torsdag 30 april 2009

Så Webern ska fatta att det är Valborg



Filmstjärnans Underbara Kusin M har kommit hit på några dagar.
Sexåringen
sjunger Nu grönskar det för oss:
"...var dag är som en gyllne skål till bredden fylld med oliv".

Guldbrunt, people? Allvarligt?

tisdag 28 april 2009

Hair och dare *rubrik uppdaterad

Jodå, Godiva, nu blir det poll!

Jag hade tänkt att Sexåringen skulle få bestämma, så där lite på kul.
Men han tyckte att det skulle bli grönt. Eeeh. Näe.
Själv kunde jag inte bry mig mindre. Jag vill inte vara blond längre för att det är sabla dyrt att fixa utväxten var femte vecka. Annars kan det kvitta, förutom att jag inte vill se idiotisk ut.
Så. Vad säger ni? Var så goda att rösta till höger.

Mörkt?
Eller lite ljusare guldbrunt?
Rött?
Brun-rött?
Svart Tulpan, kanske? En härlig 80-talsvariant.

Övriga förslag lämnas med fördel i kommentarsfältet.
FYI kan jag berätta att jag haft alla kulörer ovan utom den svarta tulpanen.

* rubriken uppdaterad thanx to Miss Gillettes skarpa blick och kvicka huvud. Jag riktigt rodnar av ordvitsarglädje.

måndag 27 april 2009

Ain't no place like home



Jag har beställt frisörtid, om en vecka ryker det blonda.
Jag har blivit visslad åt av byggarna som gjuter nya spårvagnsspår på Viktoriabron.
Jag har gått omkring och sagt hej igen till stan.

Beställer en kopp grönt chaite på Nöller i Haga i väntan på StruMadamen. Caféföreståndaren svarar med glimten i ögat (som vore det en naturlag, en jävla livsnödvändighet att skämta så fort en möjlighet öppnar sig): "En gröön tjaj" med tjaj betydandes tjej. Vi jiddrar en kort stund och jag går lätt om hjärtat ut och sätter mig vid ett bord.
Det rara gamla paret som ser alltalltallt i teaterväg i Västsverige och går på alla kulturevenemang i stan överallt jämt knallar förbi! De håller handen, det gör de alltid.

söndag 26 april 2009

Men allt annat har gått så bra så!



Bilden är tagen när jag och Tanders byter tåg i Sthlm. Duschen kör bagagevagnen åt mig. Hon ska stanna i Sthlm och vi ska strax skiljas åt.

Men allt började redan i Sundsvall:
Jag hann precis ta ut storväskan ur taxin vid stationen, så - POFF! - flög den upp. Låsen sprängdes väl av trycket, kan jag tro. Strumpor, pinaler och allmänt krafs spreds som en lustiger persedel-confetti över trottoaren. Jag ropte och jag svor i panik, det var tio minuter till tåget gick. Folk skyndade förbi, glada att de inte var jag. En snäll tjej och en snäll taxichaufför bistod mig att stresspacka om.
Ganska snabbt konstaterade jag att väskan var kaputt, då ringde jag i min nöd Duschen som redan stod på perrongen. Hon kom och hjälpte mig att bära.
Vi två satt i bistrovagnen hela vägen till Sthlm och pratade. Tanders ville sova. Ett göteborgskt partygäng höll fanan högt med öl, jägermeister och varma, om än lätt sexistiska, skämt.
Framme i Sthlm skaffade vi oss på vår promenad mot Gbg-tåget en bagagevagn, två räkmackor, snus samt tjogtals med stirrande blickar på min gapande väska.
På perrongen vid spår 10 stod givetvis det glada gänget från bistrovagnen. Som alla rediga göteborgare rustade till tänderna sedan barnsben med tykna kommentarer för alla situationer och där kom jag med min väska som en sitting duck på silverbricka. Ja, herregud.
Gissa förresten vilken av tågets vagnar som har en trasig ac?

Farväl Sundsvall

Jag har packat nästan allt nu.
Jag ska duscha lite, ett badkarsavsked light.
Jag har köpt loss mig från flyttstädet.
Jag har ganska gott om tid och dröjer vid Spotify och Tanders myspace.
På en balkong tvärsöver gatan sitter ett medelålders par i morgonrock. De läser söndagstidningen och dricker kaffe i solen.

Det grillades vid ett radhus i går kväll. Vin, prat, mat, manchego-dadlar, baklawa. Duschen sjöng med sin röst av silverklockor, Tanders spelade på en från ett soprum räddad gitarr och grillen tjänstgjorde som lägereld frampå nattkröken.

Om två timmar sitter jag på tåget söderut, i sällskap av dem båda. Hon ska förlusta sig i hufvudstaden några dagar och han ska hem en sväng till Göteborg.
Jag är obeskrivligt, evinnerligt glad att jag inte reser härifrån ensam.

onsdag 22 april 2009

Hej



Jag har inte glömt att jag har en blogg.
Jag använder bara all min vakna tid till att ta farväl av Sundsvallslivet.
Människorna. All egen tid. Alla tankar.
Och badkaret för tusan. Det bråddjupa, stora gjutjärnsbadkaret.
Som är det jag försöker intala mig att jag kommer att sakna allra mest, vilket är inget annat än bosch och det vet jag också egentligen. Jag försöker bara inte låtsas om det veritabla hål i mitt hjärta som blir efter Duschen och Tanders.
Tur att jag redan har en familj, annars hade jag väl blitt galen på kuppen.

lördag 18 april 2009

Älska populärkulturreferenser!



Lyssnar tillbaka på gamla Spanarna. Göran Everdahl pratar om sagodjuret Skvader. Jag spetsar öronen eftersom jag inte hört talas om det innan jag kom till Sundsvall, häruppe lever myten. Göran beskriver Skvadern:
"50 % hare. 50 % tjäder. 100 % snut."

torsdag 16 april 2009

TIll Tanders och Duschen på Parkgatan

Idag spelades den enda föreställningen av den lunchteater vi jobbat fram. Det gick alldeles strålande, tackar som frågar, eftersom de är komplett underbara. Snart ska jag kila upp till lägenhetshuset på Parkgatan där de bor. Vi ska ha premiärfest.

onsdag 15 april 2009

Dagens outfit (over my dead att ni får nån bild)

Sitter på nattåget från Göteborg mot Åre och Storlien. Jag ska upp till Sundsvall för sista gången. Tåget avgick kl 19.00. Filmstjärnan som skulle lira kl 19.00 körde mig till stationen. Han behöver vara på teatern kl 18.00. Jag hade alltså gott om tid för det travande längs hela perrong 7/8 på Göteborgs Centralstation som följde, fram och tillbaka en fyra-fem gånger med olika stationsvärdar eftersom den vagnen jag skulle sova i inte fanns, balanserandes mitt bagage och en kopp te som jag tydligen tyckte att jag behövde. En av de trevliga stationsvärdarna berättade att den perrongen är den längsta de har i Göteborg.
"Se där!" sa jag.

Men det ordnade sig. Det är ju så trevligt med tåg. Särskilt natt-tåg. Så praktiskt också! Man sover hela långa vägen.
Var just på tågets bio och såg Vicky Christina Barcelona och kopplade man bort hjärnan var den också trevlig.
Trevligt och jättepraktiskt, verkligen.

Förutom den lilla detaljen, då, att jag kommer fram klockan 03.58. Jag läste fel när jag köpte biljetten. Trodde att 08.58 var ett klockslag och inte restid. Icke ombokningsbar.

Men inte är jag den som är den. Jag har klätt mig efter stuationen.
Dagens outfit, alltså:
Tisha och joggingbrallor för att slippa klädombyten under resan.
Ljusblå fleecehoodie m svarta detaljer. Lite trasig (för jag vill ha något att träna i).
Som ytterplagg valde jag en trenchcoat, eftersom det är det enda ytterplagg jag vill ha med mig de två sista skälvande veckorna i Sundsvall.
Bruna fotriktiga skor med kardborreslejfar och gummisula.

Accesoarer:
En väldigt medfaren, gigantisk resväska.
En chic liten kabindito.
En laptop i silverbeige väska med kaffefläckar.
Min fina, bladmönstrade handväska av vaxduk (mycket chicare än det låter, det försäkrar jag och egentligen är det nog plastad canvas).
En av de sidenscarfar jag ärvt efter Pappas moster Ingrid, vit- och blåblommig, väldigt söt.

Jag ser ut som hej-kom-och-hjälp-mig. Om det fanns tull till Norrland skulle jag bli så stripsearched, va.

Is someone på Rusta trying to tell me something?



tisdag 14 april 2009

Kvällssnack

Filmstjärnan spelar teater ikväll. Sexåringen och jag drack te med mjölk och honung när Lillkillen somnat. Han berättade om skolan och jag om Sundsvall.
"Vet du?" sa jag "Tanders kan spela piano och gitarr och banjo!"
Sexåringen blev djupt imponerad:
"Samtidigt?!"

måndag 13 april 2009

Inget särskilt och ändå allt jag begär

X2000 söderut genom ett vårvaknande Sverige.
Sexåringen spelar mobilspel. Filmstjärnan surfar. Lillkillen sover i min famn, han svettas om huvudet och dreglar ner i min urringning.

Jonsered.
Vitsippor, blåsippor (givetvis kom Sexåringen nyss in med en liten kriminell bukett av dylika), scilla, vårlök, krokus, tulpanblast.
Men inte en enda påsklilja. Hatar dom.
Kirskålshelvete.
Hästgödsel.

Filmstjärna och Lillkille gräver i trädgårdslandet. Båda har arbetshandskar på och ser allvarliga ut. Viktiga odlingsbeslut ska tas.
Sexåringen
kollar Barda på svt play.
Jag gör köttfärssås och pasta till middag.

fredag 10 april 2009

Att typecasta eller inte typecasta, det är frågan

Jag får bo hos Dorotea under det här Stockholmsbesöket, hon är regissör och håller just nu på att rollsätta en film tillsammans med en castare. Vi pratade om casting och om hur skådespelare ofta tycker att de ”ju kan spela vad som helst” fastän det inte riktigt funkar på det viset. En del av mig känner och tycker så och det är lite genant eftersom jag då ganska flagrant blandar in mina privata bekräftelsebehov i en arbetsrelaterad situation.

Jag har ett svagt minne av att vi har diskuterat det förut, och att jag då anade att hon var av motsatt åsikt men höll truten av respekt för mina känslor. Som skådespelare är man så himla touchy med det där: ”Som om jag inte skulle ha tillgång till hela registret”, liksom. I går kom jag fram till varför jag inte kan spela vad som helst i vad som helst. I alla fall inte så som världen ser ut idag.

Jag har som skådespelare en viss temperatur, en grundfärg. Som är rätt ibland och fel ibland, det beror på sammanhanget och som jag visserligen kan nyansera åt olika håll, men jag kan inte ändra den. Rött kan inte bli grönt.
Dorotea liknade det vid röstomfång. Somliga har fem oktaver och andra har två. Det betyder inte att den som har två är en sämre eller tråkigare sångare. Det är ibland precis tvärtom.
Allt det där har jag varit på det klara med länge, men ändå känt mig sårad och stött av att det fungerar så i vår bransch. Jag tycker inte om att känna mig stött och sårad. Särskilt inte av företeelser som jag inte kan konfrontera.

Det här utkammandet av tankar började vid frukost och fortsatte in på eftermiddagen i långfikan med Erika Hrnbom. Som manusförfattare har han ju sin syn på saken. Det var grymt intressant och äntligen kunde jag ringa in vad det är som gör att typecasting funkar så bra, när det känns så orättvist. Jag kom fram till en liknelse och ett tänk som jag verkligen kan leva med, som hjälper mig förstå att det inte handlar om mig som skådespelare och person, utan om ren teknik och berättarteknik:
Filmkameran har samma blick på världen som ett litet barn.

Ett barn ser på världen och försöker med alla sinnen begripa den. Barnet tar in allt, det har inte lärt sig att sålla. Ett barn kan säga ”klocka” och peka när man är ute på promenad, fast ingen klocka finns. Tror man. Men, fyrahundra meter bort till vänster, högst upp på ett skolhus sitter det en klocka som barnet sett. Under sin uppväxt lär man sig sålla – där kommer den nödvändiga och oerhört användbara aspekten av fördomar in – och informationen lagras i hjärnan. ”Ofta är fördomar och klichéer ens bästa vänner” sa Erika igår angående sitt yrke. Och det stämmer in på mycket annat här i livet.

När jag ser på film ser jag det kameran ser. Kameran har ingen hjärna. Regissören måste vara dess hjärna och med hjälp av de goda fördomarna visa mig vad det är som är viktigt i just den här historien. Om det då t.ex. i en biroll som skolfröken castas en skådespelare med ”fel” färg blir jag som åskådare förvirrad och undrar vad som hände med den där fröken som var så intressant. Ett exempel är Ingvar Hirdwalls granngubbe i Beckfilmerna. Det funkar bra, men medge att man ibland önskar att Beckfilmerna kunde handla lite mer om just den där Grannen.

Kontentan: Jag tar och förädlar mina två oktaver och det är vackert så. Fördomar ska absolut bökas med, med olika verktyg - där genustänkande är ett särdeles skarpt ett - men de är också mycket väl fungerande medel för mänsklig kommunikation.

torsdag 9 april 2009

Araben tycker till om Arabvärlden

Promenerar på Söder med Araben. Käkar kebab på Medis och pratar om livet.
Hon har just varit i Egypten med sin kille. De såg inte en enda egyptisk kvinna på hela veckan. Hon konstaterar att dit där de åkte hade hon aldrig velat resa som ensam kvinna.

"Om någon äter en med blicken kan väl det vara ok om man ser att han tycker det smakar gott. Men det var så många som tittade helt aggro uppifrån och ner. Jädra mansreligion! Dom ser ju bara burkor. Kvinnorna ska täckas för att männen kan bli kåta. Pah! Täck männens ögon istället!"

Jag träffade en snäll farbror på stan.


Vi fikade på Vetekatten. Jag tog en Katalan, han någon Tosca-variant. Det var fint.

onsdag 8 april 2009

Knirr-knarr...(ljudet av en dörr som öppnas)

Alldeles nyss ringde det en producent.
Aldrig har jag fått så snabb utdelning på stänga-dörrar-tänket.

Knappt tre veckor kvar

Packar. Storpackningen.
Jag tänker nämligen ta hem så mycket som möjligt av mina grejor härifrån när jag åker hem över påskledigheten.
Först möter jag upp mina killar i Stockholm för att fira själva påskhelgen, sedan far vi alla fyra hem till Göteborg ett par dagar och sedan sticker jag upp hit igen för att stanna knappt två veckor innan jag reser hem för gott. På de två veckorna kommer jag inte att behöva så värst mycket tänker jag mig.
Det är skönt att packa, jag längtar hem - men jag märker att jag tycker det är ganska vemodigt, eftersom jag tvekar inför vad som är bra att låta vara kvar. Globalkniven stannar avgjort. Men hur är det med ljusstakar? Tuschpennor? Rimlexikon? Böcker? Favoritkoppen? Vilken av tjocktröjorna?
Sentimentalt larv.
Get on with it already.
Stäng dörrar och nya uppenbarar sig.

tisdag 7 april 2009

One happy Huskors

För första gången regisserar jag teater. En soppteaterföreställning med Tanders och Duschen på Parkgatan. Några texter, låtar, någon dikt och så en ramhandling. Enkelt, rakt och oerhört rart blir det. Och kul och sorgligt och flirtigt.

Just att kalla det för att jag regisserar har varit en liten process: Jag har nämligen noll och ingen utbildning för det. Man kan väl sin Jante, va. Men det är ju det jag gör. Regisserar. Och det är fruktansvärt kul.

Jag tänkte att det skulle vara en inte helt okomplicerad situation, eftersom jag ditintills haft en annan arbetsrelation med dem. Men Tanders och Duschen, alltså! Att få i sin hand två så begåvade, öppna, musikaliska, generösa, humoristiska och intelligenta människor är ingenting mindre än en ynnest. De bedårar mig varenda dag, formligen fläskar ner mig med sina konstnärssjälar och där får jag sitta och välja och vraka och bestämma vad som får vara med och inte.

Det är som tårta varenda dag.

måndag 6 april 2009

Nä nu jävlar får jag ringa P1

En timme senare märker jag nu att morgonens lilla tweet OCKSÅ försvunnit.

No can do

Upptäckte i morse att en tweet jag skrivit igår kväll försvunnit. Rätt ut i cybern ba. Den som ska vara mellan
"Utan röst, mind you."
och
"Fast...inte behöver man prata när bob hund-skivan äntligen landat på spotify".
Nämen Twitter, då! Så gör man väl inte! Det går inte för sig. Bara för att microbloggen är liten och fåordig (fåtecknig?) är den inte av mindre vikt. Tvärtom, för höge Farao! Skämmes Twitter och detta tillskriver jag härmed barnsjukdom.

"Kan fortfarande inte prata."
skrev jag.
"Men jag har ingen att prata med."
skrev jag.
"Och man kan fråga sig om jag överhuvudtaget skulle ha något vettigt att säga."
skrev jag.

EXAKT 140 tecken. Det snor man inte bara, Twitter. Inte av det här Huskorset iallafall.

söndag 5 april 2009

Twitter

Det är kul. Jag vill böka omkring för att lära mig formen. Min form, nedkokad till 140 tecken. Om ni fattar.
Sigge Eklund är fantastisk.
Men tänk om Sparring skulle börja.
Wow.
Fast han vill inte.

Var det nån som sa nåt om vår?

video

Tåget rullar in i Sundsvall.
Det är väl nån plusgrad.
Kanske.

Jag fick möta våren i Hufvudstaden...

...men nu ser jag snön igen utanför tågfönstret. Sex små, platta, kvarglömda bitar mörk choklad och en flaska kranvatten är vad jag får till middag idag, verkar det. Jag glömde att jag kanske skulle vilja äta något utöver frukost och lunch idag. Bytte just i Gävle och når Sundsvall om dryga två timmar.
Jag har tappat rösten och är lite mör, men väldigt glad och upplivad.
Jag mötte nämligen inte bara våren i Stockholm i helgen, utan även diverse kära vänner varav tre var alldeles nyfärska bäbisar. Jag såg två teaterföreställningar, en vardagsrumskonsert, drack vin på Mosebacke och skakade rumpa en natt på Kägelbanan. Inget dåligt resultat för ett knarrigt Huskors som inte är så nöjesvirvelvan.

En av teaterföreställningarna hette "I väntan på vadå?". Det är en iscensättning av Vanja Hermeles och Nina Stones bok om jämställdhet inom scenkonsten, där chefer för stora sceninstitutioner intervjuas om hur de tycker jämställdhetsfrågan bör behandlas. Cheferna har läst och godkänt nedtecknandet av intervjuerna.
Boken är stundtals skrämmande läsning.

I händerna, ur munnarna och av kropparna på de tre elever från Malmö Teaterhögskola som står bakom iscensättningen blir texten stor, stor idiotikomik.
Skådespelareleverna kör upp de citerade teaterchefernas egna ord så långt opp i arslet på dem själva att det faktiskt känns fullt möjligt att de aldrig kommer att kunna hämta upp och komma igen. Inte utan total avbön.
Det var underbart.
Riktigt härligt, FARLIG teater. Det är inte ofta, mina vänner!

Jag var hög efteråt, andfådd och uppfylld av hur viktig den här föreställningen är. Jag ville (och vill) att så många som möjligt som jobbar med scenkonst ska se den!
Teaterbiennalen vore ett utmärkt tillfälle, tänkte jag. (= teaterbranschkonferens där utvalda föreställningar från de senaste två åren ges plus att värdteatrarna spelar sina aktuella föreställningar. Seminarier, frukostsamtal, debatter, masterclasser.) I år hålls den i Borås, i juni.
Så.
Baserad i Västsverige som jag ju är, ringde jag en vän som kanske, kanske har något att säga till om, förmedlade ett telefonnummer och drog därmed (och det är jag jädrigt mallig över) ett litet, litet strå till en eventuell Teaterbiennal-stack för dessa tre modiga, kloka, uppkäftiga och aktningsvärda elever som med tre micar, tre stolar och en whiteboard drar ner brallorna på HELA JÄVLA ETABLISSEMANGET.
Re-fet-spekt!

torsdag 2 april 2009

Det börjar kännas bra igen nu, livet.

Nu har jag gjort en (rätt kort än så länge) spellista i Spotify på låtar som jag verkligen inte står för att jag gillar.
Haha.
Vilket scoop va:
"SKÄMSLÅTAR HJÄLPER MOT BAKFYLLA"

It´s just chemistry

Jag citerar mitt senaste twitterinlägg till höger (eftersom twitter är de rullande buskarna på internetprärien och bloggarna är stenarna. Wöööoow.) :
"Kvällen på Daltons inbegrep längesedanvän, lakritsshots, indianhuvuden, S-valls karaokeelit + efterfest hos stans transa. Är fett bakisnöjd."
Och lägger till att det var för åtta timmar sedan.
Jag mådde oförskämt bra i förmiddags med tanke på att jag hade traskat hem och lagt mig tjuge i fem på morgonen. Detta efter att
av efterfestens galna värd ha bjudits på både svingod pinot gris och trettio år gammal konjak medan han spisade omväxlande Edit Piaf och Savage Garden (huvva, dom har gjort en låt som jag verkligen inte står för att jag gillar litegrann. Lite-lite.).

Jag vaknade halv tio, duschade och gick på lunchteater, samt repade sopp-dito till fyra.
Började bli lite mör.
Tänkte mig soffan hemma i lägenheten.
Filt och kudde.
En film.
Glass till middag...?
Ni vet.

Men så skulle jag ju bara skriva ut ett par schatansch tågbiljetter på teaterns kansli.
Det krånglade så klart.
Post-alko-ågren-spöket flåsade i nacken men hade inte riktigt fått klorna i mig ännu.
Det tog
femtio minuter av svett, svordomar, samtal till SJ, mailande härs och tvärs samt rännande i diverse korridorer på teatern och benägen hjälp av en snäll marknadsavdelningsperson innan det lyckades med biljetterna.
Hat är ett starkt och bra ord.

Äntligen hemma. Spöket hann ikapp mig i trappuppgången och tog hjälp av längtan-väntan-demonen och sömnbristmonstret.
Diskade faktiskt, men bara medan jag väntade på att
världens klokaste och bästa Jomp skulle ringa upp. Utan henne vore jag komplett lost just nu. Hon vet. Hon kan trösta.
Pratade också lite med Filmstjärnan, min kärlek i livet, som generalrepeterar i afton.
Aj. Saknar. Längtar efter mitt riktiga, vanliga liv. Lite lugn och ro i själ och hjärta.
Nu kan jag det här.