Magsåret är nära

Ingenting funkar.

Barnen sover inte på nätterna, jag luktar nästan för jag hinner knappt sköta min personliga hygien, inget jobb har jag, snart är det deadline/sista ansökningsdag för flera roliga saker jag vill göra/skicka in (och som kaaaanske kan, någon gång i framtiden alstra jobb men det är ooooosääääkert) men som jag inte gör för att tvätten, legobitarna, lämningen, på-&avklädningen av barnen, mathandlingen, potatisen, disken, lagningen av maten, hämtningen, ifyllning av idiotisk blankett, läggningen, fejsbookandet - det förbannade fejbookandet, ihågkomning av biopeng till dagis (glömde) och ihågkomning av morfaders födelsedag (mindes och ringde), planering av möte med Strumadamen & Karaktärsskådespelerskan V, köpning av ilsket röd Toyota Corolla (hurihelvete kunde det ta fyra timmar att köpa en biljävel?), komma ihåg att äta lunch, träna med PT gu´be´vars och kanske kanske hinna få klämma en kyss på Filmstjärnans ljuvliga läppar i DenDärDags lånade bil.

Så bröt jag också ihop i måndags och tisdags. Började båda dagarna med att gråta förtvivlat. Gå ut hårt och öka, är mitt ångestmotto.

"Tvivla på mitt förstånd" hojtade jag åt Filmstjärnan när det var som värst.
"Tvivla på mitt förstånd! Men aldrig på min kärlek till dig!"