Jag och Åttaåringen gick alltså upp 04.00 i morse.
Vi duschade, eldade i spisen (rätt spis den här gången), gick på arlamorgonstundpromenad runt Jonsered vid fem-snåret när mörkret var alldeles mjukt fast det var så kallt. Tystnaden var liksom luddig och vi pratade om alla som sov fortfarande. Vi kom hem, bakade småkakor och hela tiden ville han bara, bara sitta eller ligga och inte vara vaken alls. Han hade ju varit uppe sent med sin far, medan jag lade mig tidigt. När vi som bäst stod och kletade med kakdegen kom Lillkillen nedlallandes, yrvaken och grymt baksugen. Det var en jädra mysig morgon.
När vi begav oss till Östra sjukhuset och EEG-kliniken började den där konstiga pigg-tröttheten ta över hos honom, ni vet - den som gör att man beter sig som en drucken (Det är lika delar komiskt och skrämmande, eller kanske mer 70-30, mest komiskt - för det går ju över):
Han får stirrande blick, går egenartat, rör sig överhuvudtaget väldigt märkligt, det är som om lemmarna inte har någon kontakt med koordinationen. De kan fara iväg lite hur som helst och likadant är det med associationsbanorna. Han pratar för sig själv, kryddat med citat från filmer och barnprogram, sjunger underliga låtar, något som någon sagt för tre år sedan dyker plötsligt upp ackompanjerat av ett vrickat fniss. Han drullar omkring som en första klassens byfåne och gud, vad jag älskar honom för att han är så rolig och underbar och skör samtidigt.
Väl inne i undersökningsrummet får han elektroder fästa med en vit, fet kladdkräm över hela skallen och somnar sedan på fem-tio minuter. Han är proffs på sömnundersökningar vid det här laget. Tjugo minuter tar mätningen under sömn, sedan väcks han och får uthärda en stroboskoplampa under fem minuter, i olika blinkhastigheter, med ögonen öppna eller slutna, allt på kommando från sköterskan borta vid datorn.
Efteråt ser han både ut och låter som en väldigt liten rockstjärna på speed. Övertröttheten tar rent ljuvliga proportioner och håret står på ända av kladdkrämen. Han är komplett bortkommen, fastän kristallklar i sin galenskap och beställer på kondiset i Sävedalen, efter ett långt helsnurrigt övervägande, prompt en Napoleonbakelse.
Förr om åren somnade han som en sten när vi kommit hem. Så inte idag. Vi hade en helt galen eftermiddag i hans rum, jag var/är inte långt efter honom i trötthet, men jag är ju vuxen.
Jaaa. Jag får väl gå och lägga mig nu. Eller kanske ta en Napoleonbakelse. Det är 70-30 på det.
5 kommentarer:
Herregud. Stackars unge. Och föräldrar. Så fint du skriver.
Kram.
Visst är det en prövning att vara förälder, men barn har det fan inte lätt heller. Kram till dig.
Och här hade vi ämnet till nästa barnbok!
Kära huskorset jag har länge haft det på känn men nu står det skrivet i hjärtat. Du ÄR min idol!
Aldrig någonsin trodde jag att jag skulle fastna för blogggrejen men i din prunkande textrabatt sitter jag behagligt fast och ömsom skratta från pyramidalis ömsom gråter från magen! Mera mera av din innerlighet och humor!
Oll and out!
Wettex: Tack raring!
P I M: Näää, eller hur. Jag är så glad att barndomen och tonåren är över. Medalj till alla som någorlunda helskinnade tog sig igenom, säger jag.
ÖH: Haha, kanske det , du. :-)
Anonym: Nämen OJ! (oh! Idé till ett nytt oll-inlägg!) Tack rara fina du, vilken veritabel bukett av sajber-rosor det känns som om jag fick där! Tack!
Jag gissar att du även är Bill Valentine från Olla-teatern-inläggets kommentarsspår och blir hemskt nyfiken när du säger pyramidalis. Har du gått scenskolan i Göteborg, månne? ;-)
Allt gott o välkommen åter!
Skicka en kommentar