Huskorsets Manifest

Jag är Huskorset from Hell och jag är ute efter sanningen.
The Sanningen.
Den som så väldigt många runt omkring oss vill både sälja och maskera. Den sanning som jag hela tiden försöker förtränga. För att den är för svår. För smärtsam. Kräver för mycket. Kostar för mycket. Omöjlig att beskriva generellt eftersom den är individuell. Min är inte din.
Det svåra med att hitta min egen sanning består i att jag behöver människor och företeelser att spegla mig i, men om jag inte kommer överens med min egen spegelbild kan jag lika gärna dra röva i koks. Det skulle i längden göra mindre skada.
Men av intet kommer intet. Och om jag sätter den på pränt kanske jag inte kan komma undan.

Jag är sprungen ur den desperata småbarnsfamiljens avgrund, där ingen egen tid finns – om man inte stjäl den från den så kallade kvalitetstiden med barnen och deras far. Den avgrund som (bisarrt nog) består av högar: Diskhögar, smutstvätthögar och högar med ren tvätt, andra odefinierade klädhögar, blöjhögar, tidningshögar, leksakshögar, pappershögar etc in i höghelvetet. Jag aktar mig för att längtande blicka bort från kärnfamiljens trygga väg, belagd av intorkade matrester, kantad med buketter av dagishämtningar, trotsvrål och försåtligt vassa legobitar. Jag blundar ibland och drömmer mig bort – och då kliver jag ofelbart på legobitarna med mina bara, solvarma fötter.

Jag är ett offer för bilden av det perfekta familjelivet. Hade jag vetat och kunnat jämföra före och efter så kan jag nog inte hoppa upp och klappa mig på att jag hade valt ”kräksjuka, trotsålder och Legoland under högsäsong” före ”baksmälla, jobbångest och New York-resa över påskveckan”. Inte säkert alls. Men jag inser att jag någonstans ändå faktiskt har valt detta snorfyllda, kvävande, stressande småbarnsfamiljsliv med noll och inga karriärmöjligheter.
Utom för Filmstjärnan så klart. Min man alltså. Honom ringer dom till.
Jag valde sömnbrist utan att förstå. Jag valde vanmakt utan att veta. Jag valde att skänka bort min tid för mig själv i tron att den kommer tillbaka till mig. I en annan, kärlekens form. Det stämmer på sätt och vis, men den kärleken ser inte ut som jag trodde att den skulle göra. Och då blir jag - och jag skäms (grattis till det också, förbannade patriarkat) - besviken. Jag vill ha barn som gör som jag säger och som kramas när jag vill. Jag vill inte leka Bamse och Lille Skutt och Skalman. Dom är pisstrista. Det kommer små, små, alltför få, irrbloss av lycka ibland, när jag får en klapp på kinden av en kladdig barnahand eller en puss av en vidöppen bebismun – och rejält med tunga. De är balsam för stunden, men oftast känner jag mig som en bok av Maria Sveland.

Jag är av ett virke som du trodde var, om inte utrotat så i alla fall rejält murket.
Underskatta aldrig kraften i ett välodlat martyrskap.