Jag lackar ur på att Alex Schulman nu verkar göra avbön, ska gå i terapi och bli en fin människa. Att han egentligen alltid varit en fin människa, men att han skaffat sig ett alter ego med samma namn men som är någon helt annan. För att göra underhållning. Och det har inte alls varit något konstigt, alla chefer han smädat har vetat om när de skulle få skit, han själv är inte ovän med dem han drev med, tvärtom. Han gör, och har gjort, modern humorjournalistik.
Jag känner mig dragen vid näsan, jag tycker det är mer sympatiskt med någon som försöker framställa sig som den människa den faktiskt tror sig vara. Hans texter om saknaden efter sin far är jag inte den enda som prisat (det var en sån text som fick mig att börja läsa honom) .Jag vill inte bli ljugen för i underhållningssyfte om jag inte har okejat det först (As in: Film är inte på riktigt, inte teater heller, etc.).
MEN.
Det är komplicerat. Om jag drar parallellen med min teatervärld så avskyr jag t.ex. det stiffa teaterutövande som har som en påle i stjärten och som aldrig i helvete kan skratta åt sig själv. Varför blir jag då så sabla provocerad av AS? Han gör förmodligen i MediaSverige exakt det jag skulle göra i TeaterSverige om jag bara vågade.
Så jag är väl allra mest arg för att jag är avundsjuk. Han har vågat sticka ut hakan och göra sig ett namn på att vara the mean-green-åsiktsmaskin, elak, rolig, hämndlysten... Fast jag låter också bli att vara elak utifrån en respekt för de människor jag i så fall skulle göra narr av. Jag har en aslökig, men benfast, tro på att alla har sina kors att bära, alla gör så gott de kan och folk inte är elaka med vilje om de kan hjälpa det. Och vem fan är då jag att...yada-yada-yada. Den feges försvarstal? Inte enbart, tycker jag inte.
Svensk medias enfant terrible och så ska han nu få ångra sig bittert, säga att det bara var lattjo, bli förlåten - och lika rumsren som någonsin jag själv.
Haja att jag tycker det är orättvist.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar