Mer ff än pi

Googlade "piano med kandelabrar" och se här, vad jag fann:

foto:Mrs Li!

Inte konstigt kanske? Månntro Tant Google känner av vad som rör sig i hjärnans och fingrarnas vindlingar och krokvägar? Jag har nämligen tänkt på det inlägget i flera dagar nu - ända sedan det blev klart att vi ska få adoptera.

Adoptera?

Ja.

Ett piano.

Plötsligt måste hela skänken rensas ut och flyttas, för där den stått ska ett gammalt tröskverk pryda sin plats och vart fanken ska skänken stå då? Jaaa - under fönstret längs med norrväggen, bredvid kökssoffan i matrummet så det ser riktigt tråkigt uppradat och trångt ut.

Varken Filmstjärnan eller jag har ens sett det. Det enda vi vet är att det är en kompis kompis som är musiker och producent som tydligen har haft det i sin studio. Enligt Huskorslogik är det då ändå någon sorts garanti för att det går att spela på det. Enligt sunt förnuft och hälsosam skepticism betyder det istället att det låter förjävligt och det är just därför han vill bli av med skiten. Den som lever får se. På onsdag em/kväll, när pianoflyttarna kånkar det förbi postlådan, nedför vår sneda stentrappa, genom grinden och uppför förstutrappan.

Någon som känner en pianostämmare?

Det ska enligt den förste kompisen vara en vacker pjäs också, med ljushållare und so weiter. Men svart eller brunt? Ålder på pjäsen? Träslag? Storlek? Ingen aning.

Herregud, så här gör man ju bara inte. Det borde jag förstå. I alla fall efter att ha läst om Mrs Li och hennes pianovedermödor.