söndag 30 september 2007

Jag kunde inte välja...

...idag i videouthyrningsaffären. Resultat:

The Last King of Scotland
Den Nya Människan
De Andras Liv
Hollywood Ending
Tigers film

...tog jag. Att ha i en veckas tid.
Det blir nämligen långsamma kvällar för en teateränka som inte gillar Idol så mycket.
Tigers film har vi sett fjortonhundra gånger förut, men det var starka intressen som tryckte på i det avseendet.



lördag 29 september 2007

Mmmm...just det...

Som om det var jag som bestämde.
Som om det var jag som drog in stålarna i den här familjen.
Som om mitt Huskors-alias vore en realitet och inte alls någon jag hittat på för att få vara i en fantasivärld där jag är epicentrum och förmål för uppmärksamhet.
Bosch, säger jag! Bosch!

Det är klart att det blir en Toyota Corolla. Vad annars?
Och då slipper jag fler bilhallar, så något gott har det ändå med sig.


Vilken film?:

-"Du är ju den här föreställningens epicentrum!"
-"Epi-vadå?"
-"Centrum."
-"...jaha."


I bilköpartagen

Vi har tungan så långt uppe i tolvfingertarmen på banken för att få låna till en bättre begagnad Toyota Corolla.

I billhallen har vi varit och kollat två gånger.
En gång med Femåring, en gång utan, men med DenDärDag.
Det var bättre att ha med DenDärDag. Han är mer vuxen av sig än vi är och kunde komma med tips. Vilket behövdes.
Ni vet, det är det där med Astrid Lindgren och LSD. Och själv står jag sannerligen inte min man långt efter i det avseendet. Med den skillnaden att jag dessutom finner det sagolikt tråkigt att bestämma sig för vilken bil man ska ha.
Femåringens gudfar, Den Trevlige Indiske Herrn, sa en gång:

"Vadå - Göteborg eller Stockholm, skitsamma, det är ändå inte NewYork"

Precis. Vi har ändå inga jordiska möjligeter att skaffa drömbilen så det är verkligen skitsamma.

Jag vill ha en bil som funkar, är någorlunda miljöaktig och hyfsat bekväm.
Sedan kommer: Dragkrok, semestergas, drickamuggshållare, rumpgrill, cigarettändaruttag, radio med CD och kassettbandsspelare (finns knappt mer - vär-de-löst!) och spegel på baksidan av solskydden (jag har kontaktlinser som beter sig dumt ibland).
När jag räknade upp mina preferenser skrattade Bilsäljaren, Filmstjärnan och DenDärDag lite åt mig, troligen för att jag räknade upp några roliga och några självklara tillbehör. Typiskt tjejer.

Idioter. Det är inte alls säkert att det blir nån Toyota nu, just på grund av att mina preferenser tydligen kan skrattas åt.

fredag 28 september 2007

Är SVT trailerplanerare puckon?

-"Jag vet! Vi slänger in en puff för Andra Avenyn tre minuter före Bollibompa på fredagar!"
-"Bra tänkt! Då skapar vi en grund för samtalskontakt mellan föräldrarna och barnen, eftersom barnen undrar vad farbrorn gör med flickan som hon inte vill och varför hon gråter."
-"Jepp. Så ser det ju ut i världen. Lika bra att dom lär sig."
-"Visst. Bra TV! Skitbra TV."
-"Riktig public service-TV!"
-"Skitbra public service-TV."

O´boy, vila i frid!

Vår bil, en Volvo v40 från ´97, dog i måndags.
Den blödde ut över Stadsteaterns parkering och gav sedan upp sin sista suck.
Filmstjärnan hämtade en f.d. växellådespecialist, numera ljustekniker på teatern, för en second opinion. Han sa:

"Itte EN meter till att du kör med den bilen! Ring bärgarn me en gång!"

Second
opinion, förresten. Eftersom Filmstjärnan, enligt egen utsago, kan lika mycket om bilar som Astrid Lindgren kan om LSD, så får man väl strängt taget kalla det en first opinion. Men det är å andra sidan inget vedertaget begrepp.

Emellertid, O´boyen (regbokstäver OHB + att Peps Perssons låt "O´boy" var en av våra bröllopslåtar) blev fraktad på katafalk till Bilia och såldes i går för tie papp till en trött, finsk bilskojare. Jag fick aldrig chans att ta farväl.

Jag har inte sett så mycket pengar - i riktiga pengar - på en gång sedan jag, en gång i tidigt åttiotal före alla säkerhetsåtgärder, fick följa med mamma in i valvet när banken stängt och kolla högarna med tusingar.

20 stycken 500-lappar. Haja, tio tusen spänn!
Det övergår min horisont att omfatta så fort de är fler än tre-fyra stycken, 500ringar alltså. Det blir Monopol-pengar. 1500 kan jag fatta, det är "dyrt". Kanske 2500, men sedan blir det pappersbitar av sedlarna. Och jag får tvångstankar om att bränna upp dem.

torsdag 27 september 2007

Sigurd Carlssons Skållebröd



En av mina favoriter, det är så sabla gott.
Receptet, det kan man hitta här
.
Det kan med fördel halveras, eftersom det är ett hederligt gammalt bagerirecept blir det mycket att knåda annars - såvida man inte har en hushållsassistent. Degen är av den geggigare sorten. Och brödet av den ljuvligare.

Har du ingen hushållsassistent? Skaffa en! Pronto!

Avd. Saker vi borde ta till oss från andra kulturer

Jag har lite olika exempel. Det kommer säkert fler vad det lider, men idag tänkte jag tala om:

Gråterskor på begravningar.
Det vore väl skönt att få släppa loss sin sorg utan att vara rädd för ”vad folk ska tycka” ? Det finns i Sverige, har jag hört, men bara i nordligaste delarna. Laestadianerna begagnar sig visst av sådana. Fast det är tydligen också en statussymbol med många gråterskor – ju fler desto finare och bättre. För min privata del ger jag attan i antalet – bara det finns tillräckligt för att överrösta mig när jag börjar yla.

onsdag 26 september 2007

Bär rött på fredag!

Jag har under dagen fått flera sms, som alla på engelska uppmanar människor att bära en röd tröja/skjorta på fredag, för att stödja de modiga människorna i Burma.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=697083

Jag har en röd tröja som det står KÄRLEK på. Den ska jag ha.

Det är typ det jag kan göra, här i lilla landet i norr som inte haft krig på hundra och mer år.

Pernilla Wahlgren goes Norén

"Nutrisse betyder näring"
säger hon och meddelar att hennes nya hårfärg heter
"Golden Pralin 7.3."

Hur tänkte dom där?

Nä, förlåt. Det var lite långsökt.

Men är jag verkligen helt ensam om att för alltid förknippa de siffrorna med en okonventionell teaterföreställning som fick det mest tragiska efterspelet en pjäs fått i modern tid i Sverige?

Trist feminist

Onsdag kväll är min bästa kväll. Filmstjärnan spelar på teatern, jag är mol allena när barna sover och hinner lagom surfa/blogga/skriva lite innan tv-festen börjar:
Jag älskar Mia och Klara . Jag har träffat Klara, jag praktiskt taget känner henne, hon är godgod vän med Strumadamen. Om jag känner mig lite touched by God? You bet!
Jag är helsåld på Studio 60 on the Sunset strip som kommer direkt efteråt på samma kanal.

Men jag kan inte låta bli att bli arg och ledsen över att, när de lägger ner så jävla mycket tid, pengar, intelligens på att göra en serie som knäcker - varför finns det inte en enda brud som är vass på riktigt? Killarna är överlag skitbra och verkar castade utifrån personlighet - de är alla olika på ett mycket intressant vis. Tjejerna (de som har huvudkaraktärer talar jag om nu) är intill förväxling lika.

Jo, en, Christine Lahti som spelar Martha O´Dell, är bra. Men hon är å andra sidan född 1950 och ser ut som hon var max 42 år. Sarah Paulson (Harriet Hayes) verkar vara en jävel på att imitera kändisar - men inte är hon den skarpaste kniven i lådan, inte.

Amanda Peet är ett SKÄMT i huvudrollen - hon spelar safe hela tiden och gör så trååååkiga val som skådespelare och slarvar bort en lysande skriven karaktär.
Man blir förbannad när man sitter här, långt från Hollywood och utan jobb. Men med sin potatisnäsa, sin mjuka mage och sina fina långa tuttar.

De är supersnygga och man luras att tro att de är bra. Det är dom inte!
Det är - och nu jävlar!- väldigt ont om sådär skitskitsnygga skådespelerskor och skådespelare som också är riktigt, riktigt bra - t.o.m. i Hollywood. Kolla killarna i Studio 60 - inte några breathtakers, men jevvligt duktiga hela bunten. Och OLIKA. Olika temperament, storlek, färg, form, näsor, you name it.

Take it from me, jag är fan statligt utbildad.
Men bitter? Näääähäääääädå!!!

Huskorsets Manifest

Jag är Huskorset from Hell och jag är ute efter sanningen.
The Sanningen.
Den som så väldigt många runt omkring oss vill både sälja och maskera. Den sanning som jag hela tiden försöker förtränga. För att den är för svår. För smärtsam. Kräver för mycket. Kostar för mycket. Omöjlig att beskriva generellt eftersom den är individuell. Min är inte din.
Det svåra med att hitta min egen sanning består i att jag behöver människor och företeelser att spegla mig i, men om jag inte kommer överens med min egen spegelbild kan jag lika gärna dra röva i koks. Det skulle i längden göra mindre skada.
Men av intet kommer intet. Och om jag sätter den på pränt kanske jag inte kan komma undan.

Jag är sprungen ur den desperata småbarnsfamiljens avgrund, där ingen egen tid finns – om man inte stjäl den från den så kallade kvalitetstiden med barnen och deras far. Den avgrund som (bisarrt nog) består av högar: Diskhögar, smutstvätthögar och högar med ren tvätt, andra odefinierade klädhögar, blöjhögar, tidningshögar, leksakshögar, pappershögar etc in i höghelvetet. Jag aktar mig för att längtande blicka bort från kärnfamiljens trygga väg, belagd av intorkade matrester, kantad med buketter av dagishämtningar, trotsvrål och försåtligt vassa legobitar. Jag blundar ibland och drömmer mig bort – och då kliver jag ofelbart på legobitarna med mina bara, solvarma fötter.

Jag är ett offer för bilden av det perfekta familjelivet. Hade jag vetat och kunnat jämföra före och efter så kan jag nog inte hoppa upp och klappa mig på att jag hade valt ”kräksjuka, trotsålder och Legoland under högsäsong” före ”baksmälla, jobbångest och New York-resa över påskveckan”. Inte säkert alls. Men jag inser att jag någonstans ändå faktiskt har valt detta snorfyllda, kvävande, stressande småbarnsfamiljsliv med noll och inga karriärmöjligheter.
Utom för Filmstjärnan så klart. Min man alltså. Honom ringer dom till.
Jag valde sömnbrist utan att förstå. Jag valde vanmakt utan att veta. Jag valde att skänka bort min tid för mig själv i tron att den kommer tillbaka till mig. I en annan, kärlekens form. Det stämmer på sätt och vis, men den kärleken ser inte ut som jag trodde att den skulle göra. Och då blir jag - och jag skäms (grattis till det också, förbannade patriarkat) - besviken. Jag vill ha barn som gör som jag säger och som kramas när jag vill. Jag vill inte leka Bamse och Lille Skutt och Skalman. Dom är pisstrista. Det kommer små, små, alltför få, irrbloss av lycka ibland, när jag får en klapp på kinden av en kladdig barnahand eller en puss av en vidöppen bebismun – och rejält med tunga. De är balsam för stunden, men oftast känner jag mig som en bok av Maria Sveland.

Jag är av ett virke som du trodde var, om inte utrotat så i alla fall rejält murket.
Underskatta aldrig kraften i ett välodlat martyrskap.

Stöd en bok för alla!

Jag fick ett mail av min vän bibliotekarien.
En Bok För Alla ska slopas.
Jag blev förbannad.
Jag skickade mail till alla jag känner. Utom nån hot-shot-filmproducent, det tordes jag inte. Fast det ska jag nog göra ändå, bara just därför.
Jag skriver ett blogginlägg.

Tag en halv minut av din dag och skriv under!

http://www.namninsamling.com/site/get.asp?barnboken

Kom att tänka på en grej jag hörde

Kommer ni ihåg att det var någon på Oskarshamns kärnkraftverk som hade åkt fast på jobbet i ett alko-suprise- test? Och haft 1,2 promille i blodet. För kanske ett halvår sedan.
Det tog ju hus i helvete och var mumma för media (och rätt&riktigt så).

Någon ansvarig på Oskarshamns kärnkraftverk intervjuades i radio och slår fast, en gång för alla:

"...ja, sådant här får ju absolut inte hända. Alkohol och droger och kärnkraft går bara inte ihop."

Dagens bakverk:

* Radio(aktiv)kaka

tisdag 25 september 2007

F-kassan update

Hurra! Idag kom blanketten från försäkringskassan, den som jag fick beställa medelst en annan blankett som i sin tur skulle skickas fram och tillbaka till min dåvarande arbetsgivare.
Den proceduren tog bara två månader (Man säger ju att ironi inte går fram i skriven text och där tror jag vi har undantaget som bekräftar den regeln).

Varje gång jag slår mig ned för att kriga med a-kassepapper, blanketter, arbetsgivarintyg och kontrakt behöver jag "bygga kontor" på matsalsbordet.



Allt får inte plats i vårt vanliga lilla datorhörna. Varje gång jag avslutar får jag lägga allt i minutiös ordning i en påse som jag placerar högt och oåkomligt för små barnahänder, vis av skadan.
Filmstjärnan tyckte jag skulle skriva ÅNGEST på påsen, så det gjorde jag.
Jag gör alltid som han säger.

måndag 24 september 2007

tji torp

Det blev inget. Det var en neslig, bedrövlig, förarglig, dum dubbelbokning av jobb som plötsligt koms ihåg och nu sitter vi i hallen och lipar. Av lite olika anledningar. Fan också. Jag ville klippa gräs och plocka äpplen. Filmstjärnan ville elda i spisen och gräva potager (påttaschér =trädgårdsland).
Femåringen lipar också, men för att han vill ha StarVårts lego.

som en vardagspresent

Filmstjärnan är repledig och vi kan åka till det lilla torpet där vi var i somras i ett ynka litet underbart dygn.
Vi ska plocka äpplen, rensa rabatter, elda i spisjäveln och klippa gräs. Kanske bära undan lite ris från giganthäcken vi klippte. Det ligger kvar på ett risigt sätt som häck ris gör, eftersom feodalherrn vi hyr av inte behagat att tag i sin förman/skogsförvaltare trots ihärdiga påtryckningar.
Och jag tror vi får lov att skärpa till oss och fixa nya stövlar till Femåringen. De han har är fem nummer mindre än hans springskor.

söndag 23 september 2007

oh ljuvligheters ljuvlighet

I natt fick jag fem timmars sömn i ett sträck.
På något märkligt sätt räckte det för att jaga den trötthetsförlamning jag vaknat med de sista dagarna på flykten.
Jag hade fått tillbaka min snälla-mamman-approach, och -

...nu stänkte lillkillen - som får stå på en pall bredvid mig när jag försöker jobba vilket är svårt för han jobbar han med, med att:
Dra mig i musarmen
/alt/
Böja sig framför mig tittar mig djupt i ögonen och sjunga "mamma, mamma, mamma, mamma..."
/alt/
Skriva några alldeles egna bokstäver och kanske komma åt deleteknappen.

Sånt som hör till en ettårings uppgifter här i livet.

- (långt tankstreck här. Det börjar uppe vid approachen.)
FOTPUDER ÖVER HELA JÄVLA DATORN.
Var fan fick han det ifrån??? Helvete.

Snälla-mamman- approachen, var det ja.
Hej på ett tag. Ska dammsuga lite.

lördag 22 september 2007

Ang. Filmstjärnans midjemått

När Filmstjärnan gjorde Den Tuffa Storstadsfilmen (detta är inget raljerande, den var väldigt bra, tyvärr såg typ ingen den) för några år sedan, var han fruktansvärt snygg. Missförstå mig inte, det är han fortfarande, bara något mindre vältränad.

Men då stod det i tidningar.
Andra tyckte det också.
Han kom med på Sveriges-sexigaste-listor. Visserligen i den undre halvan av 100 och åtskilliga placeringar under Janne Josefsson - men i alla fall.
Vrålsnygga babes limmade järnet på honom när jag var med. Ögonblicket när babesen upptäckte att det highly pregnanta raset i hörnet var den han valt att gifta sig med och dessutom verkade vara alldeles nöjd med, var höjden av humor. Det var dessutom roligt av den anledningen att han inte begrep vad de höll på med, han tyckte bara de var "himla trevliga tjejer"
Han kallades "Filmsveriges bäst bevarade hemlighet " av någon människa med sinne för proportioner.
T.o.m. en av Filmkrönikans programledarinnor kröp upp och riktigt kuttrade i soffan när han var gäst. Jag fnissade hemma i min soffa. Är inte svartsjukt lagd och tycker det är bra att det finns en schysst och normal svensk dröm-"Hunk" i motsats till några svenska dröm-"Hunkar" som är oschyssta och störda i huvudet.

Det var ett jädra hallabaloj. Folk både frågade honom och sa till mig:

"Jösses vad han/du är vältränad och snygg! Nu är du/Huskorset väl glad! "

När vi träffades hade han chipsmage och flaskaxlar. Och jag var nästan lika tjock som jag är nu, efter två barnafödslar. Som ni förstår är
utseendet är en grundläggande omständighet i vår kärlek.

Och nu ska han som sagt "bli tjock". Jag tror mer det är för att få en anledning att få dricka mer vin och äta mer ost än en regelrätt politisk handling, men ändå. Det blir lite politik av det ändå.

En intressant undran i sammanhanget är om folk nu kommer att säga:

"Jösses vad han/du blivit tjock! Är du/Huskorset inte ledsen nu?"

Dagens bakverk:

* Wienerbröd med hallonsylt och glasyr

tre och en halv timma

Var den sammanlagda längden på sömn jag fick i natt. Som jag nog nämnt någon gång är sömnkontot redan allvarligt övertrasserat.
Nu på eftermiddagen gick Filmstjärnan - som förresten har bestämt sig för att bli tjock! Väldigt roligt i dessa utseendefixerade tider - ut med killarna på lekpromenad så jag fick två timmar till. En välsignelse, för jag ska jobba ikväll och i natt också. Så är det med filminspelningar. Lite hippsomhapp-tider, när det passar alla andra. Men kul är det!

fredag 21 september 2007

Hoho, idag ska jag få jobba!

Ska bli superkul, jag ska vara syster till min skådespelarkompis K i en novellfilm och förhoppningsvis, på ett systerligt vis, få dänga till honom i skallen någon gång. Jag brukar visst göra det när vi jobbar ihop. Påstår han.
Jag vet inte, det kan ju vara så att han förtjänar det.
...hehehe...

Och så ska jag sitta i fikarummet, skvallra och tjafsa med sminkpersonalen, runnersarna och c-fotot.
Som man gör på en arbetsplats, det hör till, man är del av ett sammanhang.

Verkligheten v/s Dikten 1-0. Igen.

Jag är ingen särskilt hämndlysten person, jag tror mer på att tiden hinner ikapp folk - men jag medger, det finns en sällsam rättvisa i att bloggfenomenet Katrin Schulman verkar ha drabbats av någonting som kan vara panikångest.

Det hände tydligen för någon månad sedan, men sedan dess har hon på sin blogg ändå (i kölvattnet kring debatten om Unni Drougges
bok&blogg) käckt uppmanat alla misshandlande kvinnor out there att ta sig i kragen och rycka upp sig. Att de får ta sitt ansvar. (Alla misshandlade kvinnor out there i kör:

"Jahaaaa - var det det man skulle göra!")

Någonting som jag gärna tillstår att jag inte tycker att Katrin Schulman själv gör, i den position hon är. Tar ansvar. För sig själv, möjligen, men för det hon skriver? Nej, det behövs nog inte, verkar hon tycka.
Hon är så liberal att Jan Björklund gråter av avunddsjuka.
Den extremliberalism hon nästan personifierar är så på gränsen till idioti att man inte ser gränsen för den står ovanpå den.

I början tyckte jag hon var kul. Det gör jag inte längre. Jag blir förbannad. En stund. Sedan tar jag bort hennes blogg från "bokmärken" . Inte ödsla min tid på infantilt krafs.

Och, som sagt, min tro är att tiden hinner ikapp dem alla.
Det finns nog hopp, även för en Schulman, haha.

torsdag 20 september 2007

Mycket nu

Det är inte klokt vad jag har häcken full fast jag inte jobbar.
Rättelse: Ska vara "..inte är anställd någonstans".

Jag ligger i som en vessla och sköter de konstiga kontakterna med a-kassa & f-kassan (nej, det är inte klart än). När jag ringde f-kassan igår ang. den blankett jag beställt, fått, skrivit på skickat till min arbetsgivare, fått tillbaks och till sist skickat iväg till f-kassan - för att få den blankett jag egentligen behöver, den som jag nu väntat på i tre veckor - ja, då lät det:

"Oj, då, här låg den i en posthög!".

Så det var alltså en förbannad tur att jag ringde, annars hade den legat kvar. Efteråt kan jag inte begripa att jag inte skällde ut karlfan som lovade:

"...ordna med det den här veckan."

Den här veckan! DEN HÄR VECKAN!!!

Tack tack snälla nån, tackar ödmjukast, jag har ju bara gått utan någon fast inkomst sedan maj, tacktack nej gör er inget extra besvär för min skull tackatckackacakckakkkkkakaataack...

onsdag 19 september 2007

Oralt behov

Det är länge sedan jag slutade amma. Det var inga problem för vår del. Lillkillen saknade det inte så fasligt, välling var också gott, tyckte han.

Men sedan han började på dagis har han börjat örla runt på nätterna, halvt i sömnen, halvt vaken och ganska ledsen. Det där är ganska vanligt har jag förstått. Det händer mycket i skallen på en toddler som börjar dagis och alltihop pyser liksom över när de sover. Han lufsar till vår säng och kravlar upp och bökar, gnider huvud och kropp mot oss, samt sugpussar på oss
utan att vi vaknar...förrän han börjar gnaga därhelst det sticker fram lite bar hud. Sedan skallar han oss. I sömnen.

Tänk dig att vakna av den smärta små små tänder framkallar när de mellan sig kilat fast tre mm av huden på baksidan av ditt högra lår.
Eller vid gäddhänget. Eller runt midjan.
Eller att tänderna har tagit ett fast tag om dina fingerknogar och trycker till.

Han våldsgosar om nätterna och det driver oss till vansinne.

Jag lyfte iväg honom och lade honom sin far härom natten, när jag till slut i desperation stuckit åt honom min armbåge att gnaga på. "...där gör det ju inte ont även om man nyps jättehårt...", kom jag luddigt ihåg.
Det är möjligt, men att bitas där gjorde det.

"Här. Gå och bit pappa i stället."

sa jag, i mitt sömniga tillstånd renons på empati för varken far eller son. Charmig maka och mor man är.

Facebook - mitt fikarum

Jag är inte för närvarande knuten till någon teater-, TV- eller filmproduktion. Det som händer när man jobbar är ju inte enbart att man jobbar utan man deltar i ett sammanhang: Man träffar medarbetare & branschkollegor och får prata både skräp och konst och för mig har Facebook utvecklats till en veritabel livlina. Mitt virtuella fikarum.

Jag får veta vad folk gör, hur de mår, var de är, vem de är ihop med och så slänger nån ett får på mig all of a sudden. Om inte det är kul så vet inte jag.

Det är väldigt trevligt att logga in och ha blivit addad som vän av en gammal folkhögskolekompis som nu bor i Norrland och plötsligt bereds jag möjlighet att hålla kontakten med henne på ett mycket enklare vis än förut.

Trots att jag inte träffar alla de här människorna, blir de en del av min vardag.
Jag känner att jag finns.
Jag är del av ett sammanhang.
Återigen detta människans flockbeteende som är till så mycket gagn och samtidigt skuld till så mycket sorg.

Jasså- du slår din fru? Skit i det -vi kan väl jobba ihop?

Om ni inte har läst Isobels blogginlägg från 16/9 ang Unni Drougges bok "Boven i mitt drama kallas Kärlek" om hennes tid med sin f.d. agent& man så tycker jag ni ska göra det. Inklusive kommentarerna. De är 29 stycken. Långa sådana, och en av de längsta kommer från "ett av Unnis barn".
Särskilt iögonenfallande är två män (Stefan & Magnus) som argumenterar för det faktum att misshandeln inte diskvalificerar denne Niclas som yrkesman. Anmärkningsvärt är f.ö. också att Isobel nämner honom vid förnamn. Hon har en del intressanta ideer om det faktum att inte övrig media gör det. Han är litterär agent, och verkar fortfarande göra en lysande karriär. Att han misshandlade Unni verkar inte ha någon betydelse för hans skyddslingar som uppges omfatta bl.a. Leif G.W. Karin Alvtegen, Klas Östergren, Barbara Voors.

Läs!

(detta står inte på den andra bloggen för att jag bland kommentarerna är länkad hit)

tisdag 18 september 2007

Dagens dåd

Tog idag mod till mig och stegade upp på en riktig Filmproducentents kontor för att undersöka möjliheterna att få pitcha ett filmmanus jag filat på i några år. Med knorvig, nyvaccinerad Lillkille på armen som något slags skydd (à la "jag är inte bara skådespelare och wannabemanusförfattare, jag är mamma också") hasplade jag ur mig mitt ärende så världsvant jag kunde och så fick jag till ett möte. Det var liksom - inga problem. Weird feeling...
Det har tagit mig flera år! Av manusskickande och brevskrivande och hoppandesande (if that´s a word) att någon skulle fastna för det jag svettats ur mig...
Äntligen ska jag få pitcha. Om några veckor. Nu hör det alldeles säkert till saken att sedan Filmstjärnan gjorde IreneHuss-filmerna hos samma filmbolag, så vet Filmproducenten mycket väl vem jag är och att jag skriver. Det kan ha hjälpt. Men i alla fall! Tjoho!!!

Detta är rött, för det skriver jag inte på den andra bloggen. Det är lite för...känsligt för det. Vill inte att följande scenario ska utspela sig på Haga Nygata om tre år:

"Öh tjaaaa, Längesen! Döh! Hur gick det med din långfilm?" - Kalle Banan från Partille
"Eh, näe, det blev inget..." - jag
"Nähä vafförente dårå?"
- K. B. från P.
"...dom sa att den var för...eh.." - jag
"Vaddå?" - K. B. från P.
"...banal och...tråkig.." - tillintetgjord jag
"Jasså...och bilen går bra?" K. B. från P.


måndag 17 september 2007

Trapped

Måndag. Filmstjärnan är ledig från jobb och barna från dagis för att de ska hänga lite med sin far.
Så bra att han klämde in två extraknäck nu på eftermiddagen.
Sa hon surt.

Simskola för Femåringen i simhall. Vi följer med allihop, jag simmar tantsim medans Lillkillen och Filmstjärnan plaskar i småbarnsbassängen.
Efter den halvtimmeslånga simskolan vill såklart Femåringen hoppa och bada en stund i stora bassängen, men då är Lillkillen blå och jag kall (och jag vill icke ha tillbaka någon njurbäckeninflammation), så han och jag går och duschar oss varma och byter om.
När vi är klara har de andra två inte ens gått upp ur bassängen. Lillis skriker efter pappa och brorsa och vill vara med dom, plus att det egentligen
är dags för middagssov, plus vi har inte ätit någon lunch ännu. Han och jag försöker leka lite utomhus, men han är trött och vi sätter oss i bilen, jag där bak för att trösta honom.
När jag ska öppna dörren är det låst. Barnlåst. Fick klättra ut. Grattis.

Tack, nu är det bra för min del.
Det är nog nu.
Nu vill jag ha barn som älskar mig mest, massor med jobb och en man som inte är så jävla perfekt hela tiden.

söndag 16 september 2007

Typsnittsproblem...

..har jag. Kan inte omvandla redan publicerade inlägg till det trevliga Georgia. Ser lite slarvigt ut, tycker jag. Och lovar bot och bättring.

Öppet mål på Ranelid

En bok.
"Öppet brev till George Bush"
Aaaaaaahhh-hahaha-haha-haaaaaaajajajajajajAAAAaaaj!!!!

Snälla Björn:
Sluta!!!
Akta dig!
Akta ditt hjärta och din obrottsliga tro på Människans Innersta Godhet - som jag är övertygad om att du kämpar för vareviga dag, både med dig själv och alla svenska kultur-väderkvarnar som kommer i din väg.

Den inhemska samtidslitteraturens
Don Quijote utan den allra minsta lilla Sancho Panza i sikte. Jo, det förstås, det finns många som tycker mycket om det du skriver. Men jag undrar hur många som skulle ställa sig vid din sida och knuffa dig åt sidan när det kommer en hink bajs och själv ta emot förnedringen.
Var är din förläggare? Får han/hon ingen radiotid? Är det så?

Ja. Det kan det vara. Det blir nog inte så "bra radio" att intervjua någon som på förläggarakademika (ett språk jag just uppfann) försvarar en trasig och romantisk hjälte som istadigt predikar sin tro på Människan med pekoral på pekoral. Även om hjälten har läppglans.
Det som provocerar mig mest är att jag i djupet av mitt hjärta håller med Ranelid. Det är gräsligt genant att erkänna, men om jag inte trodde på mina val, mig själv, min familj och mina vänner kunde jag väl lika gärna gå i sjön?
Det är bara så bottenlöst humorbefriat att tjata om det hela tiden.

"Jag har varit så hårt ansatt som ingen svensk författare har varit, inte ens August Strindberg"

Jag tror säkert att du känner så. Men säg det inte.

Om inte alltihop är en marknadsmässig fint.
Du fick ju din radiotid. Och nu kanske din bok säljer en tiondel av Camilla Läckbergs upplaga - det vore ju succé för din del!

Då bugar jag mig för din PR-smartness.
Och spyr för att du sålt dig själv så hårt på det kommersialismens altare som du ursinnigt skvätter galla på från motsatt håll.

lördag 15 september 2007

Babben rular

Hon är bäst. Avslappnad och rapp i en oslagbar kombo. Trevligt med folk som improviserat (säkert inte, men ändå) visar vad de kan (sjunga stämmor). Bra svensk oldschool-TV. Jag ska alltid titta på Babben &co.

Allan Larsson intervjuas ang. att sluta röka:
"Jag har provat allt: Hypnos, piller, kurser, plåster..."
Babben:
"Det låter som mitt sexliv."

Jag älskar Babben.

Mer Maria Möller i komikerpeppringen dock! Men hon är väl för kul så folk spricker för tidigt...Hon är också lysande.

Staar Vårts

Under de senaste veckorna har Femåringen gått igång på StarWars-lego utan att ha en aning om vad det är egentligen. Grupptryck, har jag förstått. Hans kompis A och As brorsa E leker mycket med det och deras pappa P är ett stort StarWarsfan.
I går följde han med A hem på playdate. När han kom hem halv nio på kvällen trött som en trasa hade han, A och As brorsa E tillsammans med pappan, vår kompis P kollat på Star Wars-filmen.
"Exakt hur spännande var det?" frågade jag.
Han stirrade på sin bild i spegeln och åmade sig, fullständigt slut och ändå speedad som en duracellkanin.
"Högre än dig! Högre än ett höghus! Högre än GUD! Och...nästan...i ..hela...universum! Och nu tänker jag inte berätta mer för dig."
Så mycket fick jag ialla fall veta. Vad kul det ska bli när han blir tonåring.

Av olika anledningar

...har jag bestämt mig för att dra igång den här bloggen också. Den kan komma att vara mer privat än jag kan vara på den andra (av naturliga skäl). Jag kommer inte att berätta där allt vad jag säger här och inte heller att den här bloggen finns, så mycket vet jag i allafall.
Däremot kommer jag att publicera inläggen från den andra här också. Så bloggarna kommer ändå att vara ganska lika. Men, fr.o.m. nu så kan du alltså själv välja om du vill ha en hardcore-blogg eller en schlager-dito. Vilken som är vilken lämnar jag åt ditt eget goda omdöme att bestämma.
Bästa hälsningar
Huskorset