tisdag 17 november 2009

En synnerligen sällsam känsla av normalitet

Ikväll gjorde jag köttfärssås.
Sjuåringen hade Bullen här.
Filmstjärnan åkte och spelade teater.
Lillkillen hade kastrullkonsert.
Jag kollade Bollibompa med barna.
*
Vi kom från Skåne i söndags.
Jag satt hos min far hela eftermiddagen i fredags.
Jag kände en svag handtryckning en gång, jag såg på hans ögon och märkte på hans andhämtning att han visste att jag var där.
Jag sade att jag älskade honom. Att han var världens bästa pappa. Och så sjöng jag och nynnade en massa av de låtar vi lyssnat på under min uppväxt. Jag höll hans hand.
Han sov när jag gick.

Morgonen efter var han död. K ringde och berättade när vi var på väg in till lasarettet vid halv niotiden. Han hade inte haft ont.
Vi tog farväl av hans "skal", för något annat var det inte, såg till att K kom ordentligt hem och fick mat. Vi hjälpte henne med lite praktiska grejor och åkte sedan hem till Jomp, Kultursamen och deras tre barn. Vi fick bo hos dem denna sorgliga helg. De tog hand om våra barn. Och oss. Mig.

En halvtimme efter att vi berättat att morfar var död lekte alla ongarna zombies. Lillkillen hojtade bl.a. "Min zombiemorfar är dööööd!"
Barn har ju ingen taktkänsla alltså.


24 kommentarer:

suziluz sa...

Åh, kära. Beklagar sorgen, men glad att du fick en fin sista stund att minnas. Stor varm kram.

Alfahannen sa...

Det låter som om du fick precis det avslut man kan önska sig, trots allt...men jag beklagar din förlust.

Kram

wettexvärlden sa...

De har ju inte det, ungarna, tack och lov.
Lillebror (då 18) frågade om jag trodde det var ok att han åkte skidor fast morfar dött. Han skulle iväg på skidresa samma morgon. Jag hävdade att morfar skulle blivit skogstokig om han stannat hemma av det skälet...

Fint att du fick en stund med honom. Det är bra att ha med sig. Det vet jag av erfarenhet.

Stor, stor kram till dig

Ting sa...

Jag beklagar verkligen.
Vet inte riktigt vad jag ska säga.
Men, kram!

Sus Klurar sa...

Bitterljuvt inlägg.
Barn har en fantastisk förmåga av avdramatisera.

Jag är ledsen för din pappas bortgång.
Kram!

Översättarhelena sa...

Beklagar förlusten. Men visst är det skönt med barnens taktlöshet.

Nu en fråga: Miss Gillette och jag med makar hade biljetter till Brand i fredags, men den blev ju inställd (förstås). Spelar du alla föreställningarna framöver? Vi funderar nämligen på att byta våra biljetter till 25 november.

Huskorset sa...

Hej alla och tack. Det var ett fint avslut, så bra det kunde bli. Och barnen är i sanning en tröst.

ÖH: Ja, det ska vi göra. Ni är väldigt välkomna!

Lilla Blå sa...

Kramar kramar kramar

Huskorset sa...

*detsamma*

Miss Gillette sa...

Beklagar djupt. Men man förstår att du har kvar många minnen att glädjas åt.

Och inte heller jag upphör att baxna över hur allting bara kan hålla på och ... fortsätta, som om ingenting hade hänt. Fastän det har det, och fastän somligt inte alls fortsätter.

Malinka sa...

Det låter som om ni fick ett väldigt fint avsked.

Visst är det märkligt hur saker bara fortsätter. Och hur det vardagliga flätar in sig med det livsförändrande.

På sin dödsbädd uttryckte min morfar sin önskan att min morbror skulle hjälpa mamma med att dra upp båten. Det är ju något att oroa sig om på sitt yttersta ... Så 12 timmar efter hans död stod barn och barnbarn i strandbrynet och drog båt.

Det hade han varit väldigt nöjd med, morfar.

Anonym sa...

Kärlek och omtanke från Hufvudstaden! Har själv gjort två sådana resor till Skåne. Första gången dog min morfar när jag kört halvvägs och andra gången hann jag ner och fick ett par timmar med min fina mormor.
Vuxenlivet i kombination med förgängligheten suger så jävla hårt tycker jag!
Tur att glyttarna inte har vett att inse det..
Dessutom är barn bästa botemedlet mot dämoner. Dämonerna är skiträdda för barn!
Kram,
Jimmy

Anders Sparring sa...

Mitt deltagande!
Med värme
anders

wettexvärlden sa...

Tittar bara in och kramas.

Jonna sa...

En stor kram!

Netta sa...

En varm tanke och kram till dej!

Netta!

Mrs Li sa...

Barn bearbetar så klokt och ibland så brutalt. Lek är en fantastisk ventil.

Vad fint att du fick sitta en stund vid slutet och sjunga era gemensamma sånger.

Jag beklagar din förlust.

Och sänder varma kramar västerut genom novemberrusket!

Kung Blåtand sa...

Är det kanske pappa din som stimmar runt i atmosfären - för här är en härlig storm ikväll.
Kram till dig, för styrka och svaghet och styrka igen.
Vi tänder ett extra ljus härhemma ikväll.

Snokis sa...

Oj! Men vad fint att du hann vara där, hos honom. Kram!

Huskorset sa...

Tack alla kära!
Jag blir väldigt varm i mitt sorgsna hjärta av era ord.
Stora kramar.

Jimmy: :D

Godiva sa...

Men åh.

Ett av alla viktiga inlägg jag har missat på sistone.

Men du, efter allt... resan du/ni gjort på slutet, att du vågade, rörande och imponerande,

en varm, stor kram till dig & familjen!

Huskorset sa...

Ja, jag gjorde det. Inte bara där och då, jag har varit ganska modig med far sedan han blev sjuk. Det är enormt tillfredsställande. I synnerhet nu.
Stort tack vännen, och jag kramar hårt tillbaka.

Ataharis sa...

Jag har varken läst här eller på andra ställen på länge. Men jag hörde av Helena att din pappa gått bort (hade velat se din föreställning ikväll men var bokad redan).

Jag är ledsen för din skull, och stolt för din skull över den resa du har gjort med din pappa. Så starkt och fint. För er båda. Glad över att du fick den sista stunden. Du har verkligen mitt varma deltagande.

Kram

Peter Barlach sa...

Senkommet men innerligt beklagande av sorg, med stor kram på. Lite anar jag känslan av befrielse. Inte från pappa. Men från sjukdom. Så ett litet grattis till det. Med mycket kärlek på.

/Peter