Jag har en särskild vän. En mycket kär och mycket nödvändig vän.
Hon har i många år skrivit dikter. Enbart för sin egen skull, för att reda ut saker och liksom kamma hjärnan. Numera arbetar hon med människor som har det svårt. Hon får ta del av livshistorier som inte alltid är de allra rosigaste. Där kommer diktskrivandet in. Annars stannar det hemska kvar i skallen på henne och hälsar på i sömnen.
Men så läste hon en dag Christine Falkenland som skrev om "fegheten i att ha dikter i byrålådan". Min vän kände sig träffad. Och startade en blogg. En diktblogg.
Varsågoda.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar