt trädgård med barna.
Sket sig.
Filmstjärna borta på jobb. Längtar efter honom.
Ongarna klänggnäller (fast nu har de hittat nåt bus att göra på övervåningen hör jag).
Morsan sms-ade (förlåt, men jag har så svårt för ordet "messade", det tar emot nåt jävulskt) och påminde om den här. Det var bra, den piggar alltid upp.
Uff.
Är lite låg bara. Det mest irriterande är att jag själv är den enda som kan göra något åt det.
Nu gör jag det. Något.
Kanske.

fredag 23 oktober 2009

torsdag 22 oktober 2009

Och så kände jag mig rätt snygg idag

Sjuka barn ställer till det.
Lillkillen blir inte av med sin feber. Den är dock inte så hög som i början och avföringen är fast och fin så vi misstänker inget svin här inte.
Med hjälp av akututryckning från Skåne (min hulda moder) har vi klarat veckans rep och föreställningar med minsta möjliga VAB. Puh.
Nästa vecka blir det nya utmaningar: Då har Sjuåringen lov, jag har föräldramedverkan på kooperativet på måndagen (då följer han med mig till dagis) och den dagen är Filmstjärnan i Stockholm och jobbar. Vad kul det blir då om Sjuåringen eller jag tar över Lillkillens flunsa. (I´m a glass-is-half-empty-kind of girl, märks det?)

Idag var Tyskan tillbaka från Berlin och tittade till sitt verk. Vi var i god form, det var s.a.s. en representativ föreställning hon fick se. Det var roligt att se henne igen och trevligt nog var hon nöjd - om än med några synpunkter.
Jag hade gruvat mig lite för genomgången efteråt, hon är rar och snäll det är hon visst det, men premiärveckeinfernot finns fortfarande i ganska färskt minne och muskelminnet i min kropp har ingen som helst lust att återuppleva det.
I det här läget känner jag att jag gjort karaktären till min inom de ramar hon gav där och då och eftersom hon var nöjd, knyter jag ihop det paketet och lägger det på Hyllan För Viktiga Erfarenheter. Känns bra. En bra dag.

måndag 19 oktober 2009

Hur tänkte dom här?

För aftonens - ja kanske veckans, månadens - IT-upplevelse tackar vi Prankmonkey och hans tipsare.

Väluppfostrade ongar

Lillkillen fick ändå hämtas tidigare än beräknat från dagis för han hade 39,3.

Jag är på ett sjukt karriäristiskt vis glad och lättad över att han lät bli att bli sjuk en enda gång under de gångna sex veckorna, med inställda föreställningar och dylika jobbigheter som följd.
Sjuåringen har också skött sig på den fronten.

Alltså - självklart - barnen går först. Men ändå.

Måndag är ledig dag i vårt gebit

"Dagen idag är en märkvärdig sak
Evighet fram och evighet bak"
Alf Henrikson, vem annars.

Under alla veckor av konstant-jobb har diverse underhåll och göromål i vårt hushåll fått stå på undantag eller samlas på hög, såsom dammsugning, återvinning och dylika saker. Därför tänker vi ägna dagen idag åt att rensa upp lite i röran. Har ni förresten läst den boken? Det är en visserligen rätt mysflummig lunta - men som jag aldrig läst ut eftersom jag blir så sabla städsugen varje gång jag försöker. Och då kan den vara hur flummig den har lust, vad mig anbelangar.

Den trasiga torktumlaren t.ex., som stått som trädgårdsprydnad nere vid källardörren i sex veckor sedan vi köpte en ny, ska idag förpassas till tippen. Tung som ett kassaskåp är den och ska forslas uppför alla knollriga stigar och småbackar i trädgården, upp till bilen och det är punka på skottkärran. Kan bli kul.
Sedan hämtar vi barna tidigt.

Vad gör ni på måndagar? Prisar att helgen är slut?

söndag 18 oktober 2009

"En sån som han" 10:e och sista delen


Jobbar lite i alla fall. Kunde inte hålla sig.

"En sån som han" Del 9


Slöade lite framför datorn efter maten medan ongarna sprang runt runt, hoppade i soffan och tjoade till "Staying Alive".

Trettio sekunder efter att denna bild togs drog Sjuåringen omkull brorsan på skämt men Lillkillen var inte beredd. Han for i backen med kranen först, varvid ett väldigt blodvite uppstod. Han gallskrek av smärta och när han såg hur det rann tjockt snorblod ner på kläderna, skrek han förstås ännu mer.
Sjuåringen blev skiträdd, så mycket blod hade han väl aldrig sett i sitt liv, så han gallskrek han med. Han trodde väl att han halvt haft ihjäl bror sin.
Tröstning, badning (med dubbelkoll av Lillkillens tänder och mun så inget satt löst) och läggning av dem båda följde, trötta som trasor.

"En sån som han" Del 8


Den kryddgnuggade (rosmarin, kryddnejlika, kanel, kryddpeppar, äppelgelé, rapsolja, salt) fläskfilén uppskattades mycket, liksom den djävulskt läckra såsen. Till detta timjanrotsaker i ugn, äppelgelé & en sallad med dressing.

"En sån som han" Del 7


Läste om Spindelmannen för ongarna vid brasan medan maten blev klar.

"En sån som han" Del 6


Hade åsikter om middagen och dess tillredande.

"En sån som han" Del 5


Matade surdeg och förberedde levain-bak med russinjästen.

"En sån som han" Del 4


Förkovrade sig litegrann i hembygdshistoria. Är faktiskt väldigt intresserad av Jonserediana.

"En sån som han" Del 3

video


"En sån som han" Del 2


Tog en skogspromenad med familjen i det vackra höstvädret.

"En sån som han" Del 1

Sov länge. Seg och mysig söndagsförmiddag med ongar och ägg&baconfrunch.
Kysste sitt Huskors då och då och frågade om hon älskade honom, vilket hon gjorde.
Sedan ut i trädgården och plocka äpplen.


"En sån som han"

Miniserie i... några delar.
Vad gör en Filmstjärna på sin första lediga dag på sex veckor?

Stay tuned...

lördag 17 oktober 2009

Böjas i tid

Mår bättre idag, tack. Inte sur längre.
Det var jag igår. And this is why:
Jag hade tyckt att bilen rörde sig när jag hjälpte Lillkillen ur i förrgår, men när jag skulle dra åt handbromsen pekade den rätt opp. Så jag kände inte ens efter. Mitt fä. Bilhelvetet rullade tvärsöver parkeringen och in i grannens bil - en stund efter att vi gått därifrån. Filmstjärnan upptäckte det när han skulle åka till jobbet på kvällen. Bara plåtskador visserligen och grannen har tydligen tjänstebil och allt skulle ordna sig, men ändå. Dumstrut på och är det något jag blir sur av, så är det när jag betett mig som ett korkpucko.
(Och nästa stycke behöver ingen egentligen läsa för det är ganska tråkigt med redogörelser för göranden och låtanden.)
I går morse: En gap-å-skrik-hallaballoo-natt med ongarna avslutades med spark-kittel-party i vår säng kl halv sex på morgonen, sedan gick Lillkillen iväg och morgonkissade på toagolvet. Stressfrukost m. extra tjat. Jag glömde en matsäck, gick tillbaka och gjorde en matsäck, kom till dagis och fann att utflykten var inställd. Det drösade ner snöblandat regn och jag hade svinont i vänster rumpgrop.
Jaa, jag var lite sur.

"Men no er jag glimrende gla´ijenn"
Och idag har jag inte haft tid att blogga för jag byggde ett utekök åt barna på kooperativet. Böjas i tid, om man ska bli en Ernst K eller Martin T.
(Nja. De drar in sand och vatten i lekstugan och det är opraktiskt, tycker fröknarna, därför ska de få ett ställe att gegga fritt på. Och det var väl snarare "vi" än "jag" som byggde och det är heller inte på långa vägar klart. Men vad tusan nu kommer ju vintern, inte fan kan ongarna hålla på med vattenslangen då.)
Och så sopade jag löv.
Och krattade löv.
Och skrapade loss sand runt sandlådan.
Och sopade sand. Blöt sand.
Jag är så trött, va. Fattar inte hur ongarna - som leker med blöt sand hela dagarna - kan ha så små muskler.

Gusketackåpris att jag får middag hos Biffteki & SmålandsAmazonen i afton. Det kommer att vara andra trevliga människor där och alla har barn och min Filmstjärna sluter upp efter kvällens föreställning. I morgon är hans första lediga dag på en och en halv månad.

torsdag 15 oktober 2009

Frågan är vem som är mest stolt av oss två *uppdaterad med lite textutveckling minsann


Det var viktigt för Sjuåringen att bakelserna hade formen av en vattendroppe. Jag fattade inte först, fastän han visade tydligt med charader.
"Såhär!" sa han, satte sig på golvet med utsträckta ben och av hans min förstod jag att det borde stå klart för var och en vad han menade. Men nej, jag var för trög. Då fick han rita, det klarnade något men jag var ändå inte helt säker. När bakelserna var klara var han dock nöjd.
"Ser du?" sa han med tonfallet hos en magister som äntligen fått sin elev att förstå algebra.
"En vattendroppe!"

Hans pragmatiska mor tänker att formen är det enda som skiljer dem från vanlig simpel "kladdkaka med vispgrädde och hallon".
Men kladdkaka är ju också väldigt gott.

onsdag 14 oktober 2009

Min son Konditorn


Idag deklarerade Sjuåringen att det skulle bakas bakelser. Inte vilka som helst heller, utan uppkallade efter honom själv.
"Jasså", sa jag,"vad ska det vara i dom då?", varpå han skrev ned receptet.

tisdag 13 oktober 2009

Kulturtantskurs


Jag har tänkt att jag ska starta en sorts modern Hermodsutbildning här på bloggen. Idag kommer brev nr 1:

Riksteaterbesök.
Jag har åkt till Kungsbacka för att se Mannen från Åkarp bl.a. spela Fordringsägare av Strindberg. Jag fick ingen kamrat med mig, man kan annars med fördel vara flera vid den här sortens aktivitet. Jag har köpt min biljett via ticnet och hämtat ut den på närmaste ATG-ombud. Jag har kollat på eniro.se efter vägbeskrivning, kört i god tid så jag hade tid att leta p-plats och ev. köra vilse, vilket inte skedde.
Framme. Jag hänger av mig i garderoben, köper kaffe och en chokladboll innan (det är ingen paus idag, är det paus köper jag i pausen) och läser lite om föreställningen i föreställningsprogrammet och om andra föreställningar i Kungsbacka Teaterförenings höstbroschyr. De bjuder visst på andra spännande gästspel i höst, ser jag.
Jag känner mig förväntansfull. Snart börjar kvällens föreställning. Då stänger jag av min mobil.
Mycket nöje och lycka till med ditt eget riksteaterbesök!

söndag 11 oktober 2009

Det doftar om Filmstjärnans bak


Pain levain, surdegsbröd på hemgjord russinjäst. Sjuuuukt gott. Han sprider surdeg omkring sig vart han kommer. Alla möjliga som vill ha får en skvätt och blir bagarbitna. De två fotograferna han jobbar med just nu har till och med lanserat en ny benämning på bröd bakat på jäst: Fulbröd!

Om fem minuter i SVT 2:


Bröllop igår, barnvakt idag

Förra inlägget fick inte alls den effekt jag trott. Vådan av att mobilblogga med ett par glas vin i kroppen - man förlorar sin känsla för feeling: Eftersom jag i tid och otid hittar på alias till folk blir det ju inget särskilt när jag radar upp ett gäng sådär. Men även i verkligheten var alltså telegrammet undertecknat av samma namn som jag räknade upp.
Bröllopstelegram brukar vara från "Kollegorna på avd 29", "Faster Lisa och Farbror Kurt" eller "Familjen Antonsson".
Inte från Maillot Vert, Sweet och Dr Udi.
Det var det roliga. Som föll platt i sällskap av alla mina andra alias. Oh, well.

Annars var det ett superfint bröllop och ett rackarns roligt kalas. Det hölls på sagolika Vänhem vid Nääs Slott och som vanligt hann brudparet inte mer än kliva över tröskeln till vigselakten förrän Huskorset började snörvla.
Fantastiskt god vegetarisk buffé, trevliga människor, bra musik och floder av vin bidrog till feststämningen. Det var faktiskt så kul jag nästan inte riktigt törs berätta att jag, fnissigt fetbladig och skojfriskt utmanad av Mimlan slätade av henne rakt upp och ner, och hon mig, och det hade jag väl aldrig trott, haha. Och så tror jag att jag dansade omkull en gång på det såphala gamla linoleumgolvet i den vackra verandan.
Skitkul, alltså.

Idag har jag lovat vara barnvakt åt Bullen och Katten, Bifftekis och SmålandsAmazonens ongar några timmar. Filmstjärnan filmstjärnar sig - han tog det lugnt med vinet igår. Jag är väldigt glad att jag lyckats pricka in en av de där mysbakfyllorna just idag.

Nu ska jag göra Böff Borginjong och äppelpaj med alla ongarna.

lördag 10 oktober 2009

Bröllop!


Huskorset och Filmstjärnan har varit på bröllop varje sommar sedan '97 och det såg ut länge ut som om det inte skulle bli något i år. Istället gladdes vi åt de två tennbröllopen.
Men hej! Nej! Trisse och Keramika såg till att vi kan hålla fanan högt ett år till.

Det mest otippade telegrammet kom från Mice, Dr Udi, Gurre, Neo Sharp, Buck, Avery, Dr Benway, Unique, Sweet, Parker, Optima, Mirandax och Maillot Vert genom närvarande Carlos de la Hotta (som är Ornitologens Entropiaalias) som skickade sina lyckönskningar. De är alla teamkamrater med Trisse i Entropia (här är wikipedias förklaring) och bor över hela världen.
Ny teknik, gammal rit. Fint.

fredag 9 oktober 2009

Strax: Provsmakning av marmelad


Och ostarna heter, medsols från Manchegodadlarna:
L'Affiné au Chablis Germain (luktar gödsel)
La Petite Normande (en camembert, luktar gammalt stenhus)
en Päronkonjaksprästost
och så en Roquefort Pappillon (som även den sprider en trivsam doft av unk omkring sig).
Till detta en Ruby Port.
Skål på er och trevlig helg! (Yippie, nu kom han hem!)

Marmelad in spe



Puh!



tisdag 6 oktober 2009

Om tandhygien och hångelkedjor

Är det inte anmärkningsvärt att jag nu sköter min munhygien riktigt ordentligt - jämfört med säg, i våras när jag inte hånglade med någon i en föreställning? Jag flossar och borstar och sköljer så det är en fröjd åt det. Jag bryr mig alltså mer om vad Mr Trib och Molle, som är mina hångelkamrater i Brandföreställningen, anser om vad jag eventuellt skulle lukta ur munnen än om hur mina tandhalsar känner sig i vanliga fall när jag flossar en eller två gånger i veckan?

I går mötte jag efter min kvällsföreställning upp Filmstjärnan som var och tog en öl med sina filmstjärnekompisar som han filmstjärnar sig med nuförtiden. Mr Trib hängde på och det slog mig att vi alla vid bordet hade antingen förstahands- eller andrahandshånglat med varandra. Jädra koko jobb man har. Jag nämnde det och vi fnissade lite och konstaterade att förmodligen skulle hela teatersverige kunna sammanlänkas i den kedjan, det skulle bli ett helt hångelträd!
Jag minns på scenskolan, när vi insåg att vi kunde hitta en hel, lång, fin (och äkta! dvs privat) kedja mellan min klasskamrat Marsipantårtan och... Robert Wells, haha. Det var tider det.

Lite äppelprovning före dagens 13-föreställning.


Ursäkta. Huskorset var i akut behov av mys och då fick det bli såhär, fast klockan inte ens är tio på förmiddagen.

söndag 4 oktober 2009

Tant på vift


Varit på galej och vädrat nya paljettbyxan.
På sena bussen hem sitter en liten skylt.
Ja, vad gör man.
Man vill ju inte ha böter.

fredag 2 oktober 2009

Och nu blir det reklamfilm *uppdaterad (med the best a man can get)

Översättarhelena och Miss Gillette ordnar Bloggträff åt er så att ni ska kunna komma och beskåda MOI in action!
Rubriken är klockren, men så jobbar hon med ord också, Miss G. I går stod det om föreställningen i GP också, ojojoj, det är till att vara på tapeten.

Snart ställer vi tillbaka både klocka, grill och trädgårdsmöbler.


Men drömmen om Sommaren 2010 lever.

Man blir hungrig av pelargon-donande


Det är ett ljuvligt höstväder. Vi ska spela igen ikväll och dagen ägnas åt pelargonerna som stått på trappan sedan nationaldagen. De behöver städas och ska förberedas för en vinter inomhus. Sedan käkar jag lunch på ett av Jonsereds bästa matställen.
Tips: I en chark nära dig kan det finnas grillat, senapsgriljerat, plommonspäckat fläsk. Människan är icke skapt för pata negra allena.

På Internet kan alla höra dig skrika KUKEN

...försåvitt man inte försöker sig på ett trevligt lunchinlägg via mobilen och inser att man ingen täckning har. Alls.

Tänk om någon försöker ringa mig!!!???

Ja just ja, jag var rolig i morse

Filmstjärnan, på väg ut för att gå till jobbet, småstressad:
"Hej då, ses sen!"
Sedan, halvhögt för sig själv:
"Åååh, det känns som om jag glömt något."
Så gick han. Precis innan ytterdörren stängdes ropade jag efter honom:
"Integriteten!"

Hurra!

Blogger har skärpt sig och nu kan jag åter kommentera igen, hos den oefterhärmlige: