Själv är jag ensambarn. Suck.

När Lillkillen kom försvann nyhetens behag relativt snabbt för Femåringen. Han sa alla klassiska grejor, som t.ex.:
"När ska vi lämna tillbaks honom?"
och
"Jag ska bajsa på Lillkillens huvud!"
och dylika charmiga kommentarer.

När han förstod att sketongen var här för att stanna, övergick strategin till att försöka konkurrera ut honom inför oss. När han insåg att det inte funkade inträdde samma sorts relation från honom till Lillkillen som den mellan Emil i Lönneberga och Lina (Emil tyckte om Lina att "hon får gå här som katta ungefär"). Lillkillen, å sin sida, har alltid varit på det klara med vems kärlek det är han skattar högst. Femåringen har av honom alltid fått de soligaste leendena, den mesta respekten, den mest tillgivna uppmärksamheten.

Femåringen har aldrig varit särskilt gosig. En kram, en puss - sedan är det bra. Lillkillen däremot, suger, slickar, pussar och stoppar gärna in tungan om man inte är på sin vakt, klappar, smeker, nyper, nafsar ("INTEBITA!"), borrar in ansiktet och suckar njutningsfullt.
Femåringens förfördelade ego hade inte en chans mot detta little bundle of lööööööve och för någon vecka sedan gav han upp och blev någorlunda gosig han med.

Ikväll satt de framför barnprogrammen med armarna om varandra, knuffades kärvänligt och pussades då och då.

Allt i min värld var värt den stunden.
Men jag var ensam med barna, Filmstjärnan är på teatern. Men jag ska berätta när han kommer hem strax.