Snö, schmö

Jag har den senaste veckan skottat lika mycket som jag hitintills gjort i hela mitt liv.

Jag har svurit över snön, hatat den som Ronja hatade snön som skiljde henne från Birk, men igår mötte jag mitt Waterloo. Eller Snöloo, då. (För att få ytterligare en dimension till detta enormt djupa inlägg kan man betänka att vi renoverar...ja, just det.)

Emellertid:

Jag stod med en kvast i lårdjup snö och försökte rensa det bågnande växthustaket från den dryga halvmeter snö som hotade knäcka konstruktionen.
(klickar man på bilen kan man skymta två rådjursarschlen vid grinden strax till höger om äppelträdet i mitten)
Minilavin på minilavin rasade ner i skallen, in under kragen, ner i jackärmarna och inget såg jag för imman och all smält snö på glasögonen. Jag hade syntetvantar från H&M.

Jag nådde inte riktigt, tappade balansen, men föll inte - därtill var snön för djup.

Växthusväggarna knakade från trycket av det omgivande vita, onda.

Då gav jag upp och började ickevärdera snön; tänka på den ungefär som på en riktigt motbjudande bajsblöja: Den bara finns där, och om man inte gör något åt den kan det gå illa. I ett slag blev livet lätt och ledigt igen. Eller ja, lite iallafall.

Jag fick ner en hel del, även om det syns dåligt. På baksidan kommer jag inte åt mer än hälften, för där sluttar det brant ner mot bäcken.
Men på toa går det framåt:

Pärlspont. Nära, ömt.