tisdag 17 mars 2009

Alltid nåt, sa Fan när han kom till Åmål

Jo, det var ju det där med sonetterna.
Det rann till igen nu häromdagen när vi satte igång på allvar med en sopp-teaterföreställning som Tanders och Duschen på Parkgatan ska spela tillsammans fram i april (De hava haft godheten att fråga om jag ville vara med, något jag nödgades tacka nej till eftersom jag vill åka hem till mina barn och min man ibland också, vilket ledde till att jag omformulerades till någon form av regissör för spektaklet. Kul!).
Vi har kommit fram till "ensamhet" som tema och igår slog det mig att omöjlig kärlek nog är jävligt ensam. Och då blev det en sonett som ni kan få, eftersom jag ju lovade er en, en gång för ett tag sedan.
Ni är så goda att ösa lovord över den, för jag har svettats lite över att lägga ut här. Here goes:
Ej Amors pil men dock hans vassa klor
Förbjuden kärlek runt i kroppen flamma
Ett vidrigt tragikomiskt melodramma
Det är min hemlighet så djup och stor

För längesen med sinnet tungt jag svor
Att armarna skall hänga overksamma
Ge upp, det är det enda, fan anamma
När kärleken är hustru till min bror

Jag sparar dig i hjärtats minsta prång
Två ljusa ögon får du ej tillbaka
En doft som dröjer kvar uti mitt bröst

Jag klamrar fast vid hoppet att en gång
på denna jord ska jag ha slutat skaka
när som jag står för tätt inpå din röst

6 kommentarer:

suziluz sa...

Snajdigt! :)

Gillar hyperkatalex... vad det hette. Själv kör jag på de stabila 10-radingarna.

Miss Gillette sa...

Det var vackert, mycket vackert.

moder solo sa...

ja, jävlar i min lilla låda....

Huskorset sa...

Jag slickar i mig. Tack.

Anders (Med en kniv) sa...

Ståtligt! Och dessutom min kära hemstad i rubriken. Dubbelbingo.

(Jaha, då blir man tvungen att skriva sonett nån dag här då. För en sån där uppvisning måste man ju försöka bemöta på nåt vis!)

Huskorset sa...

Just det Kniven! Opp å poppa!