Pappa ska fortfarande dö, men inte längre i nästa vecka .
Jag har under den här tiden sänkt garden gentemot honom.
Han har sagt- visserligen under morfinrus, men jag har en känsla av att det han sa var sant för honom där och då - många fina och kloka saker och han blev gränslöst glad att jag kom och hälsade på honom. Så glad, faktiskt, att han skrek åt mig med båd minspelet och rösten hos ett åskmoln:
"Faan, vad glad jag är att du kom!!!"
Så jag ringde i går för att prata med far min, glad i hågen för K hade sagt att han nu var vid sina sinnen igen. Det var han. Och skällde därför ut mig för att publikvärdarna på Helsingborgs Stadsteater är så otrevliga. När man har gjort sig fin och ska gå på teatern!
De har inte varit på teater på länge, han & K. Men jag är "vid teatern" och då...
Någonstans bör jag nog ha varit glad för att han återfått sitt humör och inte låtit det gå ut över familjen - så som han själv gjort i alla år.
Men det var jag inte och det gjorde det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar