onsdag 26 oktober 2011

Lång dags färd mot natt

I går var jag på resa. Det ska jag berätta om, men först lite bakgrundsinformation:
Under de senaste åren har jag förstått hur mycket min mammas kusin Ingegerd betydde för mig under min barndom. Hon hade nämligen en riktigt gröna fingrar, och det var det ingen annan i min omgivning som hade - eller rättare sagt, ingen odlade (!) det intresset. Hon gick nyligen bort hastigt. Hon hade varit sjuk länge, men att hon skulle få så bråttom på slutet var det nog ingen som förstått.

När jag var kanske fem år köpte hon och hennes man ett sommarhus i vår by i Skåne. Därefter firades alla påskhelger och midsommaraftnar i deras sällskap, inklusive deras barn, barnens respektive, barnbarn, kusiner, kusinbarn och annat löst folk i bortåt femton-tjugo år. Det var underbara kalas för ett lillgammalt Huskors som älskade att höra vuxna skoja, sjunga och debattera. Somna under bordet, ni vet, till sorlet av trivsamt umgänge.

Så. I går gick jag alltså upp klockan røv för att åka tåg till hufvudstaden på besök över dagen, med anledning av hennes begravning. Jag hade gjort en ruska av torkade Judas Silverpenningar, eller Penninggräs som Ingegerd kallade det, som handbukett. Hon hade sådana i trädgården, hon torkade och prydde sommarhusets fönstersmygar och det var en av de växter jag visste att jag ville ha när vi flyttade hit. Det är en tämligen oansenlig tvååring som första året enbart är en bladrosett och sedan blommar med lila blommor först andra året:

Det roliga börjar när blommorna blir fröbaljor:

Man klipper då av hela kvistar och hänger upp och ned att torka en månad eller två, beroende på torkställe. Sedan plockar man försiktigt bort skidorna/skalet och finner att de platta fröna sitter på en flortunn, pärlemorfärgad, silkespappersliknande hinna. Jag som i vanliga fall har lite svårt för torkade blommor älskar den här:

Timmarna mellan den sällsamt trevliga begravningens avrundande och kvällstågets avgång tillbringades på en synnerligen mysig och kul visit hemma hos ingen mindre än Suziluz, där jag bjöds på middag och en precis lagom stor whiskypinne. Man blir ju lite omtumlad av begravningar. Att hon till på köpet körde mig till stationen efteråt var en rejäl gräddklick på det redan delikata moset.

Little did I know... Jag skulle komma att hamna på en vidunderlig SJ-trip som involverade bl.a. räddningstjänsten, östgötska bussgubbar med ficklampor, och Magnus Uggla (han ÄR verkligen kort). Några timmar senare blev tåget nämligen stående strax norr om Hallsberg, i Pålsboda. Där hade Huskorset aldrig varit. Inte Magnus Uggla heller, troligen.

Halv fem kom jag äntligen hem. Jag insåg att jag skulle vara en regelrätt trafikfara på riksväg 40 om jag åkte till jobbet dagen därpå (idag, alltså) och meddelade berörda personer detta via sms, varpå jag gick och lade mig. Då kom Lillkillen över till vår säng och startade sin morgonrutin som innebär att han väcker mig en gång i halvtimman för att gosa eller prata fram till kl 7 när det är dags att gå upp.
Efter nattens eskapader föreföll mig detta gränsa till tortyr, till slut fick jag frossa (?!) av sömnbrist. Man är verkligen inte tjugo längre, sömnlösa partynätter är sannerligen ett minne blott.
Men. Slutet gott, allting gott. Filmstjärnan forslade ongar till dagis och skola, sig själv till teatern och jag rafsade fram värmedynan och sov till klockan tre på eftermiddagen. Det ska bli spännande att se om jag kan somna ikväll.

5 kommentarer:

suziluz sa...

Sov gott, vännen! Det var den trevligaste spontanvisit jag haft på länge! :)

Tuvilda sa...

Har precis upptäckt och fastnat för serien Bron. Bra insats du gör där! Synd att du inte fick en större roll.

Huskorset sa...

Suziluz: Det är jag som tackar! :-)

Tuvilda: Aha! Nu var du snabb och falkögd :-) Tack för komplimangen! Ja, den donnan hade varit rolig att utveckla.:-)

Lilla Blå sa...

Jösses. En begravning och SJ på samma dygn, du är verkligen djärv, baby. Men i Suz zällzkap kan man lätt fördriva många timmar utan att bli det minsta trött.
God fortsättning på dagen, vännen. Din släkting verkar ha varit ett hyvens fruntimmer som höll hov sådär för alla möjliga år efter år. Och så gröna fingrar på det! Inte illa alls.
Kram på dig, hördu. Kram kram.

Huskorset sa...

Ja, du Lilla Blå, det var hon verkligen. Ett särdeles hyvens fruntimmer :-). Liksom du! Kram.