tisdag 1 januari 2008

Och ändå har jag det ganska bra.

Några gånger här i livet har jag skämtsamt sagt att "nu kan det inte bli värre".
Det ska jag aldrig mer göra.
För när världen snurrar omkring en och allt är i en enda röra, när man på fullt allvar tror att ens stressmått är fullt, då finns det ett trumfkort som Moder Natur eller Gud eller Ödet eller Slumpen (vilket man nu väljer att förlita sin tillvaro på) kan slänga ut. Och från att ha legat på botten, ute för räkning, tvingas man upp för att gräva ett hål som ovan nämnda kraft kan knuffa ner en i: Vinterkräkan.

Gott spytt år.

2 kommentarer:

Godiva sa...

Åh, det där misstaget gör jag ofta, försöker spotta upp mig, "ja men nu kan det ändå inte bli värre!"

Men det kan det alltid! Jajemen!

Krya på sig!

Ordsnok sa...

Jag vet hur det känns.