tisdag 28 september 2010

Premiärvecka

Den började igår, fortsätter idag och fram till lördag kväll när det brakar loss kl 19.oo.
Arbetstid: I runda slängar 10-14, 18-22. Jag åker inte hem emellan.
Restid till Borås: 45-50 minuter.

Jag älllllskar mitt jobb. Spela teater är det roligaste, och ibland också det svåraste, jag vet.

När jag lämnar barnen på morgonen säger jag "Hej då, ha en bra dag, godnatt, sovgott, ses i morgon". Än så länge skrattar dom åt det.

Och nu ännu mer reklam:
I söndags var det premiär på Starke Man på SVT. Jag är med lite grann, som en av sidokaraktärerna. Det var en superkul inspelning, och jag är mäkta stolt över att vara med, för jag tyckte det blev en skitbra komediserie! (Finns att kolla på här).


Love is a many splendored thing

Det finns många anledningar att älska Godiva.
Nu är det lite special med hennes blogg p.g.a. olika rutiga skäl och svart/vit-randiga (ja, tänk fångdräkt) orsaker, men jag känner ändå att stämningen kräver en skärmdump:
Att man som hon orkar hålla humorfanan högt (eller lågt, beroende på hur man ser det) i de blåsigaste av stunder är värt båd´ klang och jubel.

torsdag 23 september 2010

Dagens lyckopiller!

Kära dagbok

Varje gång jag försover mig och stressar för att hinna, visar det sig att det är den morgonen (som infaller varannan vecka) som Åttaåringens skoldag börjar tjugo minuter senare - fast det har jag glömt. Filmstjärnan är oftast i en annan del av landet och blir typ ...fotograferad eller nåt. Själv börjar jag en halvtimma senare än vanligt och det heller inte fastnat i skallen. Varenda gång, jag svär.
Nu sitter jag här på teatern, och det är 25 min tills vi börjar. 25 morgonkvistminuter värda guld, eftersom jag inte kommer att träffa barnen mer idag. Nu är jag ledsen. Hej då dagboken.

onsdag 22 september 2010

Ekorrpusslet

Åka bil, jobba, äta, jobba, kaffepaus, jobba mer, åka mer bil, avlösa barnvakten, äta, diska, tjata på ongar, pussa ongar, tvätta ongar, lägga ongar, pussa make (om han råkar vara hemma samtidigt).
Eller:
Jobba delad dag vilket innebär allt det där ovan, förutom att jag bara hinner träffa ongarna på morgonen eftersom det inte är varken klimatmässigt eller ekonomiskt försvarbart att åka till och från Borås två gånger om dagen.
Premiärvecka nästa vecka.
Så något bokmässebesök kan man väl titta sig i månen efter.

Men roligt på jobbet, det har jag!

måndag 20 september 2010

Habla con varandra för fan

Jag följde valvakan igår på SVT och på Fejan. Under kvällen började statusar i stil med "Om någon av mina vänner här på FB röstat på SD så kan ni ta bort er från min vänlista" trilla in på löpande band. Det är något man skriver i affekt. Så klart man känner så, det är helt förståeligt.
Men.
Det är också i linje med Såväl Alliansens som de Rödgrönas stora misstag att inte ta debatten.

söndag 19 september 2010

Grattis på Valdagen!

Idag hyllar Huskorset demokratin genom att diktatoriskt tvinga/hjälpa ongarna att städa sina rum och sedan släpa med dem till vallokalen för att demonstrera att med just demokrati, individens fria vilja och yttrandefrihet kommer ansvaret och röstplikten.
Men sedan köper vi godis och grillar korv i trädgården.

För er som var med om debatten här och här, såhär skriver Andres Lokko idag.

onsdag 15 september 2010

Men ååååååååå!!!

Gjorde ett sketlångt inlägg med trädgårdsbilder i ajföonen idag medans de andra repade. Skickade iväg det och...pfffffht...up and away an lost in cybern. Tydligen klarade inte min lilla blog-app av för mycket informationsflöde. Helve.
Nu är det snart ombudsträff och jag ska läsa på lite på första akten. Tjing!

tisdag 14 september 2010

Javisst, ja! Reklam!

Jag förstår inte, det står ju ingenting om att jag är med här?

Man är 40 nu, va.

Oj, vad längesedan jag bloggade. Jag har verkligen inte hunnit. Men jag bjöd Hästgänget på champagne i lördags, det var trevligt. Och åt en finfin råbiff.

Så gjöt vi fast en rosenbåge i helgen, Filmstjärnan och jag - vilket krävde sin tid och sitt tålamod med två ongar som gärna ville hjälpa till att vispa betong - samt planterade två rosenbuskar (Constance Spry och Parkdirektör Riggers (!)) att klättra därpå. Och så ner med ett gäng Klosterlökar, Kungsängsliljor, Honungslökar och Höstanemoner (Mmmm, jag vet jag skaaa göra ett inlägg med trädgårdsbilder från sommaren...).

Men det som tar sådan evinnerlig tid är givetvis jobbet. Det är inte klokt. Hur gör folk? Jag åker halv nio och kommer hem halv sju. Hungrig.
Tiden hemma med barna är helig.
Tiden hemma när barna somnat måste ägnas åt hemmet, eftersom den älschkade maken filmstjärnar sig i inte mindre än två olika grejer och kommer hem ännu senare än jag, eftersom han även spelar teater fyra kvällar i veckan.
Vi är två kulturarbetare med prefixet "lyx-" eftersom vi har jobb. I november är vi en lyxkulturarbetare och en samhällsparasit. Men det är då det. Nu är jag lycklig!

"Snart kommer tiden" heter pjäsen, det har jag kanske sagt. Vi repar och ska spela på Borås Stadsteaters tillfälliga scen i Kulturhuset i Borås och fanken vad kul det är! Jag tror det kommer att bli en kanonfin föreställning. Det är nämligen en grrrymt bra pjäs och jag tycker verkligen om att jobba med ensemblen och med Pepparkornsregissörskan. Vännerna och kollegerna Blomman och Frumpen är också med, vilket jag är så glad för. Yay!

Idag ville Pepparkornsregissörskan att jag skulle få ett utbrott på ett visst specifikt ställe. Den första idén som dök upp i skallen slog jag bort med ett fniss. Men den ville icke ge sig och lämnade ingen plats för någon annan, så jag gjorde den ändå: En aggro-hittepå-kata. Ehuru jag icke kan ett jota om kator. Jag tyckte själv att jag var superpinsam och därför ganska modig och regissörskan var nöjd med resultatet.
Men jag sträckte mig rejält i kappmuskeln.

torsdag 9 september 2010

Hi Fi

Hej alla som kommenterade valtalet här och särskilt min kära
Nog vet och begriper jag att allt inte är svart eller vitt i politiken. Inte vill jag buckla till slitvargarna, kämparna, drömmarna, visionärerna på varken höger- eller vänsterkanten. Nog vet jag att det finns såväl kloka människor som okloka i alla led. Det är det som gör allt så sabla svårt.

Den enda som kan vara riktigt säker i politikkorken är den som inget vet: Ett kulturarbetar-Huskors som enbart har sitt hjärta till vänster att gå på, och som kan noll och intet om parlamentarism (och knappt vet om det ordet är tillämpligt i det här sammanhanget), statskunskap eller nationalekonomi och som knappt fan deklarerar själv för att hon får sådan ågren av siffror; och inte ens hon är egentligen tvärsäker märker hon när andra, mer insatta och pålästa, människor börjar vädra åsikter i hennes kommentarsspår.
Ibland upptäcker hon att hon tänker som en folkpartist, då blir hon lite rädd.
Men hon har upptäckt att hon inte dör av det.
Och hon måste inte rösta ditåt.

måndag 6 september 2010

Huskorset valtalar

Hur svårt kan det vara?
Ska vi bry oss om varandra här på jorden eller ska vi sköta oss själva och skita i andra?

Vi satt här och amatör-valsnackade härom kvällen, Filmstjärnan och jag och det slog oss att tider av finanskris genom historien, i stora drag, följts av ett högerorienterat styre. I goda tider tenderar opinionen att svänga mer åt vänster.

Ursäkta, men vad fan tänker folk med?

När tiderna är goda - då är vi empatiska, generösa och solidariska. Vi både har och tar oss råd att vara det. Då får arbetskraft och kultur gärna vandra in, barnen ha varsin fröken i skolan och människor som behöver psykiatrisk vård får det. Släpp fångarne loss, det är vår!
Men.
När politikerna meddelar att det är dags att dra åt svångremmen för att ekonomin löper amok - då kryllar det plötsligt av fuskande sjukskrivare, illegala romer och lata människor "i utanförskap". Då, när vi verkligen behöver se efter varandra och ta vår gemenskap omhand och vårda den. Då, när vi är satta på pottan av dem som styr ekonomin, då ska vi medborgare som på order hugga varandra i ryggen och bra sås reder sig själv.

Jag tycker det är obehagligt att tänka mig svenska folket som en dylik stor organism utan varken hjärta, hjärna eller själ. Men det verkar inte bättre. Vi är bara en stor oformlig existens som till varje pris ska överleva. Som om det skulle skjuta Sverige i sank att släppa in flyktingar, hjälpa sjuka och arbetslösa - att ta hand om varandra.

Har ni förresten tänkt på Moderaternas idiotkonsekventa sätt att undvika ordet "jobb". De säger "arbete" - men aldrig "de arbetslösa" utan "människor i utanförskap". Vilket jävla utanförskap? Undrar jag, precis som den här gubben i radio (tips från häromdagen). Man har familj, vänner, intressen - man lever inte i något jävla utanförskap.

Otäckt är det. Otäck jävla skitretorik. Deras "enda arbetarpartiet"-kupp är den bäst lyckade snoning av partipolitikspecifika uttryck i svensk politik någonsin. Bäst och förbannat otäck.

SD vill jag inte ens prata om så otäcka jag tycker dom är. Dumhet i sin renaste och mest otäcka form. Dumheten som skydd mot omvärlden. Som ursäkt. Som gör SD oangripbara, därför att för oss andra är det så självklart att alla människor är lika mycket värda att vi inte ens har några argument för varför det är så.
Dumheten som ideologi. Fy fan vad otäckt.

Och den som tycker att Gudrun var dum som eldade upp 100 000, för att illustrera löneskillnaden som alltjämt råder mellan män och kvinnor, kan ta sin lilla miniräknare och komma fram till hur mycket medieplats hon hade fått för samma fråga om det varit annonspengar.
"Den som inte är vänster som ung har inget hjärta och den som inte är höger som gammal har ingen hjärna".
Förlora hjärtat är utan tvekan värre, det där är ett cyniskt och äckligt citat som jag inte vet vem som hittade på. F.ö. tyder det på motsatsen. Att man som gammal högerperson redan har förlorat hjärnan menar jag naturligtvis.

Till sist vill jag erinra om den här fina lilla Sven Wollter-historien.

söndag 5 september 2010

Puh...var tog helgen vägen?

Två långväga besök av damer ur min föräldrageneration. En är kvar.
En teaterpremiär.
Barnkalas i dag.
Inkörsel av ny barnvaktstjeja som bjöds på söndagmiddag med böff bårginjong i afton (med enormt benägen hjälp av Smålandsamazonen och Biffteki, som bidrog med en grym kantarellrisotto och sina trevliga ongar).

Jag harnte haft tid å blogga någe.
Puss på er.

Toldya

Jag var på makens teaterpremiär i fredags och kunde inte titta på Kristallengalan.

torsdag 2 september 2010

Ingen kan storhandla som jag!

Jag har deklarerat min devis här på bloggen förut:
Trygghet är ett fyllt kylskåp.
I helgen kommer först den kära K och hälsar på, sedan den kära Modern på långvisit, och på söndag är det barnkalas för Åttaåringen. Detta tarvar storhandling - med pussel och finess, eftersom Filmstjärnan har premiärvecka och behöver bilen. Själv är jag repledig idag och jobbar med mitt manus hemma istället.

Och jag har jag gjort det igen:
En överfull shoppingvagn på ICA Maxi, kvitto på nästan tretusen spänn, klockat på en och en halv timma dörr till dörr.
Nu kommer det bästa: Utan stress.
I lugn och ro går jag runt i butiken och plockar det jag behöver. Jag hinner t.o.m. med en kort pratstund med den trevliga och mycket kunniga tjejen i charken (som hälsade mig med ett "Nämen hej, det var länge sedan man såg dig!" Jag är en så bra kund, va.), samt påtala för butiksföreståndaren som råkade befinna sig precis vid ingången att det vore hemskt praktiskt för oss självscannarkunder om det fanns extrapåsar precis innanför dörrarna - om man glömt ta när man hämtar sin inscannardosa (vilket ofta händer och det är sååå retligt) för det är bra långt till första påsstapeln inne i butiken ("Det har du rätt i, vad bra, det ska vi ta med oss!").

Hur gör jag då? Jo, dels har jag tur som med mina arbetstider ofta kan handla när väldigt få andra gör det. Torsdagmorgnar (som idag) är idealiska. Alla hyllor är påfyllda inför helgen, inget har hunnit ta slut och i frukt-och grönsaksdisken är allt crispyfresh. Men, det allra viktigaste är att jag skriver min handlingslista efter hur varorna är placerade i butiken. Detta minimerar spring fram och tillbaka och drar ner min personliga stressfaktor till all-time-low.
Jag har tänkt igenom pros and cons och kommit fram till att även om detta förfarande gör att jag gynnar endast en eller två affärer som en hunsad konsument utan hjärna, ger det mig enorm tillfredsställelse att kunna sköta mina inköp på kortast möjliga tid. Dessutom bidrar detta till att jag sällan impulsköper saker. Handla mat måste jag göra ändå, och vem faen orkar flänga runt efter det lägsta priset på olika varor i fem olika affärer? Naturligtvis handlar även jag i vissa specialaffärer, men det är en annan sak, nu snackar vi storhandling.

Ungefär en gång om året bygger de om på ICA, det gör de överallt. Förmodligen för att skapa förvirring och därmed merförsäljning. Då tar det två gånger innan även jag byggt om i hjärnan, men efter det är jag på banan igen. Jag är en konsument som återtagit makten över mitt nödvändiga konsumerande.
Jag har förstått att vi är några stycken som gör så här, men att det är mångfalt fler som hånar oss för detta. Det får de gärna göra. Jag vet nog vem det är som skrattar sist, jag.