Ett Sommarminne / Varför jag hatar Legoland

Sista dagen på Femårsresan fick jag ingen ro vid frukosten (kunde även bero på att 200 andra barnfamiljer också intog morgenmad omkring oss). Jag bråkade på Filmstjärnan och var allmänt otrevlig mot barna - med en hel dag av kul framför oss. Dumma mamma? Jajamen.
Men jag får magsår av att checka ut. Under två dagar hade vi annekterat ett rum på ett totalt främmande ställe, gjort det till vårt hem - och så skulle vi flytta direkt igen. Visserligen hem, men ändå. Jag trodde det var därför min sinnesstämning var tämligen mulen. Att flytta är visst en av de fem toppstressorerna.

Ack, så fel jag hade. Min svirriga mage kom sig inte av utcheckningsstressen. Väl inne på Legoland, efter att ha legat på en bänk vid en restaurang i en halvtimma medan Lillkillen (guskelov) sov, inser jag att jag kommer att kräkas. Det var den enda förvarning jag fick, sen kom det. I det som var kvar av Femåringens sockervadd (som köptes dagen innan och kom i stor plastburk, lyckligtvis). Det var vad jag hade att ta till. Mitt framför ett gäng barnfamiljer som satt och åt. I mitt bedrövliga tillstånd försökte jag glatt och kallsvettigt be om ursäkt till de närmaste. Vad gjorde de då? Log medlidsamt, lade huvudet på sned, klämde fram nåt på tyska (vars mening gick fram klart och tydligt för mig i min prekära situation eftersom småbarnsföräldrar i alla länder varit med om liknande)? Nä! Dom ignorerade mig! Trodde dom att jag planerat vara äcklig för just dom? Förbannade idioter.

Just då var Filmstjärnan och barna och köpte lunchmackor. Jag var ensam. Jag fick sorgfälligt stänga locket på den nu vidriga sockervaddsburken, få med mig barnvagn (Lillkillen ville bara vara i pappas famn då för tiden), hand-& skötväskor samt gå till toaletterna för att tvätta mig alldeles själv. Och dra åt helvete vad folk glodde på mig och min burk. Det är nog det mest vuxna jag har gjort.
Jag minns inte hur vi tog oss från Legoland, men på E45 var det dags igen, strax efter Aalborg kom den lilla bit kycklingbaguette jag lyckats peta i mig. Sedan vägrade jag äta överhuvudtaget tills jag hittade en liten naturell-yoghurtburk på en bensinmack i Fredrikshavn vid åttatiden. Den fick asyl i magen. Då kom till mig ett citat från en gammal kompis från Helsingborg. Han gav en gång följande anledning att inte besöka Roskildefestivalen :

”Man sover dållit, man äter dållit, å framför allt är man inte hemma!”

När Stenabåten tuffade in bland öarna satt Lillkillen och jag ensamma, de andra två var i shopen. Då sjöng jag tyst för honom om Brännöbrygga och hur Engelska flottan har siktats vid Vinga - o´boy, o´boy, o´boy. Faktiskt, det är sant. Jag var så påverkad av dagens hemska att det kändes helt okej. Inte bara okej förresten. Det var första gången jag verkligen kände att Göteborg är mitt hem. Vi kom hem mitt i natten. Kroppen värkte.

Det var himmelskt skönt att gå och lägga sig i sin egen säng.