"Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra". Det tror inte jag. Sån´t skiter väl Fan i, han är ju karl.

Elin (här och här)och Another Cyborg Manifesto snackar ätstörningar.

Jag vill berätta att jag som inte utvecklade anorexia ändå fått min lilla släng av sleven. Och jag tror inte att jag är ensam. Jag tänkte i samma banor som Elin och AMC gjorde när jag var tonåring, men visade mig vara så stark att jag inte klarade av att pressa mig till ett sjukdomstillstånd. Fast jag tyckte förstås att jag var svag som inte kunde låta bli att äta eller tvinga mig själv att spy. Jag var the pits. De anorektiska var royalty. Vi som inte hade sjukdomen visste vad som gällde vi med. Vi kunde reglerna. Och reglerna sa att vi var sämst. Jag uppskattar att få ta del av den delen av ätstörningsbeteendet jag inte själv upplevt, den livshotande.
Jag ser naturligtvis också vad pro-ana-konstellationer springer ur, de strukturer och värdesystem som genomsyrar alltalltallt, och påverkas av det. Det gör alla, den som inte tror att den gör det förnekar något mycket väsentligt hos sig själv; sin perceptionsförmåga. "It´s everywhere, folks!" skriver ACM och det är helt sant.

Detta att människor (kvinnor främst) konstant tränas i att kritiskt betrakta oss själva utifrån är ett av feminismens största problem. Det splittrar hela rörelsen inifrån individen. Det är svårt att orka kämpa emot. Säkert för att det kostar att ta upp det, diskutera det och kämpa emot det och ingen tackar en egentligen heller om man gör det. Ingenting blir ens bättre känns det som, man blir tvärtom rätt deppad av att konstant ha feministglasögonen på. Inte minst för att man gärna blir stämplad som hysterisk konspirationsteoretiker.
Men jag har märkt att många kvinnor ändå tycker det är skönt om någon annan tar upp problemet. Gissa varför? Det innebär dels att de slipper och dels att den som sagt något halkar ner några pinnhål i hierarkien. De kan då slinka framåt/uppåt utan att egentligen ha engagerat sig och – häpp – obemärkt glida fram och köra om den där kvinnan på insidan och kanske få ett fint försprång till henne som sagt något, i den osynliga kapplöpningen (på den efter männens villkor upprättade imaginära kapplöpningsbanan) om en plats bredvid männen.
I sammanhang utanför den uttalat feministiska sfären förefaller mig en kvinna så gott som alltid förlora på att vara uttalad feminist, debatterande och engagerad.
Det kräver så mycket ork.

Något man som småbarnförälder verkligen inte har (för att hoppa till något helt annat. Jag är ju trots allt inte tonåring längre. Jag är trettionio år, har man och två barn). Då, när man som allra bäst skulle behöva sin hjärna, sin erfarenhet, sitt förstånd, sitt intellekt och sin kraft för att orka kämpa för jämställdhet. När man kämpat sig igenom de vidriga tonåren och de slitsamma åren därefter, kommit ut levande, hittat och valt sin väg i livet, funnit sin själs älskade, valt sina vapen, slipat sina argument. Då ska man ta hand om och vara glad för och nöjd med ”det lilla livet”, som till på köpet är det som kastar en tillbaka i tiden på ett extremt enerverande, könsollskonserverande sätt om man inte ser upp jävligt mycket och dessutom har en partner som också har ögonen på skaft. "Det lilla livet", va? PAH! Faan! Jag älskar mina barn.

*

Kära alla unga kvinnor! (om det nu är någon av er som läser den här bloggen):

Råd nummer 1: Skaffa barn! Du växer som människa på ett sätt du aldrig trodde var möjligt och som du inte kommer att göra demförutan. Att få barn får dig att upptäcka sidor hos dig själv som du verkligen inte trodde fanns. Du blir klokare, lugnare, mer harmonisk. Din syn på dig själv och din självkänsla förändras radikalt till det bättre. Men se för fan till att skaffa dem med en människa det går att prata med. Annars kan du titta dig i månen efter allt det där positiva.

Råd nummer 2: Skaffa INTE barn! Det tar tid, enorma mängder kraft och tankeverksamhet som kan användas till andra världsförbättrande saker. Det är kladdigt, dyrt och fruktansvärt opraktiskt. Du prioriterar barnen fastän du själv inte vill det. Du tvingas omvärdera allt du tidigare trott dig veta. Att ändra på sig är arbetsamt och tidsödande. Du vet redan ungefär vad du tycker om saker och ting. Sätt inte fler liv till världen utan ta ordentligt hand om det liv som redan finns där, nämligen ditt eget.

*

Sådant här kommer jag sannerligen inte att ha tid med när jag kommer hem från Sundsvall. Jag har skrivit på det här i över tre timmar nu. Och inte har jag några svar.