torsdag 16 februari 2012

Måhända det finns gränser även för moderskärleken ändå?

Jag är gränslöst glad att mina barn gosar med mig fortfarande. Jag vågar inte tänka på hur min arma kropp kommer att värka av längtan därefter inom bara några få år, när de i sprucken falsett stönar "öööaaaäää mopeed morsaaan" eller något ditåt.
Jag är glad och tacksam. Absolut.

Men - Ett sugmärke på kinden?
Femkronestort och ljust lila.
Jag vet inte jag.

måndag 13 februari 2012

Koncensusfascism - ja tack!

Angående Maria Svelands omtalade text i DN. Det verkar av alla FB-inlägg vara många av mina vänner som tänkt som hon angående att uttrycket "politiskt korrrekt" får anses som skällsord nu för tiden. Jag vet att jag har det.

Det är många som inte håller med. Hos Sparring läste jag detta inlägg på ämnet, han har på FB-kontakt med skribenter som tycker tvärtom som MS, samt att hennes text är (ungefär) rörig, osaklig och skriven enbart för hennes "fanclub". Som framgår av Sparrings inlägg var det många som höll med den skribenten mot MS och var väldigt arga.

Det är synd att MS meningsmotståndarskribenter avfärdar hennes text (och de - trots allt - ganska många som känner som hon) med att de tycker den är illa skriven. Inser de inte att de också har en egen fanclub som de skriver för? Plocka isär, analysera och sänk texten om den är ogrundad. Bemöt den. Försök förstå. Just den skribent Sparring citerar verkar inte vilja ta en debatt fast han verkar vilja ha en (apropå det skribenten skriver om "offentligheten").

Detta leder mig till att tänka på en annan jävla dum benämning som är "koncensus-fascism", samt raljerandet över att det är så "svenskt" och "ankdammsartat". Vad FA-AN är det för fel med att vilja komma överens? Det är bland det svåraste och mest tålamodsprövande som finns och att vi har mycket av den viljan just i Sverige kanske beror på att vi inte varit med i något krig på bra länge? Därigenom har vi lite dåligt med nedärvt hat - och just därför råd med dylik lyx: Eftertanke och jämnmod? Jag vet inte, jag gissar. Konsensusfascism är för fan inget annat än konstruktiv konfliktlösning i skarpt läge. Den som vill vinna en strid låter bara bli att kompromissa, så är det klarrt. Då viker sig den andre. Eller - så blir det krig. Som är den sämsta lösningen för alla parter.
Så skärpning, kulturskribenter! Även i ankdammen behöver man hålla sams och tolerera varandra.

And that goes for everybody förresten, mig själv inkluderad. Skärpning!

lördag 11 februari 2012

Makterna som skapar mellanrummen mellan löven i träden

(I det här inlägget finns en länk som ni inte får missa. Men eftersom jag är så omständlig så skriver jag en massa annat också, så ni får leta lite. Men det är det värt.)

Det mest intressanta jag vet är fysik. Den sorten som gränsar till filosofi. På naturvetenskaplig linje på 80-talet i en liten skånsk stad fanns det tyvärr inte plats på lektionerna för den sortens utsvävningar. Vi hade dock en kemilärare som var fysikfilosof. Hans lektioner var galna och underbara. Tyvärr var det så att han, som han sa, hade en läroplan att följa (det gällde förstås även för fysikläraren). Jag fick i alla fall med mig så mycket att jag insåg att det finns enormt mycket i denna värld som jag aldrig kommer att kunna omfatta med min lilla lilla hjärna - och att det också är vackert så. Det gör ingenting, det kan vara skönt att inte veta. En sorts ansvarsfrihet. Ignorance is bliss. Ibland räcker det att förundras.

Jag skrev en gång en dikt om det apropå rubriken ovan och det har jag berättat om här.

Fysikfascinationen gör att jag blir alldeles salig när jag råkar på en länk som den här (det är den länken jag inledningsvis talade om. Inte länken till min dikt...)

Snälla ni! Ta en stund - gärna tillsammans med något barn som drullar förbi. Mina gillade det, särskilt som Minecraft World var med.

Det roligaste tycker jag är Eridanus Supervoid på 10 upphöjt till 24.5. Vad är det liksom? Ett skiiitstort tomrum eller? "Wooooaaa kolla vad mycket ingenting!!!" typ.
Det vackraste är likheterna mellan det största största och det minsta minsta. Det är det närmaste jag tror att jag någonsin kommer att komma en regligion.

fredag 3 februari 2012

På bussen

Jag överväldigades just av en oemotståndlig lust att berätta för er alla att jag ÄLSKAR den ljuvligt pompösa, liksom ...brittiska, pukan som (förutsatt att man lyssnar i lurar) i ett melodramatiskt crescendo mitt i "Magical Mystery Tour" går rätt genom huvet från öra till öra. Den får mig att räta på ryggen, höja huvudet och vilja höviskt invadera Indien.

onsdag 1 februari 2012

Oh Stephen, my Stephen!

Ja, förlåt, det var längesen. Men jag har trillat dit på Stephen Fry. Igen. Läst och läst hans memoarbok The Chronicles, och på engelska är det så fort går det ju inte. Men o, jag rekommenderar. I den finns lassvis med referenser till program han gjort och en stor del av det finns på nätet. Underbart.

Nu har jag börjat på nästa bok, Mrs Fry´s Diary, och det är så välsignat roligt. Excuuuse me, men underfundiga ordvitsar och klassiskt komiska vändningar levererade på the Queens english kryddat med delikata glosor och målande kraftuttryck - dats ma THANG som hiphoparna (kanske inte) säger.

Nu har jag hittat ett program som heter "Stephen Fry on Everything" (underbar titel) på joutan så här får ni extra. Det här är del 1, det finns fyra, men de hittar ni själva. Karln är så fin och klok och finurlig att jag riktigt önskar att jag vore bög själv.