söndag 28 februari 2010

Tårta igen!

Nu kan man luras att tro att i Jonsered vankas det tårta varenda dag men så är icke fallet, mina vänner. Dagen idag bjuder en legitim tårtanledning. Lillkillen blir nämligen 4 år. Detta har firats med presentuppvaktning (där varenda pryl han packade upp följdes av utropet "bräsis va ja önskade mäj!"), födelsedagsfrukost:


Provåkning av nya pulkan:


Varm korv till lunch och just nu bereds de beställda köttbullarna till födelsedagsmiddagen, efter vilken det blir tårta:


(grädden provsmakades lite där till vänster av ett vesslekvickt födelsedagsfinger och Huskorsperkfektionistmodern morrade, fast bara lite. Det blev ju bättre blogg på det viset).

Chokladtårta!

Här kommer äntligen receptet på himmelska tårtan. "lättlätt" kallade jag den härom natten. Det är väl inte med sanningen helt överensstämmande, men faktum är att den känns mäktig och lätt på samma gång. Den är enkel att göra och räcker till 1o-15 personer, beroende på om det är fika eller efterrätt.
9 ägg
260 g socker
375 g mörk choklad
185 g smör
rivet skal av 1 1/2 apelsin
3 msk Cointreau

* Sätt ugnen på 180 grader.
* Klipp en rundel bakplåtspapper och lägg i en rund form, gärna teflonklädd (annars kan man smöra sidorna och beströ med kakao. Papperet i botten kompromissar man dock helst inte med).
* Smält chokladen i vattenbad, lägg i smöret och låt det smälta. Blanda.
* Dela 6 av äggen i gulor och vitor.
* Vispa gulorna och de 3 hela äggen med hälften av sockret. Rör ned chokladsmörsmeten, Cointreau och det rivna apelsinskalet.
* Vispa vitorna till skum, tillsätt resten av sockret och vispa dem riktigt hårda.
* Vänd varsamt ned vitorna i chokladsmeten, häll i formen och grädda i 35 minuter. Låt svalna i formen. Den kommer att sjunka ihop när den svalnar, men det ska den göra.

Fyllning:
7,5 dl grädde
1,5 tsk vaniljsocker
1,5 msk Cointreau

* Vispa samman tills det är pösigt, men inte för hårt. Fördela tjusigt över kakan. Pudra över kakao.

fredag 26 februari 2010

Eftersläckning med älskad Filmstjärna - nu med tillägg!

Ensemblekalas i afton. Vi fixade käk, alla gäster hade i uppdrag att ha med sig en ost.
Detta är resterna av efterrätten (den gooodaste chokladtårtan. Helt utan mjöl, följaktligen lättlätt - om man undantar cointreaugrädden - och alldeles himmelsk, recept kommer i morgon):


Jävlar vad trevligt!
Och kronan på verket, en bonusstund tillsammans. Mitt i natten med varandra. Lite på pickalurven.


Tillägg:
Jag känner att jag behöver förklara detta nästan übersockriga inlägg.
Jag ser ju hur det ser ut, menar jag och jag har magsura kommentarer hos Gäddan i färskt minne. Lycka sticker i folks ögon, verkar det.
Såhär:
Det har hänt saker under de senaste dygnet som har fått mig att prisa min lyckliga stjärna (om jag har någon), eller slumpen eller vad det nu är.
Jag nöjde mig inte.
Jag litade på att det bästa skulle komma och det gjorde det.
I´m so fuckin´ happy.
Tack.

torsdag 25 februari 2010

Hår(d)dag på jobbet


Slinga håret (resultatet är näst intill osynligt, men håret + postisch hade sett för tääskigt ut i scenljuset om vi inte gjort det):
Bokrea på lunchen, när det snöade lovikkavantar över Avenyn:
Kostymprov, så "Chanel"-dräkterna sitter så de ska:
Pust och stånk, nu åker jag hem. Tur att inte alla dagar är som den här.

onsdag 24 februari 2010

Toabild (minus toan,då)


Golvvärmepumpen skymtar i hålet, de genuina afrikanska betongklinkerplattorna är lagda och t.o.m fogade, med antracitgrå fog. När Glenn i morse frågade oss i förbifarten, precis innan vi stack till jobbet, vilken färg vi ville ha på fogarna, kände jag mig helt dum i huvudet. Folk dör på Haiti och jag väljer färg på fogarna i ett gästtoagolv. Sedan åkte vi iväg för att repa en pjäs som handlar om ytliga människor som renoverar sina hus och diskuterar kakel som om det var en fråga om liv och död. Verkligheten v/s dikten 1-0, återigen.

"What's all this white Stuff? Where the f*** is the buffet?"


tisdag 23 februari 2010

Ledsen Mannen, men nu ryker ditt inkognito

Mediabevakningen av Ekots undersökning om sexuella trakasserier inom scenkonsten har i sanning lämnat en del i övrigt att önska (utan att på något sätt ta heder och ära av själva undersökningen) och inte bara den ena och den andra har uttalat sig i media, utan även Endre (där fick jag allt till det) i någon sorts särdeles märkeligt försvarstal som vädrar en syn på teaterkonst som många i branschen verkligen inte känner igen sig i, jag inkluderad.
Mannen från Åkarp, en kollega som jag nämnt flera gånger här på bloggen, är jag stolt att kalla min vän och det sedan mer än femton år. Han är en av de skarpare knivarna i lådan och dessutom utrustad med vid klokskap och stor humor. Han fattade sin dartpil till penna och slungade den - Bulls eye!

måndag 22 februari 2010

Nu: Primer!

Primer ska målas ovanpå flytspacklet innan man överhuvudtaget kan börja lägga några genuina afrikanska betongklinkerplattor alls.
Tydligen.
Jädrar anacka vad Glenn och Son skulle kunna blåsa oss om de hade lust. Men det gör de inte, för de är världens gulligaste.

Snö, schmö

Jag har den senaste veckan skottat lika mycket som jag hitintills gjort i hela mitt liv.
Jag har svurit över snön, hatat den som Ronja hatade snön som skiljde henne från Birk, men igår mötte jag mitt Waterloo. Eller Snöloo, då. (För att få ytterligare en dimension till detta enormt djupa inlägg kan man betänka att vi renoverar...ja, just det.)
Emellertid:
Jag stod med en kvast i lårdjup snö och försökte rensa det bågnande växthustaket från den dryga halvmeter snö som hotade knäcka konstruktionen.
(klickar man på bilen kan man skymta två rådjursarschlen vid grinden strax till höger om äppelträdet i mitten)

Minilavin på minilavin rasade ner i skallen, in under kragen, ner i jackärmarna och inget såg jag för imman och all smält snö på glasögonen. Jag hade syntetvantar från H&M.
Jag nådde inte riktigt, tappade balansen, men föll inte - därtill var snön för djup.
Växthusväggarna knakade från trycket av det omgivande vita, onda.
Då gav jag upp och började ickevärdera snön; tänka på den ungefär som på en riktigt motbjudande bajsblöja: Den bara finns där, och om man inte gör något åt den kan det gå illa. I ett slag blev livet lätt och ledigt igen. Eller ja, lite iallafall.
Jag fick ner en hel del, även om det syns dåligt. På baksidan kommer jag inte åt mer än hälften, för där sluttar det brant ner mot bäcken.
Men på toa går det framåt:


Pärlspont. Nära, ömt.

lördag 20 februari 2010

Huskorset hämnas på dum marmelad


Minns ni plommon&mandel-marmeladen (hittar inte det eländiga inlägget, men det var i höstas någon gång)? Den blev visserligen supergod, meeeen har under vintern stått i kylen och sockrat sig - något som edert Huskors tar som en personlig förolämpning. Särskilt med tanke på att hon i stor stil gav bort en burk till Citymorsan, alias Sara bakar. Pinsamt är ordet.
Men, den marmeladen fick idag sitt straff (alt. en andra chans), när smör/kanel/socker-röran vid dagens bullbak inte räckte till.


Så får vi se om den kan skärpa till sig.

fredag 19 februari 2010

Medan flytspacklet stelnar

Av alla idiotiska "appar" man kan köpa till sin iphone hittade jag igår en som jag tycker har det där lilla extra: iPoo.
I poo - do you?

Hallå där Huskorset, hur går det med renoveringen?

Det går jättebra!


Glenn och Son har flyttat på stammarna också, från innervägg till yttervägg, så vi kommer att få plats med skafferi vad det lider. Låter det konstigt? Inte alls, allt är solklart och till belåtenhet.

tisdag 16 februari 2010

Harassment is in the eye of the beholder?

Ekot m.fl. rapporterar om sexuella trakasserier inom scenkonsten.
Jag är repledig med två sportlovslediga ongar - är det något som tror att jag har tid att blogga om det? Sitta och leta tidningsartiklar, länka och skriva smarta kommentarer?
Näpp. Men jag kan inte låta bli.
Uppmaningar och länkar finns i överflöd hos vänner på Fejan, jag hinner läsa några enstaka och det intressanta är att många i branschen "inte känner igen sig" i detta. Tomas Forser har idag en krönika i GP som elakt kan sammanfattas med orden (v.g. obs att jag icke på något sätt citerar) "Asch, det är inte så illa ment - dessutom behövs det lite erotisk spänning i teaterns värld för att locka publiken".
Vad som uppfattas som en sexuell trakassering behöver inte vara det, verkar vara en utbredd mening hos de som uttalar sig.
Helt otroligt. Byt i den här diskursen ut gruppen kvinnor mot valfri marginaliserad grupp:
* Romer
* Invandrare
* Människor med mörka hudfärger och mörkt hår
* Bandyspelare
eller, för all del
* Vita västerländska män över fyrtio

Jag hoppas på mer samtal, en modigare öppenhet, fler klargörande diskussioner för att få till en kursändring i debatten för att sin tur runka omkull den patriarkala struktur som förstör för oss alla. Kolla här, t.ex.

Eller gå hit, om du bor eller kan resa till Stockholm.

Nu ska jag till tandläkaren med Lillkillen.


söndag 14 februari 2010

Känslojunkiedramaqueen - moi?


Via vindlande internetvägar kom jag ihåg musik som jag inte hört på femton år. Minst.
Gick in på Spotify. Letade upp den. Lyssnade en stund med slutna ögon och kroppen var tvungen att vagga med lite. Öppnade ögonen igen, ingen swoosch-upplevelse till en annan tid hade uppträtt. Men skinnet på axlarna och överarmarna liksom värkte.
Värker fortfarande lätt, lätt.
Huden minns. Hur är det möjligt?
Fy fan vilken hemsk och ljuvlig tid det var.

Äntligen en skola för mina barn!

Mullbergaskolan

lördag 13 februari 2010

Det är nästan så att man hoppas att dom googlar sig

Godiva!

Idioter finns i alla läger. Det är jobbigt, men man kan hacka i sig det.
Det är extra jobbigt när det dyker upp idioter i poliskåren, just det skrå som ska se till att alla håller sig inom lagens hank och stör. Det är det svårare att hacka i sig, just för att de har befogenheter som inga andra skrån i vårt rike har. Övertramp är inte på något sätt ok.



Anden är villig men mobilen är crap

Ilandsproblemsargumentering med mig själv:
1. Mobilen har fått tuppjuck. Igen. Den skickar iväg sms lite hipp som happ, ringer själv upp folk jag inte vill prata med men vägrar plocka fram de kontakter jag faktiskt har något att säga till så att jag kan ringa upp dem. Jag kan inte mobilblogga ( = katastrof eftersom jag blir tekniskt förhindrad att skicka spännande "under "-bilder från den viktiga och allmänt högintressanta toarenoveringen). Hatar den, måste ha en ny.
2. Min ipod dog i Sundsvall i våras och jag behöver gå och skaffa en ny om jag på allvar tänker bli en frisk & promenerande person.
Nä men oj... Det blev plötsligt ekonomiskt försvarbart att skaffa sig en iphone. Där ser man!

Nytheter på renoveringsfronten: Nu står toastolen i trädgården tillsammans med plastgolvet, handfatet och en massa annan bråte. Den lilla skrubben är strippad på sin inredning och proppful med byggskräp.
Själv såpar jag förbannat geniuna betongklinkers från Aaaaaaafrika, en i taget. Det ska göras fyra gånger med torktid emellan och icke att det får komma en droppe såpvatten på klinkerplattornas sidor för då fastnar inte fogmassan sedan. Kul.
Men fint blir det.

tisdag 9 februari 2010

Hantverkarna kommer

Hemma, alltså. På jobbet började vi ju repa pjäsen "Hantverkarna" av Line Knutzon redan i januari. Men nu ska det bli ny gästtoa på övervåningen. Eftersom...ja, ni minns.

Vi har fått ett enormt stort förtroende för den genuint trevlige hantverkare som vi kan kalla Glenn (efter den av hantverkarna i vår pjäs som leder arbetet). Glenn i pjäsen är en riktig skurk, det tror jag ickot om vår Glenn, en ytterst sympatisk 55-60 årig gôbbe från Pattille.

Idag började Glenn med att flytta den trasiga toalettstolen 40 cm åt höger och plugga igen hålet med tidningspapper medans vi var på Östra med Sjuåringen.

Jag vill understryka att vi har enormt stort förtroende för Glenn.

Och så naturligtvis de obligatoriska "Före"-bilderna:


(Nej, det är inte ett fint kakelgolv, det är en f.d. fin plastmatta)

Just nu, i väntrummet på Barnneurologiska

video

söndag 7 februari 2010

Dagens brulépudding från igår


Slurpljudet den gav ifrån sig vid uppstjälpandet framkallade associationer till helt andra saker än efterrätt: Propplösning i stort avlopp, stövel som dras loss från trög lera, det sista bassängvattnet virvlar ut... ja, ni fattar.
Barnen gillade det inte, om någon trodde det. Men jag och Filmstjärnan (som önskade att vi haft en skvätt Commandaria St John, men fick nöja oss med portvin) tyckte det var gott.
Söndagar. Gotta love´em!

lördag 6 februari 2010

Morgondagens brulépudding redan idag


Sjuåringen
har slukat Doktor Proktors pruttpulver och är nu hemskt nyfiken på hur brulépudding smakar. Det är klart vi ska göra en. Världen sämsta mamma måste ju hämta in lite.
Det är inte särskilt komplicerat, men tar tid. Det ska sjudas och stås och dras och svalnas och vispas och silas och gräddas i vattenbad och svalnas igen och ändå är den bäst dan därpå. Phew.
Och.
Eftersom vår satans induktionshäll (vi är inte lika nöjda längre, Barlach, men ni kanske har fullt upp med nya lilla underverket?) har pajat igen får vi klara oss med en nödkokplatta. Varför är detta då en försvårande omständighet? Jo, det ska sjudas mjölk, som sagt. Vilket är sketasvårt att anpassa värmen till på en järnplatta man inte "kan". På en induktions- eller gashäll är det en fis i rymden. Ursäkta liknelsen, det är visst mat vi talar om här. Dessutom - som alla vet - kokar vatten vid 100 grader och mjölk när man vänder ryggen till. Lägg till barn som vill (och givetvis ska) få vara med - men bara då och då, tydligen. De springer av och an och är komplett odugliga som hjälpredor.
Vidare.
Det ska ju även kokas karamellsås på socker och vatten. Som tur var ville en onge duscha och en lyssna på musik på sitt rum när det var dags för karamellsåskok och dito-beklädning av form. Dels för att de då inte kunde bränna sig och dels för att jag gjorde det och därför svor så det osade en ramsa icke lämpad för barnaöron.
Lagom till att vaniljmjölken svalnat och äggen skulle knäckas var de på igen. Men man måste förstås hinna dansa också, mellan äggknäckandet. Tänk att jag inte kunde begripa det. Sex ägg. Som sedan ska vispas lätt, men det tar också en stund för man måste undersöka ordentligt hur ett knäckt ägg beter sig i bunken, för att inte tala om sex stycken.
Sedan det jädra vattenbadet med skållhett vatten och barn som dansar runt en till Popcorn och Axel F med Crazy Frog när man inte inte inte får skvimpa. Förbannade Spotify.
Gud vad jag älskar dom, men galen, det blir man.

Trial and error

Testade en kul grej: Att bara be om att barnen skulle klä på sig själva, innan vi skulle gå bort till närlivsbutiken och köpa lördagsgodis.
Gick sådär.
Det tog två timmar innan vi kom utom dörren. Och då hade jag ändå till sist hjälpt dem (mest Lillkillen förstås) på med alla kläder plus blivit sprutarg två gånger. Det är förihelvete inte jag som vill ha lördagsgodis. De kan, men de vill inte. Precis som Torsson på sin tid. So charming, och jag får en osynlig betonghatt med en stor skylt på: Världens Sämsta Mamma (Obs: Konstaterande av fakta, ingen håv - den skulle vara på tok för stor för att det skulle märkas om någon lade något i den. Mer som illustration över uppfostringens vedermödor och kval).
Oh well, vi kom iväg och tillbaka hemma igen gjorde vi en supercool kana vid trappan ner mot den frusna bäcken.

Foten i kläm, jajamensan


Men det är lördag. Och jag är repledig. Alltid något.

torsdag 4 februari 2010

It´s Huskorset, bitch

Dålig morgon som blev ok dag (som dessutom fick ett litet men markant rosenskimmer när nya arbetskamraten Vollan lånade oss sin bil när vi skulle hem å hämta ongarna) som blev en riktig rövkväll. Nu går jag och knoppar. Jag hoppas att jag slipper gråta.

Tack för er alla och särskilt Elin för 00-talet listan från december, den har rullat i kväll.

Väl på bussen...


...får jag möjlighet att läsa Partille Tidning som kommer i brevlådan varje torsdagmorgon. Det finns alltid en massa intressanta lokalnyheter i den.

Då blir det bussen, då


Jag vet inte hur ni skulle göra, själv känner jag starkt för att skrika KUKEN!

onsdag 3 februari 2010

The beautiful, rotten business I´m in *tillägg

Det är Filmfestival i Göteborg och jag vill egentligen gå och se så mycket film jag bara hinner och mingla så där världsvant som om jag jag vore en Filmstjärna själv och inte bara gift med en.
Det finns en sällsam aspekt med det där minglet, minglet som är lika delar hysteriskt och underbart, inspirerande och vidrigt på samma gång. Det är när det händer någonting som man förstår måste vara en fläkt av Det Stora Livet, Glamouren, Konsten. Det har å andra sidan bara hänt mig en enda gång under de femton år jag hängt på festivalen. Det ännu mer märkliga är, att jag inte förstod hur enastående det var förrän efteråt. Jag hade så in i vassen trevligt!

Det var ett år när jag och Filmstjärnan hade hängt uppe på Rivertons Skybar (dit branschfolket går) några kvällar och minglat, men ingen var ett smack intresserad av mig, alla ville bara prata med honom. Såklart. Jag var svårt desillusionerad och när Dorotea ringde och var i stan för en paneldebatt och ville käka middag, var det s.a.s min tur att få gå på middag och ha lite trevligt.

Tre timmar senare satt jag i restaurangen uppe på Riverton, med Dorotea och tre av Sveriges Mest Heliga Kor i Konst- och Kultursammanhang Alla Kategorier + en agent till en av dem och agentens fru. Vi käkade, pratade och jag glömde deras ikonstatus, för jag hade det så intressant! (Dorotea är god vän sedan många år med den mest Heliga av dem, vars äkta hälft har vart gift med den tredje kossan och that´s all the clues you get.)
Restaurangen fylldes, baren var knökad. Jag såg att folk såg att jag satt där jag satt - framför allt med vem jag satt. Personer jag knappt kände ens flyktigt kom fram för att hälsa och fråga - med flackande blick över resten av bordet - hur läget var med mig då.
"Tack alldeles utmärkt!" svarade jag.
Kvällen före hade jag varit persona non grata i Rivertonbaren.
Folk som inte sett åt mig när jag stått bredvid honom kvällen före frågade nu Filmstjärnan vem jag är. Det blev en väldigt komisk och faktiskt också trevlig kväll. Det är ju synnerligen trevligt att bli fjäskad för. Ibland.

Men det jag gömmer i mitt hjärta, det är att jag i mina idolers sällskap glömde bort mig själv till förmån för samtalet. Och det, mina vänner, är i sanning Stor Konst.

* Nu i kväll känner jag att jag vill förtydliga den sista raden: Jag anser det alltså vara ett bevis på Ikonernas Stora Konst, att de hjälpte mig att glömma mig själv. Inte min egen.

tisdag 2 februari 2010

Just a little more information than you need can be wonderful

Det hade kunnat bli ett inlägg här, men jag tyckte min lilla historia passade bättre som kommentar bland de andra fantastiska kommentarerna till det här inlägget hos Snokis.
Enjoy. Eller inte, beroende på hur du är funtad.
Passa på att rösta i högerspalten, när du ändå är där.

måndag 1 februari 2010

Huskorset goes homestageberzerk

Vårt lilla pörte är utrustat med inte mindre än fyra toaletter. Familjen som bodde här innan oss hade fyra barn och behövde dem.
* En med handfat på ovanvåningen.
* En i ett badrum med badkar på undervåningen, inrymt i skrubben under trappan upp. Källartrappen togs då bort och sattes igen.
* En med dusch i källaren (åtkomlig endast utifrån, genom källardörren).
* En med handfat i lillstugan i trädgården.
I källaren ligger även tvättstugan och matkällaren (även de alltså åtkomliga endast utifrån, genom källardörren, högst opraktiskt).
Så.
Vi har bestämt oss för att ta bort badrummet på mellanvåningen för att öppna upp och bygga en trappa ner i källaren. Men innan den ska upp (ner?) måste vi göra om toan på ovanvåningen för den har pajat, annars har vi ingen tillgång till toa inomhus när trappbygget drar igång.
Vidare i planeringen:
Med trappa till källaren istället för badrum blir vi av med badkaret. Det är tråkigt. Så vi har börjat fundera: Tvättstugan ligger i det gamla muggiga pannrummet med 175 cm takhöjd, alldeles bredvid lilla toaletten där nere...
Vi har nu storhetsvansinniga planer på ett sjujävla hamam till badrum i källaren.
Golv från Marrakech Design.
Runda kinesiska handfat med blå/vit dekor, köpta på blocket i höstas.
Och på fondväggen längst in:
Midvinterblot i mosaik.