fredag 11 mars 2011

Poplåten som frälsarkrans

Undrar hur det känns att vara så fruktansvärt begåvad, beläst och musikalisk som Green Gartside är. Det är (i princip) han som är bandet Scritti Politti.
Här en nyligen publicerad intervju.
Han var och är en av mina största idoler och dessutom var han snyggast på hela 80-talet. Kolla här bara:
I På Spåret-finalen i kväll kom den där frågan om vad den Uruguayanska guerillan från 60-70-& 80-talet kallade sig. När svaret kom kände jag igen det. Inte från nyheterna för tretti år sedan, utan från en Scritti-låt som börjar med texten "The Tupamaros got a platinumcard..."
Den verkliga innebörden i många av hans texter svischar över mitt huvud som måsar som retas, men jag begriper så mycket att de är sprängfyllda av filosofiska och politiska referenser. Detta till musik som är som de mest färgsprakande, godaste och vackraste små bakverk man kan tänka sig.

Det är med Scritti Politti som med Benny Andersson och Björn Ulvaeus: Man hör på harmonierna att det är de som komponerat.

Nu har Scritti Politti släppt en best-of-platta, naturligtvis med vrålsnyggt omslag (Det har de alltid. Alltid.) och med en obligatorisk ny låt - eller om det är två, jag kan inte diskografin utantill (och allt är inte med på Spotify). Men. I alla fall den ena av låtarna hade jag kommit ihåg om jag hört den förut.

Han har nämligen gjort det igen. En melodi och ett riff som letar sig in i min hjärnas vindlingar och går direkt på hjärtat och jag bara vet att det är han. Jag hörde den för första gången på gymmet häromdagen och det var årets haksläpp, kan jag lugnt säga. Dels platsen och dels upplevelsen: Jag kände i kroppen att det var något jävligt välbekant plötsligt och först därpå hörde jag att det var han som sjöng. Jag blev så sabla lycklig.

Låten formligen tvättar mitt sinne rent från tunga tankar och sorg. Eller snarare att sorgen liksom blir vacker och värdefull, precis som den egentligen är och det vet man fastän det inte känns så när det är som värst.
Så blir den det, sorgen. Vacker och värdefull. Genom en 24-karats popdänga som, I tell you, INGEN annan kunde ha gjort.
Den kanske inte säger detsamma till er, men jag tror att ni har andra artister, andra låtar, andra upplevelser som betyder lika mycket för er. Jag tror att ni förstår vad jag menar. Här får ni:

6 kommentarer:

Söderberg sa...

Har inte hunnit lyssna på låten än, men jag håller med om det du skriver, till 10249%. Gonatt o kram.

Huskorset sa...

Bra. Det här är nämligen livsviktigt. Gomorron o kram!

m sa...

Men ursäkta HUR bra seriöskärleksförklaringtilllåtskrivaretext var inte det där då?!

Nu blev jag lyssningsinspirerad mådutro.

Huskorset sa...

Åh! Tack! Vad bra! Hjärtahjärta!

godiva sa...

like

Huskorset sa...

like u 2