O´boy, vila i frid!

Vår bil, en Volvo v40 från ´97, dog i måndags.
Den blödde ut över Stadsteaterns parkering och gav sedan upp sin sista suck.
Filmstjärnan hämtade en f.d. växellådespecialist, numera ljustekniker på teatern, för en second opinion. Han sa:

"Itte EN meter till att du kör med den bilen! Ring bärgarn me en gång!"

Second opinion, förresten. Eftersom Filmstjärnan, enligt egen utsago, kan lika mycket om bilar som Astrid Lindgren kan om LSD, så får man väl strängt taget kalla det en first opinion. Men det är å andra sidan inget vedertaget begrepp.

Emellertid, O´boyen (regbokstäver OHB + att Peps Perssons låt "O´boy" var en av våra bröllopslåtar) blev fraktad på katafalk till Bilia och såldes i går för tie papp till en trött, finsk bilskojare. Jag fick aldrig chans att ta farväl.

Jag har inte sett så mycket pengar - i riktiga pengar - på en gång sedan jag, en gång i tidigt åttiotal före alla säkerhetsåtgärder, fick följa med mamma in i valvet när banken stängt och kolla högarna med tusingar.

20 stycken 500-lappar. Haja, tio tusen spänn!
Det övergår min horisont att omfatta så fort de är fler än tre-fyra stycken, 500ringar alltså. Det blir Monopol-pengar. 1500 kan jag fatta, det är "dyrt". Kanske 2500, men sedan blir det pappersbitar av sedlarna. Och jag får tvångstankar om att bränna upp dem.