Trist feminist

Onsdag kväll är min bästa kväll. Filmstjärnan spelar på teatern, jag är mol allena när barna sover och hinner lagom surfa/blogga/skriva lite innan tv-festen börjar:
Jag älskar Mia och Klara . Jag har träffat Klara, jag praktiskt taget känner henne, hon är godgod vän med Strumadamen. Om jag känner mig lite touched by God? You bet!
Jag är helsåld på Studio 60 on the Sunset strip som kommer direkt efteråt på samma kanal.

Men jag kan inte låta bli att bli arg och ledsen över att, när de lägger ner så jävla mycket tid, pengar, intelligens på att göra en serie som knäcker - varför finns det inte en enda brud som är vass på riktigt? Killarna är överlag skitbra och verkar castade utifrån personlighet - de är alla olika på ett mycket intressant vis. Tjejerna (de som har huvudkaraktärer talar jag om nu) är intill förväxling lika.

Jo, en, Christine Lahti som spelar Martha O´Dell, är bra. Men hon är å andra sidan född 1950 och ser ut som hon var max 42 år. Sarah Paulson (Harriet Hayes) verkar vara en jävel på att imitera kändisar - men inte är hon den skarpaste kniven i lådan, inte.

Amanda Peet är ett SKÄMT i huvudrollen - hon spelar safe hela tiden och gör så trååååkiga val som skådespelare och slarvar bort en lysande skriven karaktär.
Man blir förbannad när man sitter här, långt från Hollywood och utan jobb. Men med sin potatisnäsa, sin mjuka mage och sina fina långa tuttar.

De är supersnygga och man luras att tro att de är bra. Det är dom inte!
Det är - och nu jävlar!- väldigt ont om sådär skitskitsnygga skådespelerskor och skådespelare som också är riktigt, riktigt bra - t.o.m. i Hollywood. Kolla killarna i Studio 60 - inte några breathtakers, men jevvligt duktiga hela bunten. Och OLIKA. Olika temperament, storlek, färg, form, näsor, you name it.

Take it from me, jag är fan statligt utbildad.
Men bitter? Näääähäääääädå!!!