Fan.

Manuset jag pitchade för några veckor sedan tackades vänligt, men oerhört uppmuntrande, nej till av Filmproducenten.
Som dock ansåg att jag skrev bra, men att plotten var inte tillräckligt angelägen.
Det värsta är att det stämmer. Inser jag nu. Det är sannerligen ett hantverk att snickra ihop en historia. Ooooh, vad jag vill lära mig det hantverket ordentligt. Jag har ju blott nafsat lite i kanten på den dramaturgiska kaka jag så länge känt doften av. (!)

Och nu slår det mig: Det är min nya livsdröm! Så klart!
Förklaring: Sedan jag kom in på scenskolan har jag saknat livsdröm, eftersom den jag dittills närt blev min vardag. För man kan, som bekant, inte leva i en dröm.
Någonting så ouppnåeligt och så åtråvärt att blod, svett och tårar känns som ett billigt pris.
Någonting jag absolut inte kan förvänta mig - och ändå gör det. För att det är så underbart kvillrande att tillåta mig att tro så in i bänken på mig själv.
Någonting som, om/när jag lyckas, slår världen med häpnad.
Japp...

Undrar om det har nåt med Jante att göra. Fast bakvänt, då.