Oralt behov

Det är länge sedan jag slutade amma. Det var inga problem för vår del. Lillkillen saknade det inte så fasligt, välling var också gott, tyckte han.

Men sedan han började på dagis har han börjat örla runt på nätterna, halvt i sömnen, halvt vaken och ganska ledsen. Det där är ganska vanligt har jag förstått. Det händer mycket i skallen på en toddler som börjar dagis och alltihop pyser liksom över när de sover. Han lufsar till vår säng och kravlar upp och bökar, gnider huvud och kropp mot oss, samt sugpussar på oss utan att vi vaknar...förrän han börjar gnaga därhelst det sticker fram lite bar hud. Sedan skallar han oss. I sömnen.

Tänk dig att vakna av den smärta små små tänder framkallar när de mellan sig kilat fast tre mm av huden på baksidan av ditt högra lår.
Eller vid gäddhänget. Eller runt midjan.
Eller att tänderna har tagit ett fast tag om dina fingerknogar och trycker till.

Han våldsgosar om nätterna och det driver oss till vansinne.

Jag lyfte iväg honom och lade honom på sin far härom natten, när jag till slut i desperation stuckit åt honom min armbåge att gnaga på. "...där gör det ju inte ont även om man nyps jättehårt...", kom jag luddigt ihåg.
Det är möjligt, men att bitas där gjorde det.

"Här. Gå och bit pappa i stället."

sa jag, i mitt sömniga tillstånd renons på empati för varken far eller son. Charmig maka och mor man är.