tisdag 29 juli 2008

Nu är jag väl så där glad igen?

Filmstjärnan ska filmstjärna sig och den här gången ska han vara "den tuffe, snygge, sportige" i ett gäng snutar runt den huvudpersonsnut kring vilken själva historien rör sig. I det förra snutgänget var han "den IT-kunnige, lite fumlige halvtönten" (Oh, vilken bredd han har, min Filmstjärna!).
Förberedelserna har inneburit några veckor av stenhård träning med PT och grejer, och eftersom han är så jädra ihärdig (läs: har DAMP) har det givit jättebra resultat. I går var han på maskprov hos vår vän Maskörgourmetissan som ska sköta om ansikts- och hår-delen av "snygget" i filmerna. Han kom hem som en...om inte hel- så iaf halv-hunk. Det är underligt, det där med utseende. Som närstående behöver jag en känslomässig invänjningstid innan hjärnan riktigt accepterar att den här "nya" gestalten faktiskt är samma gamla vanliga person.

Nu ska han lära sig skjuta och träffa trevliga kamrater också; han har åkt iväg på hardcore-snutträning i hufvudstaden. Polisen som ska handleda dem har sagt saker som:
"Ni ska kunna springa upp i ett tolvvåningshus...och sen vill jag ha mer."
och
"Det blir tidiga morgnar, men jag lovar kompensera med sena kvällar."
Det har vi fnissat lite åt. Jag är väldigt glad att hans hjärna inte förändras så radikalt som kroppen gör av träningen.

(Rubriken syftar tillbaka på det här gamla inlägget.)

6 kommentarer:

Snokis sa...

DAMP verkar mer konstruktivt än ADHD.

Huskorset sa...

hehe.

Peter Barlach sa...

be honom höra av sig om han får ledigt i hufvudstaden.

Huskorset sa...

Det ska jag!

Erik Ahrnbom sa...

Ja, gör det! Hälsa att det går bra att höra av sig om det blir trist någon ledig stund, alltså. Det är konstigt med kroppen. När jag gymmade som värst och en dag insåg att jag hade blivit stor som en egenföretagare i VVS-branschen, vreds min självbild och jag blev lite orolig och förvirrad. Som tur är slutade jag snabbt och återgick till min vanliga pappa-kropp.
Min gamla gympalärare om 400-meterslopp (på stötig och hackig skånska): "Man börjar i hundrameterstempo. Och sen ökar man successivt."

Huskorset sa...

Erika: Skåningar ibland, alltså! De är som barn - för härliga!
Väldigt roligt uttryckt, f.ö., att du "blev lite orolig och förvirrad". :D
(Jag framförde dina och Peters hälsningar och de uppskattades, men det verkade knalt med tid. Hårt å låtsas vara snut, tydligen)