Aaaaaaarrrghh!

Erika skriver idag om ett krogbesök.
Och hans vän ondgör sig på slutet över coacher.
Vad är det som gör att jag blir så provocerad av coacher?
Är det deras självgodhet?
Varför tycker jag förresten att de är just självgoda och inte altruistiska?
De vill ju bara gott? Eller?
Var kommer i så fall den sektliknande känslan ifrån?

Stundtals känner jag att jag trillar dit och blir fascinerad, jag ser och hör deras visdom.
Det är läskigt.
Jag vet att jag är i farozonen.
Jag vet att jag kommit fram till saker som de också kommit fram till.
Jag kan höra mig själv säga saker som de också säger.

Det är så skönt att inte behöva tanka.
Det är så skönt att det finns svar.