tisdag 8 november 2011

Brons - det nya Guld

Läste om att åldras med värdighet hos Jonas-AD. Det slår mig att det är med själva livet som med tv4:s Idol: I det långa loppet är det bättre att komma tvåa. Kanske t.o.m. trea.
(förresten - minns ni min gamla konspirationsteori?)

Just nu spelas pjäsen Astronauten som inte fick landa (ja, det är Ornitologen som regisserat och nej, jag har inte sett den men är ändå övertygad om att den är ljuvlig) på Backa Teater i Gbg. Från början är det en barnbok av Bea Uusma Schyffert som handlar om Michael Collins, den tredje snubben i raketen som for till månen. Ja, de var tre. Neil Armstrong klev ner först och Buzz Aldrin blev alkis - det vet vi.
Men det fanns en till. En som fick sitta kvar och vakta rymdraketen medan de andra två skuttade kring och spelade golf på lätta fötter. Det var Michael Collins.
Han cirkulerade kring månen rätt många varv innan kollegorna behagade komma upp igen och - nu kommer det intressanta - varje gång han rundade månen och hamnade på baksidan så var han i total radioskugga. Total. Radioskugga. Helt avskärmad inte bara från sina astronautkamrater på månen utan även från raketbasen nere på jorden - och därmed alltså från hela det kända universum.
Sug på den. Det är ensamhet på riktigt, det.

Tydligen åkte Michael Collins hem till sin familj och sin ranch i Texas efter den lyckade landningen och har fan inte åkt därifrån sedan dess. Han sitter och sippar martinis och pillar med sina rosenbuskar.

Komma trea is da shit.

Inga kommentarer: