Jag använder bara all min vakna tid till att ta farväl av Sundsvallslivet.
Människorna. All egen tid. Alla tankar.
Och badkaret för tusan. Det bråddjupa, stora gjutjärnsbadkaret.
Som är det jag försöker intala mig att jag kommer att sakna allra mest, vilket är inget annat än bosch och det vet jag också egentligen. Jag försöker bara inte låtsas om det veritabla hål i mitt hjärta som blir efter Duschen och Tanders.
Tur att jag redan har en familj, annars hade jag väl blitt galen på kuppen.
4 kommentarer:
Jag har inte heller glömt dig. Men det är något (utöver farväl till sundsvall) med det här ljuset som kommer nu som gör bloggandet lite ointressantare. Eller hur? Folk surfar inte lika mycket längre. Eller så har den stunden vi alla så länge fruktat kommit: bloggandet är passé.
Min blogg är inte heller den mest uppdaterade i internet. Dessutom vänsterprasslar jag med den gamla. (till vilken du bör komma om du klickar på min avsändare)
Jo. Ljuset lockar absolut.
Eller så är bloggandet passé.
Eller så är det avskedet.
Just nu vet jag inte riktigt vilket.
Jag bidar min tid och inväntar lusten.
den där skylten är underbar. jag skulle vilja fria till dig där... men jag vet nog vilken väg du skulle ta.
Sss Lester. Det var fint sagt ändå.
Skicka en kommentar