måndag 22 februari 2010

Snö, schmö

Jag har den senaste veckan skottat lika mycket som jag hitintills gjort i hela mitt liv.
Jag har svurit över snön, hatat den som Ronja hatade snön som skiljde henne från Birk, men igår mötte jag mitt Waterloo. Eller Snöloo, då. (För att få ytterligare en dimension till detta enormt djupa inlägg kan man betänka att vi renoverar...ja, just det.)
Emellertid:
Jag stod med en kvast i lårdjup snö och försökte rensa det bågnande växthustaket från den dryga halvmeter snö som hotade knäcka konstruktionen.
(klickar man på bilen kan man skymta två rådjursarschlen vid grinden strax till höger om äppelträdet i mitten)

Minilavin på minilavin rasade ner i skallen, in under kragen, ner i jackärmarna och inget såg jag för imman och all smält snö på glasögonen. Jag hade syntetvantar från H&M.
Jag nådde inte riktigt, tappade balansen, men föll inte - därtill var snön för djup.
Växthusväggarna knakade från trycket av det omgivande vita, onda.
Då gav jag upp och började ickevärdera snön; tänka på den ungefär som på en riktigt motbjudande bajsblöja: Den bara finns där, och om man inte gör något åt den kan det gå illa. I ett slag blev livet lätt och ledigt igen. Eller ja, lite iallafall.
Jag fick ner en hel del, även om det syns dåligt. På baksidan kommer jag inte åt mer än hälften, för där sluttar det brant ner mot bäcken.
Men på toa går det framåt:


Pärlspont. Nära, ömt.

4 kommentarer:

Snokis sa...

Rådjursarschlen var nog det ord i inlägget som verkligen satte sig fast på min näthinna.

Översättarhelena sa...

Jag funderar på om man skulle kunna blåsa bort snön från växthuset med en sån där lövblåsningsmaskin som jag alltid annars har tyckt verkar så meningslös? Om det det verkligen är risk för att växthustaket rasar in, menar jag.

Erik Ahrnbom sa...

Mm. Pärlspont.

Huskorset sa...

Snok: Vassego.

ÖH: Jo, det hade nog varit en bra idé om inte snön hade varit frusen och därmed som klistrad. En värmefläkt kanske? Oh, well.

Erika: Visst. Len och lite skrovlig på samma gång.