onsdag 26 november 2008

Tål inte den sydländske mannen inte skämt som den svenske gör?

Jag har egentligen inte tid idag, men Per Landins krönika om Telia-pappan i DN, hörni. (ingen länk som vanligt, det kanske kommer i morgon. When this is oooold news)
PLs tyska och franska vänner hävdar att det inte går att driva med en frånskild pappa som är bortkommen och PL håller med. De talar om mansdiskriminering och tandlöst sönderfallande patriarkat och avsaknad av mänsklig värme i skildringen av Teliapappan och begriper inte ett jota av att Teliapappan personifierar en efterlängtad manlig nyordning i humorbelysning.
"Det obehagliga är inte att det handlar om en man, utan om en människa om berövas sin värdighet och just därför blir föremål för tevepublikens hån."
Proportioner och kontext, någon?

21 kommentarer:

Tingeling sa...

Ojdå. Jag har inte ens tänkt på att Teliapappan ska föreställas vara ensamstående. Men det är tydligen något alldeles oerhört, särskilt om han inte framställs som hjälte...?

Malinka sa...

Hån? Nä, nu får de väl ta och lugna ner sig lite.

Jag håller med om att det är lite tröttsamt med alla taffliga män i reklamen, men Telia-pappan är ju gullig. Om än tappad bakom vagnen socialt och tekniskt.

Och vad då misslyckad i sitt dejtingliv (eller vad PL skrev)? Han har ju fått Anita eller vad hon heter på kroken!

Pappan är inte heller alls så bortkommen som PL och de sydländska männen tycker. Han sköter ju sitt hem och sina barn. Det har jag tänkt på, att reklamen är bra för att klantigheten inte omfattar några såna enkla "hö hö hö, tänk vad karlar är taffliga med tvätten" etc.

Godiva sa...

Ha ha, ja jösses : -)

Erik Ahrnbom sa...

Det är lättare att skratta åt en svag man än en svag kvinna. Ömkliga kvinnor blir sorgliga, ömkliga män blir komiska. Det handlar väl om statusfall, antar jag.
Att sen humor tar slut ungefär vid alperna är ju något som också spelar in.
Men jag tycker att han har en poäng. Om det handlar om statusfall (vilket jag alltså tror) så är det ett faktum att vi skrattar åt förlorad värdighet, och jag skrattar gärna med eftersom jag tycker att det är roligt med komiskt skildrad förlorad värdighet, men i spåren av att den mansstereotypen blivit något av en klassisk roll i svensk fiktion följer ett språkbruk, ett tonläge och en syn på den medelålders mannen som faktiskt tål att diskuteras utan att man måste uppleva att jämställdhetskampen ifrågasätts. Jag tycker inte att "hån" är ett för starkt ord om man ser det i ett större sammanhang, jag kan förstå att somliga män upplever en frustration över hur män skildras i svenska media, samtidigt som jag själv alltid återkommer just till stukade herrar när jag jobbar.

Anders Sparring sa...

Samma här, jag återkommer också hela tiden till stukade herrar när jag jobbar, men jag har aldrig upplevt det som något hån. Snarare som ett sätt att driva med överheten (missförstå mig inte nu). Att ta ner den starke, att göra den som har den starkes attribut, till svag, är ju ett komeditrix som redan de gamla grekerna använde sig av.

Jag tror att den gode PL inte hade några andra uppslag i dag, så han krystade ut nåt, sköt från höften eller vad man säger. Inte så allvarligt menat alltså, han skulle förmodligen ge sig rätt tidigt i en eventuell diskussion.
I varje fall i den här frågan.

Anonym sa...

Carolina Gynning någon? Eller Dolly Parton som är en utmärkt affärskvina.Patetiska eller hur? Eller?
Kanske ska man funder över vad man skapat här.
Jag för min del är ganska trött på alla som glider på stickekoftans - sjärövarörhängets i örat- mjukis framtoningens - gärna med en fet tatuering på armen och håller sitt barn - framtoning. Mjuk men hård..
Vi får nog vara beredda på allmänt löje med den världen vi skapat.
Vad gör det om jag tvättar bilen när frugan lagar mat? Om det funkar för oss båda? Annars byter vi - med glädje!
Men låt oss få skratta åt töntighet och samtidigt omfamna den.
Vi är ju alla töntar i grund och botten. Men vissa saker ligger oss närmre om hjärtat.. eller

Huskorset sa...

Jag kan absolut förstå PLs poäng och visst handlar det om statusfall. Men som Sparring säger, det är inte en vidare välformulerad problematisering. PL spelar dessutom "de sydländska männen-kortet" som en jädra rookie, i bästa Zandén/Gyllenhammar-stil, det suddar till hela hans resonemang.
Det är absolut en patriarkalisk gestalt som knuffas ned från sin piedestal och som skrattas åt, men i en ny kontext, tycks det mig. Att skratta åt förlorad värdighet förefaller mig inte så nytt, men docu-humorn får väl anses som relativt ny. The Office är besläktad med Teliapappan. Att han är rolig bygger på att han saknar självinsikt om sin tillkortakommanden och det skildras realistiskt. Fadersfiguren, som man "ska" se upp till. Tryggheten, den stabila. Jag tror det är där skon klämmer för PL och hans kompisar. Det är jobbigt för dem att veta att det plötsligt verkar fritt fram för folk (as in kvinnor, ungdomar och barn) att se på dem som töntar.

Huskorset sa...

Kung blåtand: Visst, det här är en grej som ligger mig varmt om hjärtat. Hence the exitement.
Det jag tycker är fånigt är att somliga tydligen inte klarar av att, som du säger, omfamna tönten i sig.

Erik Ahrnbom sa...

Jag pysslar inte med annat än att omfamna tönten inom mig, och jag tycker också att latino-grejen var fånig och irrig. Men jag kan ibland tycka att det finns ett lite slappt och slentrianmässigt skrockande över handfallna pappor, ett skrockande som jag i perioder kan bli rätt trött på.
Jag hajar varför det har blivit på det här sättet, och jag tycker att vissa av de där telia-inslagen är nästintill geniala - särskilt det när han har gått vilse i skogen. Hur som känns det inte särskilt nytt. Det är bara formen som är annorlunda.

Malinka sa...

Fast Erik, det är ju inte som pappa som han är handfallen.

Erik Ahrnbom sa...

Jo. Det också.

Anonym sa...

Jag återkommer till stukade herrar mest privat jag.

Huskorset sa...

Exfru purjo: Är du här nu? Har inte du en sparris att plocka?

a n k i e f o n t ä n sa...

Det är väl skit samma på vilket sätt patriarkatet faller samman (tandlöst eller inte) bara det faller.

Anonym sa...

Hahaha, en oplockad sparris - det är nog DET fadern har med sonen!
Kvällens garv!
Taffliga män, för all del, men var är alla velourkvinnorna? Håller inte med EA - ömkliga kvinnor blir starka - ömkliga män blir patetiska.
Inför juletid, låt patriarket falla.
Ps-underbara peppishus du konstruerar, Huskorset. Kul att ungarna inte får vá med - hejja att du vågar förtälja

Anonym sa...

Patriarkatet ska det vara..
Patriarket är något helt annat..
:-)

Erik Ahrnbom sa...

Det är ju alltid trevligt att kunna bidra med något annat i denna förträffliga konsensus. Hehe.

Huskorset sa...

Ankie: Upp på barrikaden bara.;)

Kung BT: Tack för beröm. Jag skryter så gärna! Men att ömkliga kvinnor blir starka, det håller jag inte med om.

Erika: Hehe. Dig kan man lita på.

Anonym sa...

Jodå - ge dem bara tid. Jag har egen erfarenhet. Fast det gäller att det finns goda vänner som kan lyssna genom ömket och finns kvar efteråt:)Samt att man "pay it forward" förstås!Men däremot blir ömkliga kvinnor sorgsna.Det är en helt annan sak. Tycker hon alltså..

Huskorset sa...

Kung blå tand: Jag tror vi menar olika saker. Jag talar om kvinnor generellt, om kvinnobilden på film & i tv. Kvinnan i betraktarens öga.
I den verkliga verkligheten finns alla sorters öden. Och där bestämmer människan i större utsträckning själv vem och vad hon är.
Precis som Teliapappan.

Anonym sa...

Va,finns teliapappan på riktigt!?