It´s just chemistry

Jag citerar mitt senaste twitterinlägg till höger (eftersom twitter är de rullande buskarna på internetprärien och bloggarna är stenarna. Wöööoow.) :

"Kvällen på Daltons inbegrep längesedanvän, lakritsshots, indianhuvuden, S-valls karaokeelit + efterfest hos stans transa. Är fett bakisnöjd."

Och lägger till att det var för åtta timmar sedan.
Jag mådde oförskämt bra i förmiddags med tanke på att jag hade traskat hem och lagt mig tjuge i fem på morgonen. Detta efter att av efterfestens galna värd ha bjudits på både svingod pinot gris och trettio år gammal konjak medan han spisade omväxlande Edit Piaf och Savage Garden (huvva, dom har gjort en låt som jag verkligen inte står för att jag gillar litegrann. Lite-lite.).

Jag vaknade halv tio, duschade och gick på lunchteater, samt repade sopp-dito till fyra.
Började bli lite mör.
Tänkte mig soffan hemma i lägenheten.
Filt och kudde.
En film.
Glass till middag...?
Ni vet.

Men så skulle jag ju bara skriva ut ett par schatansch tågbiljetter på teaterns kansli.
Det krånglade så klart.
Post-alko-ågren-spöket flåsade i nacken men hade inte riktigt fått klorna i mig ännu.
Det tog femtio minuter av svett, svordomar, samtal till SJ, mailande härs och tvärs samt rännande i diverse korridorer på teatern och benägen hjälp av en snäll marknadsavdelningsperson innan det lyckades med biljetterna.
Hat är ett starkt och bra ord.

Äntligen hemma. Spöket hann ikapp mig i trappuppgången och tog hjälp av längtan-väntan-demonen och sömnbristmonstret.
Diskade faktiskt, men bara medan jag väntade på att världens klokaste och bästa Jomp skulle ringa upp. Utan henne vore jag komplett lost just nu. Hon vet. Hon kan trösta.
Pratade också lite med Filmstjärnan, min kärlek i livet, som generalrepeterar i afton.
Aj. Saknar. Längtar efter mitt riktiga, vanliga liv. Lite lugn och ro i själ och hjärta.
Nu kan jag det här.