Jag är ingen särskilt hämndlysten person, jag tror mer på att tiden hinner ikapp folk - men jag medger, det finns en sällsam rättvisa i att bloggfenomenet Katrin Schulman verkar ha drabbats av någonting som kan vara panikångest.
Det hände tydligen för någon månad sedan, men sedan dess har hon på sin blogg ändå (i kölvattnet kring debatten om Unni Drougges bok&blogg) käckt uppmanat alla misshandlande kvinnor out there att ta sig i kragen och rycka upp sig. Att de får ta sitt ansvar. (Alla misshandlade kvinnor out there i kör:
"Jahaaaa - var det det man skulle göra!")
Någonting som jag gärna tillstår att jag inte tycker att Katrin Schulman själv gör, i den position hon är. Tar ansvar. För sig själv, möjligen, men för det hon skriver? Nej, det behövs nog inte, verkar hon tycka.
Hon är så liberal att Jan Björklund gråter av avunddsjuka.
Den extremliberalism hon nästan personifierar är så på gränsen till idioti att man inte ser gränsen för den står ovanpå den.
I början tyckte jag hon var kul. Det gör jag inte längre. Jag blir förbannad. En stund. Sedan tar jag bort hennes blogg från "bokmärken" . Inte ödsla min tid på infantilt krafs.
Och, som sagt, min tro är att tiden hinner ikapp dem alla.
Det finns nog hopp, även för en Schulman, haha.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar