Via vindlande internetvägar kom jag ihåg musik som jag inte hört på femton år. Minst.
Gick in på Spotify. Letade upp den. Lyssnade en stund med slutna ögon och kroppen var tvungen att vagga med lite. Öppnade ögonen igen, ingen swoosch-upplevelse till en annan tid hade uppträtt. Men skinnet på axlarna och överarmarna liksom värkte.
Värker fortfarande lätt, lätt.
Huden minns. Hur är det möjligt?
Fy fan vilken hemsk och ljuvlig tid det var.
3 kommentarer:
Du kunde inte beskrivit det bättre....*TACK* för alla dina sköna inlägg och "braiga" ord :0)
(lite, lite matlagning och recept bara tycker jag) ;0)
Kram & Peace
Netta!
Puss, du.
Netta: Tack. Aha, recept,ja det var längesedan. Har inte vart så inspirerad på sistone, tror jag. Det finns så många som gör´t bättre, och mer konsekvent liksom. Men visst, det kanske hostas upp någon gammal mördegskaka snart. Kram påre!
Lilla Blå: Tack och puss tebaks <3
Skicka en kommentar