Talk the talk or Walk the walk

I kölvattnet av anorexi-diskussionen dök den här gamla artikeln från Arena upp.
Den är fantastisk, nästan ett och ett halvt år gammal och har lämnat väldigt lite avtryck, så vitt jag kan se, i övriga samhället.

Det är artiklar som den här som får mig att dels tappa modet fullständigt och dels ta mig i kragen och tänka att jag inte fan ska ge upp: Tjata om det, tjata tills det jävlar i mig går hål i huvudet på folk. Aldrig hålla käft, säga samma sak tusen gånger för vi är bevisligen inte tillräckligt många som tjatar för det händer ju fan ingenting.
Därför tar jag mig i kragen och fortsätter. Borstar av mig och kämpar vidare.

Men vadå kamp? Vad är det för kamp? Hur ser min kamp ut? Min kvinnokamp?
Jo:
Vi kan snacka feminism, demonstrera, diskutera hur mycket vi vill på bloggar, i forum och i tidningar men om vi inte gör feminism till vardags har det inte hänt ETT JÄVLA NÅGE.

Varje gång jag begår våld mot min varelse, söker behaga min omgivning eller kör med tjyv- och rackartricks bär jag hand på Feminismen. Det blir i den stunden MITT FEL att vi har det som vi har det, vi kvinnor.
Slaven bekräftar att det är rätt att hon är slav, hon är inte värd mer.
Jag gör det ändå. Jag skäms, och jag gör det. Inte allt, men stötvis och då och då.
Du gör det troligen också, kanske inte allt du heller, det kan jag strängt taget inte veta, men jag tror det - och jag hoppas och tror att du skäms, du också. Varförvarförvarför gör vi det då, i Herrans namn?
Därför att vi lärt oss, by trial and error sedan barnsben, att vi har att vinna på att stympa oss.

Nu målar jag med breda penslar och här kommer nu Stora Borsten så att det inte ska råda något tvivel om vad jag menar. Några väldigt enkla exempel, kom gärna med fler i kommentarsfältet:

När begår jag våld på min varelse för någon utomståendes skull?
- När jag bantar/svälter/hetsäter.
- När jag låter mitt välmående bero av någon annans humör/omdöme/åsikt.
- När jag av olika anledningar går med på att göra något jag inte vill.
- När jag underlåter att stå upp för något jag tror på för att inte framstå som besvärlig.
- När jag håller käft, fast jag helst skulle vilja prata.
- När jag skuldbelägger mig för att jag inte tycker att jag duger i jämförelse med andra.
- När jag bär formande eller opraktiska sexiga underkläder.
- När jag bär höga klackar/andra opraktiska kläder.

När behagar jag min omgivning på bekostnad av mitt välmående?
- När jag skrattar åt ett dåligt/rasistiskt/sexistiskt skämt min make/manlige vän/kollega/chef har dragit.
- När jag ler utan uppenbar anledning, lägger huvudet på sned, talar med ljusare röst än jag egentligen gör eller på andra sätt försöker låta andra förstå att jag är en vän och ofarlig person.
- När jag gör mig dummare än vad jag är. (Kunde egentligen vara det enda exemplet här. allt ryms under den rubriken.) Ofta för att en/flera män inte ska känna sig korkade/utpekade. Men gör de det får de ta ansvar för den saken själva.
- När hår/kläder/skor/make up hindrar mig från att röra mig ordentligt/göra saker eftersom de skulle bli förstörda då.

När använder jag tjyv- och rackartricks mot mina kvinnliga medmänniskor för att få en fördel?
- Givetvis när jag pratar illa eller nedlåtande om henne eller smutskastar henne, men också:
- När jag underlåter att ge kredd/uppmärksamhet till en kvinna för något hon gjort som jag tycker är bra.
- När jag ger mer kredd/uppmärksamhet än vad som behövs till en man som gjort något bra.
- När jag använder mitt utseende och min klädsel för att vinna fördelar.

Att sluta bete sig på det här viset gör att jag får tid över till att ordna saker istället för att fundera över hur jag ska vara/se ut/låta/ göra för att behaga någon eller några vars omdöme om mig som person jag verkligen inte behöver.

Att sluta bete sig på det här viset betyder icke-sa-nicke att man blir ett misantropiskt as. Ej heller att man aldrig får flörta mer. Man kommer fortfarande att få ligga. Kanske till och med mer - och bättre! Men man måste hitta sitt sätt att jobba sig till sin egen feminism. Det är svårt. Jag letar efter mitt sätt varenda jävla morgon.

Att sluta bete sig på det här viset innebär bl.a. att man behöver identifiera hur de sociala smörjmedlen ser ut där man bor och verkar, vilka man använt sig av och sedan välja att fortsätta jobba med ett genusgenomtänkt ett.

Att sluta bete sig på det här viset betyder att man utmanar sig själv att duga som man är, t.o.m tycka att man är riktigt bra. Det är bland det mest skrämmande man kan ta sig för. Det är INTE Jante. Det är inte säkert att någon kommer att tacka dig, (utom möjligtvis du själv och kanske kanske dina barnbarnsbarn, om de överhuvudtaget kommer att kunna förstå hur indoktrinerade vi var i början av tjugohundratalet).

Men du måste. Jag måste. Vi måste. Det är viktigt nu. En bit i taget. Kom igen.
Du måste inte kasta bort din garderob av högklackat - men ge faaan, nästa gång, i att garva åt ett surt skämt.
Ok?
Walk the walk.
Peace, sisters.