Jag vill inte ha min, jag vill ha andras

Jag skulle vilja ha lite mer ångest.
Alla roliga har ångest. Lite matnyttig prestationsångest.
Själv har jag kämpat ett halvt liv för att bli av med ångesten och upptäcker nu att jag behöver den mer än någonsin.
Den skapande, kreativa, svidande ångestblåslampan i häcken tills man klämmer ur sig tillräckligt mycket av någonting ur vilket det kan vaskas fram ett guldkorn. Men fy vad jobbigt det är.

Men jag vet inte om det skulle hjälpa så värst ändå. Min ångest hör inte till den komiska sorten, den som alstrar komik. Min alstrar bitterhet och är pretto och jag kommer alltid fram till att vi ska vara snälla mot varandra och mot jorden.
Det är inget roligt med det.

När jag ska vara rolig händer det inte alltför sällan att jag blir elak och plump istället. Tar i för mycket. Att jag skojar genom att tracka/sänka/racka ner på någon. Letar efter en blotta, kilar in kofoten och bänder upp istället för att nöja mig med att bara kittla lite med en fjäder över sprickan i vederbörandes skyddande personlighetsskal.
Det är det verkligen inget roligt med.

De roliga får vara med. De mindre roliga också, förutsatt att de skrattar åt de roliga. Men de som försöker vara roliga, och inte lyckas så bra - de pratar man bakom ryggen om. Himlar lite med ögonen åt. Låter dem tro att de får vara med. Jag tror att jag är en sån. Det är min värsta ångest.
Den är det definitivt inte det minsta roligt med.

Inte skapande heller. Den är sin egen onda spiral: Ju mindre folk skrattar desto mer tar man i, skrattet falnar, då tar man i lite till...
GUD jag är ju som Ricky Gervais karaktär i The Office hela jag. Slår det mig. På riktigt. Det så klart därför jag inte klarar att kolla på det! Aaaaaaajj vad förnedrande. Fy fan vad hemskt.

Det här var inte kul nånstans.