Läser en grym nedsabling av en föreställning nära mig i en Stockholmsk morgontidning. Helt ovidkommande, men mycket konspiratoriskt, väser jag i mungipan: Just den recensenten har aldrig gillat något Filmstjärnan gjort (ända sedan tiden på Förortsteatern när den leddes av Teateradvokaten, som recensenten inte heller gillade.) och har, ända sedan hon tillträdde, tagit första bästa tillfälle att hälla skit på Nya Chefskans sätt att leda teatern, förr än att försöka ta in i den pjäs han är där för att se och vilken estetik den presenterar. Och nåde föreställningen, om den presenterar en annan sådan än den han föredrar.
Lokala morgontidnings-recensenten skrev om samma föreställning och andemeningen var ungefär: "Det här var ju roligt, tyvärr". För (säger skvallret) han har en trettio år gammal schism med den mest kände, runde och folkkäre av skådespelarna, sedan de båda var med i Tältprojektet. Han var downright elak mot just den skådespelaren i sin recension, och that seemed very uncalled for, för mig som också såg föreställningen. Han nämnde dessutom inte med ett ord den mest lysande komiska gestaltning av en rälig egoistisk gammal svärmorshäxa jag sett (vilket dock Stockholmsrecensenten gjorde).
Mer skit på honom:
Jag hade honom som föreläsare när jag läste en C-kurs i Dramatik för femton år sedan och han var icke intresserad av vad tjejer i min dåvarande ålder hade att komma med under diskussioner och analyser. Han var inte heller öppen för nya tolkningar av gamla problem (läs: feministisk läsning av gammal dramatik) och överhuvud en förhållandevis torr och trist teatervedklabbe. Redan för femton år sedan. Nu är han den tongivande västsvenske teaterrecensenten. Hurra. Känns så fräscht.
Lokala kvällsblaskan var nöjd, så det var ju trevligt.
Nu till en annan förställning som jag såg helt nyligen, på en fri teatergrupp. Verkligen inte my cup of tea. Det pyste över av självgod världsförbättrariver och "vi är djupa, fina kulturmänniskor och därför lite, lite bättre och mer värda än ni". Jag tror inte, nota bene, att de verkligen går omkring och tänker så - men det är vad de skickar ut.
Men jag ser också att många av skådespelarna sliter sig blå och genomförandet är så bra det bara kan vara med den, lysande endast med sin frånvaro, regin. Jag har sällan varit så förbannad efter en föreställning. Jag gillade det alltså inte (vilket blir smått komiskt, eftersom budskapet bl.a. var att vi måste ta hand om varandra och vår värld), men såg att det på många håll var ett gott arbete. Varför finns inte den sortens analystänkande hos kritiker?
Varför kan de inte vara lite mer som jag?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
det är bara kristjan saag som är bra....och du. En annan sak undrar jag: Var f*******n är dina krönikor???????!!!!
Det undrar jag med. Kaaaan bero på att jag inte är så ivrig som krönikemarknadsförare. Det sitter så jädra långt inne.
p.s. K.S. tyckte f.ö. att frigruppsföreställningen var toppen...hihi. d.s.
Läste recensionen i GP. Jag märker att jag börjar odla ett rättshaveristiskt kritikerförakt. Inte bra. Man kan bara förlora.
Men likförbannat. Hur ovärdigt får man tillåta sig själv att vandra genom sitt yrkesliv? Jag talar inte om kunskap, det har han kanske, men dessvärre intresserar mig hans bildning inte eftersom jag blir så upprörd över hans tillbakalutade arrogans och illa dolda bitterhet.
Gallsprängda strutt.
Det enda roliga man har är att man ser hur vissa (inte alla) i kritikerkåren så förtvivlat gärna vill vara kompisar med de som de ska bedöma. På fester. På krogen. Men, si, det går aldrig.
En MYCKET välkänd kritiker, feminist och kulturjournalist i en av Kvällstidningarna recenserade en föreställning Sara var med i för några år sen. i foajén bråkade hon, på ett ganska dramatiskt sätt med sin kille. jag stod på avstånd och såg på. Plötsligt inser jag att hon är full, rejält tankad.
Hon vinglar in, somnar efter en timme, vaknar till i omgångar, plitar lite i blocket. Somnar igen. Hennes kille sitter demonstrativt bortvänd (han är också full).
Nästa dag får Sara en smäll i jättetidningen. Recensenten tyckte att hon gjorde ett typiskt "offer", en kvinna hon inte orkade se på en scen igen.
Bravo. Kan det ha att göra med att hon var skitpackad och precis bråkat offentligt med sin man?
Seriös bevakning.
Fan vad långt och bittert det här blev.
Kära Erika.
Det känns mer som en uppmuntrande, sammanbiten klapp på axeln från en soldatkamrat, där vi står på Konstens Barrikader och blickar bort genom krutröken mot fiendens skyttegravar.
Tack!
/ Your average little Drama Queen, appointed by the Government
Varför är inte du rescensent? är den logiska frågan jag ställer mig.
Och den frågan hade alltså inte med din beskrivning av rescensenter att göra, utan med ditt sätt att själv rescensera. Hellre läsa en rescension av dig, som kan ställa sig objektiv till sin egen subjektivitet (blev det rätt?) och trots eget tyckande kan se andra delar som fungerar.
Hoppas du förstod? Andemeningen är att jag gärna skulle läsa rescensioner av dig. Ok?
Om du visste, Atahari, vilken besserwisser jag är och vad jag mallar mig över din komplimang - som jag verkligen tar det som. Men jag står hellre PÅ scenen och dessutom tror jag att Herrar Recensenter har en diametralt motsatt åsikt i frågan. Till sist - jag skulle förlora många av mina bästa vänner...(se Eriks inlägg)
Skicka en kommentar