För några år sedan berättade min far att min fröken i tredje klass var övertygad om att jag skulle bli journalist.
Ett enda år hade jag henne och jag minns henne än.
Journalist? Det hade jag aldrig ens funderat på att bli. Men jag skrev (och skriver) jämt.
Efter henne kom ett pärlband av svensklärare-puckon:
En spelade (helst) gitarr och grät (när vi var jobbiga),
en blev pedo-anklagad (för några år sen),
en var finsk (!)(rasistiskt, eller hur?),
en var tjolahopptant (med flätor) som ville vara som vi,
en var en stenhård Joan Collins-lookalike som skrämde skiten ur mig (jag förstod ju inte att hon ville mitt bästa)
och slutligen
en mes med talfel där jag fick bestämma i vilket ämne jag ville ha femman(!): Rättstavning/grammatik eller Uppsatsskrivning.
Än i denna dag är jag stolt över att jag vid så unga år (tjugo) begrep att vad man skriver är viktigare än hur man skriver det. Jag valde Uppsatsskrivning.
Inte en enda av dem sa något om att jag kunde skriva för mitt bröd. Är inte det tjänstefel som svensklärare?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar