torsdag 27 december 2007

Tillbaka i Sveriges Framstjärt

I natt bor vi på hotell.
I morgon i paradiset på jorden.

Hmm...det blir det vi får se:
Femåringen gråter och längtar redan hem. Det finns ingen mysbelysning på rummet. Nix vattenkokare. Inget skumbad. Bara två karameller när vi är fyra stycken.
Däremot GT (inte pappersvarianten) och "Studentenfutter".
Jag har sovit max fyra timmar per natt sedan jag minns inte när. Jag har slitit halva dan med "förflytt" och två ongar i hasorna.
Ikväll har jag, sedan de somnat, brottats med hotellets jävla kukinternet. Nu funkar det. Men jag kan inte kolla min mail. Varning för dröjsmål i framtida inläggsleveranser, vem vet när vi får bredband.
Filmstjärnan
jobbar delad dag, d.v.s. både dag och kväll, d.v.s. han kom just hit och jag har inte hunnit ringa min sjuka Pappa idag, däremot har jag tänkt på honom. En hel del.

Vårt hem står i lådor i gamla vardagsrummet, packat av Packmäster och hans bror, och i morgon tar de med sig två till och börjar kånka och köra mot
"Jonsered! Jo-jo-jo-jo-jo-jo-jo-Jonsered! " (mel. Hooray for Hollywood)

Till nyår åker vi till Källstorp i Skåne och besöker min far på vägen.
Jag vet att det kommer tusen saker till veckan därpå, men jag orkar inte tänka på det.

Och alltalltallt ovan - utom Pappa - är lyxproblem.


Här finns det tyska pengar att tjäna

"We´re now entering Persbrandtland"
sa Filmstjärnan när vi körde in mot Jakobsberg. Vi skulle hälsa på underbara Kusin M (plus far och bror) som, precis som Micke P, är barnfödda i just "Jakan". Kusin P har bl.a. haft hans mamma som lärare, och liknande små historier som de och det övriga folket i Jakobsberg sitter på.

Då slog det mig - en themepark, kanske?! Rundturer i Jakobsberg, upp på Söderhöjden, med ingående kartor: "...där fick han sin allra första fylla på fesljummen mellanöl - här är burken", "...här tog han sina första balettsprång...", "Det här hålet i dörren till muggen på restaurang Dolphin blev till när...", ja, ni fattar.
För barnen - en studsmatta nedanför lektornet "Måsen", som man givetvis ska hoppa av så fort som möjligt. Snabbast får en Gunvald-T-shirt. Och så "the Mikey Ride": Snurra 200 varv nere på Allmogeplatsen, dra en lina och hoppa på pendeln mot Bålsta utan biljett.

Fler förslag?

måndag 24 december 2007

Livet går vidare

Släkt, sillsallad, köttbullar & knäck. Filmstjärnan var tomte från Rovanjemi som på sjungande finlandsvenska meddelade att han skulle via Vallentuna innan han for till Nordpolen - för det låg så bra till på vägen. Femåringen blev förbannad över en julklapp och euforisk över en annan. Lillkillen blev trött på paket och vägrade till sist öppna fler. Han satt istället och sög på en huvudvärksblinkande och illsnurrande mojäng med ett katatoniskt uttryck i ögonen.

Jag drog mig undan till bloggosfären för en stunds lugn och ro innan vi går på julbord igen, följt av julkalender och den omistlige Karl-Bertil. Ser på klockan nu och inser att jag får skyffla Jansson i ett huj om jag ska hinna. Jag gifte mig med Filmstjärnan till stor del tack vare hans Jansson.

K meddelar att tilståndet är oförändrat, men diagnosen är ännu ej ställd. Hon är full av tillförsikt, den rara människan som älskar min far.

Tänk att det blev jul i alla fall.


Man kan tro att jag blitt kristdemokrat

En välsignelse det i sanning är med god, klok och kär familj och släkt när världen vacklar omkring en, eller snarare i andra änden av landet. K och jag har sms:at till varandra under kvällen och kan kanske sova ändå, i natt. Men det är inte utan att jag "grubblar, fast ej det lär båta, över en underlig gåta."

La Nizzo

par Victorio Rydmonto, in transpiranto par Ludoviko Hagwaldo

Fimbulnoktürn' hat strong klimat,
asterix funkas et brassas.
Tutti slafas in isolat
tief in las missinassas.
Lunan traskas la rutt sordin',
snoj lajt' in blanko sür la pin',
dito sür baldakino.
Nizz' ist nur piggelino.

söndag 23 december 2007

Natten är dagens mor

Fick ett samtal från K mitt i kusinkalas, pyssel och granklädning.
Ska man verkligen blogga om sån´t här? Jag vet inte, jag gör det ändå.
Och det är rött, för det skriver jag ingen annanstans. Även om Barlach tycker det är fult;)

Det verkar som om Pappa har myolom, en form av leukemi. Cancer, alltså.
Har vi inte haft nog av det i den här familjen?

Nu är det jul igen

Två år på raken har följande skett: Familjen ska fara på ferie och jag har kommit ihåg varenda pinal till både barna, mig själv och hushållet (inkluderat sommarapotek, kryddskåp och påminnelse till Filmstjärnan om hans specialsalva.) Vid framkomst inser jag att min egen packning står kvar i hallen i Göteborg. Hygienartiklar, skor och kläder - utom de jag går och står i. Jag förstår varför jag är så sur ibland och känner mig bortglömd, förbisedd och obekräftad. På ytan ett ego, inuti sätter jag mig själv sist. Därav martyrskapet, för någon måtta och balans får det ju vara.

Riktigt så illa gick det inte när vi igår for till Täby ("Stan på landet") för att fira jul. Förbättringen bestod i att den här gången blev Femåringens väska kvar i hallen. Med alla kläder och den nödvändiga tomtedressen i.

Det är verkligen jättemysigt i Täby Centrum på lilljulafton:
En mamma skrek: "Stanna! Stanna! Stanna!" åt sin unge - som inte stannade - varpå mamman tog med en hand tag bakifrån i sin sons huvud, så att pek-och ringfinger krokade fast under ögonbrynsbenen på pojken, och drog bakåt och skrek "Stanna!" en gång till, för säkerhets skull.
Filmstjärnan och jag tittade på varandra, först med höjda ögonbryn, men sedan kom vi på bättre tankar. Vi vet alla hur ungar vara, och Filmstjärnan tyckte det var ett innovativt ställe att grabba sin unge: "Vilket bra tag hon fick!"
Vi köpte lite kläder till Femåringen, men någon tomtemysdress stod icke att uppbringa på hela jävla bygget, dock en tomteluva (som vi köpte men som han vägrar ens prova), och Lillkillen pinkade utanför blöjan. Tror ni vi hade några extra med?

Väl hemkomna fick vi smaka på julskinkan med apotekssenap på vörtbröd och julmust till.
Snart är huset fullt av folk. Nu är det som det ska vara: Alldeles, alldeles underbart.

En riktigt God Jul önskar jag er.

fredag 21 december 2007

Att köpa sig lycklig på morgonkvisten

Klockan 09.07 skrevs köpebrev på, nycklar mottogs och pengar flög som ettor och nollor genom luft och koppartråd.
Nu har vi ett hus.
Jag känner mig avgjort lyckligare än förut. Det har att göra med köpeskillingens storlek i direkt proportion till vad man personligen egentligen har råd med. Köper man något man de facto vet att man inte har pengar till (utan måste låna) så infinner sig ett litet adrenalinrus (inte så mycket, man har ju kollat att man har till räntorna, men några tre miljoner har man ju inte) som ökar det allmänna välbefinnandet. Sic!

Men eftersom Thaliiiia inte tar hänsyn till skitsaker som att folk byter liv, fick Filmstjärnan hastas till repetition och jag fick åka ensam till paradiset på jorden, med fyra flyttlådor.

"Det får plats en till. Jag bestämmer det!"

fräste jag åt honom i morse när jag bar lådor från källaren som han packade in i bilen.

Donade lite i kåken, så den inte känner sig så ensam i jul. Det står några gamla tyska tomtar på spiselkransen, orkidéer i fönstren och en ost i kylen. På eftermiddagen hämtade jag killarna på dagis och Filmstjärnan vid teatern och vi åkte ut till huset. Femåringen ville bara sitta på golvet i sitt (helt kala) rum och läsa Bamse. Lillkillen sprang runtrunt och snackade sin lingo med hög röst för att det ekade så roligt. Filmstjärnan ville inte att advents-elljusstakarna skulle vara tända när vi är borta över jul. Det är ju trots allt ett trähus.
Middag åts på Safir, den lokala restaurangen. Vh1 spelade örhängen från min ungdom och jag tog Capricciosa och en tjeckisk öl jag gillar.

Det blir bra, det här.

8 1/2 timme kvar...

...tills köpet av det lilla rara huset finalizas och vi får tillträde över tröskeln och kan tända brasa i spisen och gå barfota på trägolvet och mysa med värmeljus och filt i växthuset och sitta på trappen och dricka morgonkaffe och andas in den friska lantluften och bygga fördämningar i bäcken och halka på den såphala lilla träbron och frysa om fötterna på ovanvåningen - man sparar ju på värmen i eget bo - och upptäcka vilka trappsteg som knakar värst i trappan upp till ovanvåningen och ha ångest över reporäntan och elpriserna och vafan?ingickinteTCM? och bredbandsjäveluppkopplingen och ska Lillkillen få dagisplats? och sophämtning och sotning och lövräfsning och gräsklippning och rabattfadäser (när man rycker upp fel) och äppelomhändertagning och fasadskrapning samt dito-målande och...det blirbradetblirbradetblirbraaaaaaaaaa.

torsdag 20 december 2007

Jag kan stava till eksem.

Men det ser så tråkigt ut. Trååååkigt.
Eksem. Grå korridor, skolsköterska, lukt av desinfektion, genans.
Exem. En spännande, halvovanlig åkomma - något att förgylla ett blogginlägg med.
Ville bara säga det, eftersom jag själv är lite av en stava-rätt-då-för-i-helvete-petimeter.

Moluskerna kommer

Det är tydligen ingenting farligt med dessa små rackare, förutom att de triggar igång exem om man har minsta fallenhet för sådant. Det har Femåringen. Sån´t som kliar. De otrevliga små plopparna sitter såklart kring snoppen samt däromkring angränsande regioner och triggar allt vad de kan. Pungsmörj är numera en daglig del av hygienen. Det blir så frasigt annars.

Till Julkaffet i söndags kom en familj från kooperativet. Femåringen pratade en stund med mamman som han ju känner, och berättade vitt och brett om sin nya åkomma. Han ville visa, men det lyckades vi avstyra. Då tittade han under lugg, leende på mamman och sa inbjudande:

"Jag har väldigt rafsig pung."

Min kära Malin...

...har numera sin blogg här.

onsdag 19 december 2007

Nu har jag också gjort det



Bättre en femhundring i Awassa än två på BR Faetter i Nordstan (som häromdagen).
Och ändå vill jag åt båda för en riktigt God Jul.
(tack till Godiva och Mats för lån av bild)

Oj. (paus) Ja, det är bara att tugga i sig.

Jag är uppe och slarvar mitt i natten. Ett fylle-inlägg.
Det var Sing Star - på lokal - och en massa ungdomar och fruktansvärt kul.
Jag sjöng låtar som jag kände igen:
"I´ts raining men"
"Born to be wild"
och
"I will Survive"

Tror ni jag kan visa mig på stan igen? Jävla tur att vi flyttar till Jonsered.

tisdag 18 december 2007

Det är mycket nu

Jag skriver listor över listor jag behöver skriva.
Listor över saker som bara måååste göras innan Stockholmsresan till släkt och julfirning.


(Taget med Filmstjärnans telefon, min kamera vill inte vara med sedan Lillkillen hånglade upp mobilen för någon vecka sedan.) Eftersom vi kommer hem igen efter jul cirka sju timmar före herrar Packmästare kommer och stoppar ner oss i lådor och herrar Flyttgubbe kommer och bär bort oss, måste sjuttifjorton saker göras innan fredag.

Idag tog jag en en-och-en-halv-timmes-spurt i Nordstan och köpte julklappar till Femåringen och Lillkillen och alla deras kusiner:


Prutt-slime. Ain´t no christmas without it.

måndag 17 december 2007

Kaksmulor i sängen

Julkaffet i går var ett kaos av kakor och kul, som det brukar, men jag frågar mig (same procedure as every year): Varför i hela helvetet ger vi oss till att städa före ett kalas? Är det bara vi som gör det? Visserligen kunde man sätta potatis under köksbordet och dammråttorna kunde ha svalt någon av de mindre gästerna igår, men i alla fall.
För när fjorton ungar, några tonåringar och fyrtio vuxna har bälgat kaffe & saft och môlat (jättebra göteborgskt ord som jag efter tio års tveksamhet nu anammat) kakor och bullar i fyra timmar ser hemmet ut som om just precis det har hänt.

Farsfabriksregissören
sa en gång apropå städning: "We don´t want clean - we want the impression of clean" och det är kloka ord. Ska tänka på det när det drar ihop sig till julkaffe i nya huset i advent om ett år.

Men FOLK!

"Galen idiot? Ring P1 du också!" sa dom i P3s saligt insomnade Clownen Luktar Bensin för några år sedan, och det står sig.

Idag var det en som tyckte att han hade fina belägg för att homosexuella inte ska få ingå äktenskap. Meningen med äktenskap är ju att skaffa barn, och det kan man bara om man är "hanne & hona" (o, det är så roligt när folk börjar prata med allvarlig röst om människan som ett djur).
"Men", kontrade programledaren, "om en man och en kvinna ingår äktenskap utan att vilja skaffa barn - ska de få det då? "
Nej, det var han inte säker på.
Jag utvecklar:
De som inte kan få barn - ska de tvingas skilja sig?
Homofientligt hittepo-svar: Nej, för det kan de ju inte hjälpa att de inte kan.
Kan en bög hjälpa att han är gillar karlar?
Äktenskapet är till för reproduktion.
Vad hände med tvåsamhet, kärlek, tillhörighet, trygghet, sällskap?

Det var humor på hög men sorglig nivå.

lördag 15 december 2007

Tråkig fundering för alla andra än mig själv

Jag har inbillat mig att jag är anonym här. Vilket är crap. Det är inte svårt att leta reda på mig, (särskilt inte som jag gärna lägger ut ledtrådar till den som verkar nyfiken). Och nu när andra bloggstället ska lägga ner vill jag hellre importera & hänvisa därifrån hit än tvärtom. Egentligen är det inget problem, det är bara det att det har varit lite trevligt att kunna vara undercover. Jag är inte en vidare spännande person. Det är mer kittlande såhär. Det KAN vara nån ball, känd skådis liksom, som bloggar i hemlighet...visst, eller hur: Spännande kändis som bor i Göteborg. Vem fan då skulle det vara? Finns inte. Och TA-DAH, då har ni mig. Jag är vad vi får nöja oss med i Sveriges framstjärt!

Jag trodde Ernst Brunner men det var Virginia Woolf

...i förrgår hos Lotten. Det var pinsamt. Jag var stensäker. Och skrev vitsiga ledtrådar. Huvva.

Golvad av gårdagens nesa
Idéer för dagens är glesa
Det kan vara någon från Asien
...jag är väl ute å cyklar igen
Men det låter lite som...Kina
Oh, Lotten, det här är ljuv pina!
Jag samlar mina styrkor från ingenting
Och drar till med jävla Deng Xiao Ping

skrev jag igår. Så fick jag fnissa lite själv i alla fall.

Men idag är jag fan säker.
Det är Dolly.

Huskorset är lesset i ögat

Den uschliga lilla gratisblaskan jag krönikerar för läggs ner lagom till jul.

Jag tycker det är väldigt tråkigt. Det var roligt
att blogga för dom och roligare ändå att skriva krönikor (för det var betalt). Och jätteroligt att snårskogsräkna hur jag skulle kryssa i på e-kassan när jag fått min krönikeslant och p.g.a. den få mindre pengar att röra mig med än om jag inte jobbat. Det var det jätteroligaste.

Men jag är inte den som är den. Jag tänker fortsätta knarka blogg, jag har ju börjat bra här. Får väl hänvisa hit och sedan i rättvisans namn komma ut och visa Huskorsets sanna jag. Fast så jävla anonym är jag inte, har jag förstått. Men det kan ju också kvitta.

fredag 14 december 2007

Julfaktor 0, Kulfaktor 1 000 000 000

Formen på Årets Pepparkakshus bestämdes av Femåringen för några veckor sedan. Det skulle vara Star Vårts. Det hör också till att skapelsen ska vara färdig att skrytas med vid det likaledes årliga Julkaffet som hålls någon adventssöndag i vårt hem och som i år går av stapeln på söndag. Sooo...I give you:

The Millennium Falcon in it´s natural environment - space.

Ett kort utan blixt också, för att visa de intressanta ljuseffekterna skapade av cykellampor:

Nästa år blir det kåken i Jonsered. I mellandagarna flyttar vi - tjohooo!
Undrar hur det går för Erika Hrnbom m familj?

onsdag 12 december 2007

Cyberns kräksjuka

Jag tog Facebook till nåder igen, det var precis så otroligt som det lät, det där om att man genast skrev över sina rättigheter till egna foton på Facebook så fort man postade något.

Och så får man så roliga filmer av folk.

Men kedjebreven hatar jag.
Skillnaden mellan de gamla papperskedjebreven och mailkedjebrev och Facebook-kedjebrev är enbart att det var omständligare förr, man satt där och skrev och skrev, sina sex brev, åtta brev, tolv brev och fick tid att komma på vilket lappri man ägnade dyrbar tid åt. Nu är det bara kringla C och - away you go, cybervirus!
De är som kräksjuka:
Någon i familjen börjar spy. Har man tur hinner man descinficera alla från hjässan till fotabjället samt hus, hem och mugg och kan klara sig. Om proceduren upprepas kontinuerligt under flera dagar.
På Facebook har man visserligen ingen chans att tvätta händerna. Men man kan låta bli att smitta folk.

tisdag 11 december 2007

Julens sanna budskap

Jag tänker på människor som inget hellre vill än att stadga sig och skaffa familj. De säger att de vill ha bekräftelse. Den bekräftelse som en familj ger. Tillåt mig: PAH!

De vet inte vad de ber om. Att detta uttalande kan sticka grovt i ögonen på människor som av skilda skäl inte har möjlighet att skapa sig en familj det begriper jag, tro inte annat. Men jag visste inte heller. Det är det jag säger: Vi vet inte vad vi ber om, när vi önskar reproducera oss i dagens samhälle.

Jag själv tänkte att jag skulle lugna ner mig när jag fick familj. Jag skulle ta mig tid för barnen och andra, riktiga (?), saker och ting och min filantropiska läggning skulle kunna slå ut i full blom. Denna förändring var någonting som bara skulle ske automatiskt, vilket otacksamt jädra slitgöra det är, svävade jag i lycklig ovisshet om. Den djupa, personlighetsdanande utveckling jag genomgått sedan jag fick barn är det bara jag som märker av. Grattis.

Förutom min gränslösa kärlek till mänskligheten var det skräcken för att bli gammal ensam som gjorde att jag till syvende valde att skaffa familj. Julafton i hemtjänsten var ingen picknick. Det skar i hjärtat att lämna Svea för att hinna till Tore, som ville bjuda på skinka men det hann jag inte för Gunborg måste ha sin medicin – oj, hon hade trillat när hon skulle sätta upp julstjärnan (igår kväll och legat sedan dess) då ringer vi ambulansen, ingen fara, och sedan vidare till Kaptenen som inte tvättat sig sedan förra julen ”och nu är det fantame dags – vadå inte tid???” Och så Agnes utan hår som föddes som statarunge och nu så gärna vill sjunga Gläns över sjö och strand, men jag måste tyvärr… Den ålderdomen önskar jag inte min värsta ovän.

Och säg inte att man kan skapa egna traditioner för jag vill för död och pina inte fira jul i Cadierbaren på Grand Hotel som jag läste att några chica storstads-pensionärer gör. Det är säkert väldigt trevligt och kultiverat på alla sätt men jag vill inte.

Jag vill ha egen gran, klädd med gamla prydnader man känner igen och minns när man skaffade. Det ska pyntas, kokas knäck, gömmas klappar, bjudas folk till julkaffe i advent, stressas, städas och fejas, läggas in sill, trillas köttbullar, bakas pepparkakshus, has skinka som puttrar i ugnen alldeles för sent på lilljulaftonskvällen i ett alldeles för varmt kök och som ska ösas till förbannelse. Inte köket, då.

Det ska vara ett helvete att fira jul! Det ska faen inte ätas ostron och has vuxentrevligt på jävla Grand Hotel! Det ska skapas en julstämning som barna ska minnas genom extra kolorerad, softad lins och känna skuld för att de aldrig kommer att lyckas återskapa själva när de blir vuxna. Det är så man gör sig odödlig. Det, mina vänner, är den bekräftelse som står Huskorset till buds. Skuld och skam, skuld och skam, är den enda vägen fram.

Det snöade över Göteborg. Det var vitt-sen

Narkosläkarnas favoritjulvisa:

Glenn söver Sjö och Strand.

måndag 10 december 2007

Thore Skogman är död

No more bottles of beer...for now

Väl hemkommen väntade 30 minuters telefonkö till a-kassan (inkl. 15 minuters återuppringningar) och slutet gott, allting gott:
7 månader och 1 vecka tog det, men på torsdag kommer stålarna.

Partille, here I come! + ("...that seemed uncalled for?")

Skulle få tag i det åtråvärda "Star Vårts"-legot innan det är urplockat i hyllorna, så jag begav mig till Allum, det stora köpcentret i Partille. Man vill ju kolla in omgivningarna. Den 28:e går flytten till lilla huset i Jonsered, nämligen.

Jag gick vilse.
Skyltar och kartor över det (säkert inte, men det kändes så) jättelika komplexet var komplett obegripliga. Det var omöjligt att enkelt begripa vilken våning jag befann mig på, vilken utgång som var vilken och hur de olika (bara tre!) våningarna befann sig i förhållande till varandra.
Jag hade dessutom (p.g.a. dålig kommunikation med Filmstjärna angående Femårings simskola) tvingats stressa iväg hemifrån i lase-kläder (lase=skånska för trasa, ergo hemmakläder).

Jag berömmer mig med ett utmärkt lokalsinne.
Jag kan hitta en krånglig väg som jag åkt på fyllan för fyra år sedan.
Jag tar ut riktingar, minns landmärken, lägger märke till byggnader, konstiga träd och dylikt. Fråga mig inte varför, det bara är så. Kontrollbehov, troligen.

Fan. Och jävla fjortisar som tryckte på alla knappar i hissen och fnissade. Jag var stressad och säkert okoncentrerad, men sådana skyltar görs väl för folk med IQ fiskmås? Trodde jag.

Och för att göra förnedringen total, jag var hungrig som ett helvete och hade brådis till klädprov på TV kl 13 och tänkte: Jag äter där.
Älgar följdaktligen in i Kanalhusets matsal kvart i ett. Då sitter SVTs film-programs (jag tror dom googlar sig, så jag skriver inte ut namnet...) redaktion där. Jag tar skeden i vacker hand och går fram för att hälsa, eftersom jag fått indikationer på att det är "no hard feelings" ang. ett visst blogginlägg och dess eftermäle. Jag ville vara hövlig. Den manliga hälsade trevligt (han addade mig på Fejan(!) för två dar sedan) men den kvinnliga programledaren var bra frostig. Hon hälsade ju till mig genom Filmstjärnan för en vecka sedan?
Jag fattade ingenting.
I svettiga (från Allum-besöket) lase-kläder.

lördag 8 december 2007

Up yours, kändisbagarn!


Nu snackar vi.
90 st fluffiga, guldgula från recept ur boken ni ser på bilden (tack ändå, Översättarhelena för recept-tips, men jag kände att jag var tvungen att gå tillbaka till rötterna för att återfå min självaktning). En bok man inte skulle lägga 40 spänn på, om man ramlade på den på Myrorna.

Alla recept jag provat i den har det gemensamt att de är gedigna gamla trotjänare samt resulterar i smärre underverk av sötma och smaksensationer. Den är tryckt 1986, på Richerts förlag, innan mat-tv och kändiskockrunk (de står ju ändå bara och rapar allt som mormor lärde mig) blev vardagsfenomen.

Jag säger det igen : Det gamla är det nya svarta.

Idol - Vinnarens förbannelse

Förra året följde jag Idol i några fnittriga telefonsessioner med Druvsockret från Vårberg. Då fanns det en mening. Att fnittra och förfasas ihop. I år är jag allena om fredagkvällarna och följer hallabalojet styckevis och delt, genom löp och tidningsartiklar. De sammanlagda snuttarna jag sett blir kanske ett eller två program.

Men teorin håller än: "Må näst bäste man vinna."

Fundera på saken; Vilka har vunnit? Vilka ha kommit tvåa?
Jag vägrar googla för att hitta alla, jag vet bara tre med säkerhet:

Ettor:
Rödknollriga Post-Daniel, Markus från Norrland och Marie Picasso.
Tvåor:
Darin, Erik Segerstedt och Amanda.

Vilka har kvar skivkontrakt? Vilka syns i media? Vilka är, frankly, hästlängder före sina besegrare i begåvning och egenart?
Jag tror visst att svenska folkets röster räknas och vägs in - men om svenska folket röstar fel...?

Chercher-le-moneymaker.
Den som vinner säljer i kraft av att vara Idolettan. Till galleriinvigningar, Finlandsbåtar & tv-shower. Och visst, lite plattor också.
En andraplacering är inte så lukrativ...förutsatt att den som kommer tvåa inte är populärare bland folket och downright bättre på alla sätt, än ettan.
Då säljer tvåan av egen kraft.

På så vis blir alla nöjda:
Ettan blir glad för att den vinner, tvåan får en hyfsad karriär, tv4 och samarbetande bolag tjänar mer pengar, kvällstidningar kan skriva upprörda (arga skribenter är alltid roligast) krönikor om att fel person vann, det finns dessutom två guldkalvar att mjölka artiklar ur och svenska folket får ämne till fikarumsdiskussioner. Det är en, på ren svenska, win-win-situation.

De är smarta, Scherman och hans gäng.
Idol är underhållning, inte samhällsinformation.
Det är kultur.

fredag 7 december 2007

Den om matbröd är dock strålande


För tredje året i rad väljer jag att baka efter receptet i "Riddarbageriets Söta".
För tredje året i rad kommer de ut ur ugnen vackra och doftande.
För tredje året i rad, när jag sätter tänderna i en - trots dess sköna yttre misstänkt tung lussebulle - för att provsmaka, finner jag den döbakt, ojäst, direkt motbjudande.

Filmstjärnan spelar sista Romeo & Julia

...i kväll och de ska ha slut- kalas.
Barnen lades för en kvart sedan (seeent, jag hoppas på liten sovmorgon) och nu ska Huskorset ha fredagsmys.

Geijer-affären i 2000-talsbelysning

Läs Isobel och klicka vidare, det finns många länkar till diverse intressanta inlägg i denna debatt.
Det rullas upp en historia som på 70-talet inte var mer än lite mjäll att borsta bort från pamparnas axlar. Pamparna nekar istadigt. Såklart.

MEN, som Isobel m.fl. skriver:
Det är inte viktigt vem som gick på bordellen. Det viktiga är att det hände och tystades ned. Det hölls om ryggar och lades på lock och sågs till att stora dagstidningar tog tillbaka avslöjanden.

Men haksläppet över att det fick gå till på det viset är trots allt ännu ett bevis på att vi jobbar på mot ett bättre, mer jämställt och mer demokratiskt samhälle.

Dagens ord

Lattjomacho.

torsdag 6 december 2007

"...and many more..."


I dag firar Filmstjärnan och Huskorset elva år tillsammans. Det uppmärksammas på det viset att Huskorset går ut och tar sig en öl med Mannen från Åkarp och Den finska hemmafrun. Men först ska glöggen tappas. Det är dags nu.

Den allra sista skvätten hälles i kastrull för intrikat behandling: Honung quantum satis tillsättes. Alkohol och överflödig vätska kokas bort för att lämna kvar den allra ljuvligaste glögg-glaze, utmärkt god att droppa på det ädelostgegg man breder på sin pepparkaka.


Fast spisen var lite oaptitlig, det medger jag.

Jag vann!!!

Upptäckte Lottens lysande hemlisbloggarjulkalender för två dagar sedan och gav mig hän med liv och lust. Gissade rätt första gången, fel andra gången - men då vann jag å andra sidan. Vicken grej! Rätt svar är nämligen inte lika med vinst, den är lotten som bestämmer (very hahaha).
Jag är hooked!

onsdag 5 december 2007

Tack Sonja Forsström! *återigen varning för parentesexem*

För några år sedan berättade min far att min fröken i tredje klass var övertygad om att jag skulle bli journalist.
Ett enda år hade jag henne och jag minns henne än.
Journalist? Det hade jag aldrig ens funderat på att bli. Men jag skrev (och skriver) jämt.

Efter henne kom ett pärlband av svensklärare-puckon:
En spelade (helst) gitarr och grät (när vi var jobbiga),
en blev pedo-anklagad (för några år sen),
en var finsk (!)(rasistiskt, eller hur?),
en var tjolahopptant (med flätor) som ville vara som vi,
en var en stenhård Joan Collins-lookalike som skrämde skiten ur mig (jag förstod ju inte att hon ville mitt bästa)
och slutligen
en mes med talfel där jag fick bestämma i vilket ämne jag ville ha femman(!): Rättstavning/grammatik eller Uppsatsskrivning.
Än i denna dag är jag stolt över att jag vid så unga år (tjugo) begrep att vad man skriver är viktigare än hur man skriver det. Jag valde Uppsatsskrivning.

Inte en enda av dem sa något om att jag kunde skriva för mitt bröd. Är inte det tjänstefel som svensklärare?

"96 bottles of beer on the wall..."

Hon gjorde det ! Återkom via mail! Jag tror knappt det är sant.
Men det är svårt att läsa mellan raderna...:

"Dina handlingar har inkommit till kassan. Jag kommer att gå igenom handlingarna denna vecka och om det skulle vara någonting ytterligare så återkommer jag så snart som möjligt."

Tror ni det blir några julklappar?

"97 bottles of beer on the wall..."

Damen på a-kassan bad mig återkomma imorgon.
Då sa jag att jag inte kunde det, eftersom jag ska titta på en teaterföreställning med Filmstjärna i när de har telefontid på a-kassan.
Då tog hon min mailadress och mitt mobilnummer och sa att hon skulle återkomma senare idag.

Gör hon det tror ni?

Humor är så kul när man ska förklara.

Kanske är det så att ingen tycker det var kul, men jag vill ändå förtydliga att det är en travesti på psalmen "Närmare Gud till dig".
Så.

Om att bli vägd och befunnen för tung

Min kompis kompis har en dotter som är 8 år. Dottern i sin tur har en vän som hon leker ofta med. Fast inte så ofta nu längre. Det har hänt en grej:
Under en halvvild och härlig lek gastade Dottern någonting i stil med
"Piiiip i din tjocka mage!"
och leken avstannade abrupt. Tårar bröt fram hos Vännen och hon sprang därifrån.
Det hör till saken att Vännen är ett barn av den stadigare varianten. Dottern är lång för sin ålder och smal som en speta och har inte behövt fundera kring huruvida hon duger som människa, vilket tydligen Vännen har fått göra, 8 år gammal.Hon vägrar nu leka med Dottern, som är förkrossad och inte förstår vad hon gjort.

Om Dottern istället sagt
"Piiiip på din spetsiga armbåge!"?
Min gissning är att leken hade fortsatt som förut.

Någonting är ruttet i den världsbild vi i dagsläget förmedlar till våra flickebarn. Och pojkebarn.

tisdag 4 december 2007

"98 bottles of beer on the wall..."

A-kassan hade telefontid när jag var iväg och gjorde ett knäck på radion.
På´t igen i morgon.

Long time no see

Ser ut som en platta baj, men smakar inte som det.

Dagens bakverk:



* Panforte

måndag 3 december 2007

"99 bottles of beer on the wall..."

I morgon ska jag ringa a-kassan.
Vad kul det ska bli.

Afrikabrev från Göteborg

Jag är visst ingen tävlingsmänniska.
Mina tävlingar blev inte vidare populära.
Jag drog igång den här och den här.

Jag ska be att få meddela att Erika Hrnbom tog hem bägge två.
Skinnjeans och narcissist-ego är en oslagbar kombo.

Om du skickar ditt kontokortsnummer ska jag se till att din vinst kommer fram.